Det lider mot sitt slut

I morgon är det dags att lämna Potchefstroom och Sydafrika för den här gången. Det har varit ett kärt återseende. Jag tror det är mina bästa lägerveckor någonsin. Eftersom det är 5 eller 6:e gången jag är här nu är det nästan som ett andra hem. Det betyder bl.a. att jag inte behöver lägga onödig energi på att hitta, fundera på hur allt fungerar och jag har blivit stammis på de flesta fiken inte minst!

Träningen har gått enligt plan så när som på ett pass när jag var magsjuk. Har haft träningssällskap på alla pass jag önskat, en del maratonspecifika pass har jag kört själv. Kroppen och jag har haft ett bra samarbete kanske mest för att jag varit lyhörd för dess signaler samt att jag vilat mycket och fått regelbundna behandlingar. Jag har varit lite snällare mot kroppen och den har gett mig tiofalt igen. Kan vara något för alla att tänka på när man stressar genom vardagen för att hinna med allt!

Alla har inte möjligheten att lämna vintern för att åka till värmen och träna i fyra veckor. Jag är därför väldigt tacksam för dem som gör detta möjligt. Mina arbetsgivare som ger mig tjänstledigt under januari, Hässelby SK för ekonomiskt stöd, sambon för att han låter mig själviskt jaga min dröm och alla ni andra, ingen nämnd ingen glömd.

"Min" Afrika-bil. Drömma får man!
Farliga djur på golfbanan. Världens bästa (jag) caddie ser allt.
Poolen precis utanför dörren gör vattenlöpning "lite" roligare.