Font-Romeu

Tiden efter Stockholm Marathon har inte varit den bästa löpmässigt för mig. På måndagen efter maran fick jag ont i foten och med facit i hand kom det att innebära två veckors vila.

Redan efter någon dag började jag fundera på vad man skulle hitta på i stället. Mitt första beslut blev att åka till Porto för att gå på Primavera; en nystartad tredagars musikfestival i Portos stadspark, med en extra avrundningsdag på klubb inne i centrumet där jag såg en lysande konsert med Kindness från London.

När jag varit hemma i Sverige några dagar efter min utlandsvistelse kände jag att man lika gärna kunde klämma in en festival till innan någon träning kunde dras igång igen, och valet för en smålänning blev lätt med Hultsfredsfestivalen nära till hands. Efter fyra dagars stående musiklyssnande i Portugal var jag dock rätt mör och nöjde mig med att endast gå på lördagen i Hultsfred, då i mitt tycke de flesta av festivalens sevärda band skulle spela.

Dagen efter begav jag mig till Malmö för att röntga foten och förhoppningsvis kunna utesluta en stressfraktur. Så blev det även och eftersom jag hade en flygbiljett bokad till Barcelona sedan en månad tillbaka tog jag mig till Kastrup några timmar senare.

Efter en natt i Barcelona sprang jag vilse på morgonjoggen och missade mitt planerade tåg till Font-Romeu i Frankrike. Trots en viss panikkänsla var jag lättad att första löppasset inte orsakade mig värre smärta i foten. Dock insåg jag här att det inte gjort så mycket att jag tidigare tvingats till vila, då löpning inte verkar vara min grej ändå just nu.

Igår försökte jag springa intervaller men befann mig efter den första tvåminutaren närmare 17-åriga Sara Lahti, än de killar (Staffan Ek, Martin Nilsson, Anton Danielsson, Robin Leandersson och Viktor Ekelund) som jag normalt sett borde kunnat hänga på. Jag gjorde några tappra försök till innan jag avbröt passet.

Även om träningen gått skit har det ändå varit ett skönt häng med Anton Wåhlin, Håkan Runvik, Henrik Petersson och Fredrik Grimborg som andra löpare i stugan. Sen har jag inte njutit av höghöjdsträningen lika mycket som att sitta på en solig terrass och titta ut över ett maffigt berglandskap, ständigt med en kropp överkonsumerad på espresso, men så får det väl va ibland.

Om tre timmar tar jag tåget tillbaka mot Barcelona och det känns nog bäst så, att de som fortfarande kan träna får stanna kvar här och de (eller den) som är knäckt får åka hem och invänta bättre dagar. Fortsättning följer...