Låktavåfflan

Precis som i övriga Sverige har de senaste veckorna bjudit på oerhört varmt och soligt väder. Skönt är att fjällen börjar bli relativt snöfria och det blir lättare och lättare att hitta fina rundor som man kan utforska. Igår sprang jag upp till Låktatjåkka fjällstation. Sveriges högst belägna fjällstation och något av Björklidens stolthet. Ett fint pass som blev jobbigare än jag tänkt, eftersom jag erbjöd mig att frakta upp några kilo lök och grädde, vilket de tydligen hade brist på där uppe. Som belöning fick jag en av de berömda ”Låktavåfflorna” när jag kom upp.

Trots att den serverades med hjortronsylt och grädde och var riktigt god så höll den på att komma upp ett antal gånger. Detta kan eventuellt förklaras av en strävan efter att forcera de 800 höjdmetrarna neråt så fort det gick. Och detta i omedelbar anslutning till förtärandet av våfflan. En bonus kan tyckas, eftersom jag då fick tillfälle att smaka på den flera gånger. Slutligen slöt vi i vart fall fred, jag och våfflan. Vi hittade ett sätt att samexistera även om vi besvärandes något av varandras närvaro. Jag tog mig i vart fall ner utan något missöde, även om min käre vän våfflan bjöd mig på både magont och illamående på vägen ner från fjället.
En värdefull läxa.

Vätskepaus