Jag alltid gillat att träna och tävla. Har hållit på med en herrans massa olika idrotter, bandy, skidor, orientering, fotboll, innebandy och så löpning. De flesta idrotter har jag utövat efter devisen hellre än bra.
Jag ville ändå fortsätta och bli bäst i allt!! Gillade och gillar att va bäst :). I min farfars ögon kunde jag bli världsmästare i allt.
Det var han som drog upp skidspår på tomten och tog tid på rundan runt huset. Den där rundan runt huset sprang jag alltid på tid, så här i efterhand undrar jag hur många gånger han skarvade tiderna. Den där känslan av att någon tror på dig är nog bland det viktigaste en idrottare kan få med sig. Farfar var den första att va på "mitt" lag. För även om det är en individuell idrott man håller på med behöver man stöd från människor i sin omgivning.

När jag sedan började satsa mer på löpningen utökades laget med ännu en person, Peter Wiker (vi är inte släkt). För det första var det han som såg till att jag började träna med Hällefors löparklubb, trots att jag hade en illgrön träningsoverall fick jag vara med. Det var ett otroligt bra gäng och det var alltid kul att cykla till Hurtigtorpet för gemensamma tisdags och torsdagsträningar. När jag gjorde runt 38 på milen och 1.21 på halvmaran började jag prata om landslaget och Finnkampen. Med dom resultaten var jag ju minst sagt en bit från målet. Kan bara ana vad Peter tänkte men inte då och inte heller senare har han gjort något annat än pratat om "när" du springer Finnkampen. Han har även alltid ställt upp som träningssällskap eller hare på träningar när jag varit hemma och hälsat på. Det har varit pass i snöoväder, stekande hetta efter en kväll i Krobornsparken men likväl har han dragit 1000-ingar i beställd fart. Det har varit oerhört värdefullt.

Efter att jag pers:at med 20 s på 5 000 m till 16.40 i juni 2011 sa jag till Anders Olsson ledare i Hässelby sk att jag ville satsa mot EM i Helsingfors året efter. Mitt nya pers var 1 min från kvalgränsen på 5 000m och mitt pers på 10 000 var säkert 2 min ifrån. Inte heller han sköt mina drömmar i sank. Han har också alltid lyft fram minsta lilla framsteg, något som betytt väldigt mycket för mig. Det har gjort att jag känt att han tror på mig. Att känna att det finns andra som tror på dig är betydelsefullt särskilt när du själv tvivlar. Efter att säsongen var slut var jag bara 40 s från kvalgränsen på 10 000 m, drömmen var helt plötsligt inte orealistisk. Sedan att jag inte nådde hela vägen fram är en annan historia.

Något jag jobbat både medvetet och omedvetet med de senaste åren är att skapa ett bra lag. I framtida inlägg ska jag presentera fler personer i "mitt" lag.