Adventure report Projekt Pilgrim; 5/7 (torsdag)

Frukost på fjällstationen vid Helags; god natts sömn men vädret ser fortsatt eländigt ut. Fortfarande manglade quads men det kändes framåt eftermiddagen igår att det inte fanns några kroppsliga problem egentligen, mer att betrakta som träningsvärk från cykelpassen och något jag nog kan jogga ur kroppen. Försöker springa med extra korta och lätta steg, både för att konservera kraft och för att ha säkerhetsmarginal mot fall och dumheter, det är långt som fan till ära och redbarhet och en räddningshelikopter vid en bruten fotled kan jag glömma under rådande förhållanden. 

Gråväder och motvind men uppehåll när jag till sist säger hej till Christer och lämnar stationen i riktning mot Sylarna. Lite desperata tankar om projektet igår när jag inte kom så långt men har sovit på saken och inser att om jag tar lördagen på mig också så kan jag fortfarande slutföra till Trondheim ungefär som planerat, minus toppturer på Helags och passet över Syltoppen - som ändå varit lite grand önskescenarier som jag visste skulle få stryka på foten vid skräpväder. Blir alltså raka vägen till stationen vid Sylarna och sedan norr om massivet in i Norge och ner till Storerikvollen.

Har delvis sällskap av två MTB-cyklister som också är på väg mot Sylarna, de rullar förbi lätt och snabbt i de lättare partierna, där det blir stenigt och blött kommer jag i min tur ikapp och förbi igen. Det plockar på bra ett tag, vid rastskyddet halvvägs stannar jag bara kort för att äta lite bresaola och toppa upp mina flaskor med lite ny sportdrycksblandning, sedan vidare. Fryser inte och gör bra fart. Så uppför mot passet innan Sylstationen, som högst 1180 meter innan man springer nedför sista biten. På höjden är det grått, dimmigt och kalla vindar. Den karakteristiska syltoppen för jag föreställa mig för min inre blick, större delen av tiden är till och med foten av berget täckt av moln. Surt - det är riktigt vackert här när man ser något.

Fjällstationen ligger vackert nere i Sylälvens dalgång, ljust och rent inredd och man vet inte riktigt var man ska göra av sitt smutsiga själv och sina blöta strumpor när man kommer inklafsande. Det är tyst och lugnt vid lunchtid, någon familj som softar inomhus en ruskvädersdag som denna, personalen har lunchhäng. Jag köper kaffe och en härlagad renskavsgryta som jag får värma själv. Hänger lite grejer på tork och äter i lugn och ro. Behöver bena ut min logistik, bokar jag bara om hemresan till söndag kan jag fortfarande genomföra projektet på ett bra sätt, skitväder eller inte. Bra wifi men ingen telefontäckning på stationen, bäst att lösa detta nu. Kommer till hälften i ombokningen innan det blir tekniskt fel och jag ombeds ringa in för att fixa. Jamen tack, det går som inte riktigt här! Försöker igen - men nä, fortfarande låst. Försöker köpa ny biljett istället för att böka med den låsta ombokningsbara, men nu är tåget fullbokat. Men va fan då. Kanske kan boka flyg, är faktiskt bara marginellt dyrare och mycket snabbare. Håller i en flygbiljett på nätet och börjar knappa uppgifter. Men hmmm... jag har inget pass med mig. Man skriver mycket noga på bokningssidan att Schengen eller inte, vanliga körkort är inte nationellt id. Pass eller ett specialutfärdat id-kort krävs. Vet att jag flugit många gånger utan att bli kollad på denna punkt, särskilt på flyg av inrikeskaraktär, men man kan ju ge sig på att det inte kommer att funka när man inte har något pass med. Vågar inte chansa, testar SJ igen. Får någon form av tekniskt fel när jag väljer herrkupé, kanske att det funkar om jag väljer mixed istället. Bingo! Kniper en plats och betalar direkt, ringer och fixar återbetalning av den ombokningsbara biljetten senare när jag kommer ner i mobiltäckt område igen. En del som förutom lång tid i telefonkö faktiskt visar sig lösa sig rimligt smidigt. 

Men just nu är jag frustrerad. Klarar av ett toabesök och fyller upp flaskor och ger mig ut; och vädret har under tiden som jag bråkat med SJ gått från skapligt drägligt till hällande regn och snedvind. Drar på alla kläder jag har och drar iväg över bron över Sylälven och vidare mot Norska gränsen. Regnet växlar till snö och sikten minskar lite, funderar på hur dåligt det kan bli men jag följer ändå en kombinerad sommar- och vinterled och kryssen lyser tydigt. Även sommarledens röda prickar syns bra - det har växlat från svensk standard med orange prickar till norsk standard medd röda prickar och T-märken här. Dessutom är jag snart uppe på mitt inlagda GPS-spår i klockan igen, och den blå linjen är ännu lättare att följa. 

Går in i vindskyddet vid Fiskåhögda som ligger precis inne på den norska sidan; men det är bara ett nödskydd och inte något vidare rastställe, så jag preppar en drickaflaska till, dvs fyller min tomma hårda halvliter med pulver, och drar vidare. Då kan jag bara fylla den med vatten vid nästa bäckpassage och slipper fippla en massa med kalla fingrar. 

Efter vindskyddet är det nedför, blandat fin lätt stigläpning med korta spångpassager, de sista resterna av svensk spångmetodik, de norska lederna är mycket mer sparsmakade med spång utan går direkt genom grundare (och djupare) våtmarker utan större åthövor. Men här finns fortfarande spångad led. Kommer underkylt regn och hagel och jag gör turens enda regelrätta vurpa på en glashal spång. Bannar mig själv och tar ännu försiktigare kliv upp på spänger och brädor i fortsättningen. Annars tuggar det på bra med fin löpning och ett stigande humör. Käkar distans mot Storerikvollen ganska bra nu, och temperaturen går från noll till ett fåtal plusgrader när jag lämnar kalfjäll och kommer in i fjällbjörksterrängen runt Nedalssjön. 

Med knappt 6 km till Storerikvollen kommer jag ikapp två vandrare som går i sakta mak med tydligt frusen hållning i småregnet. Hälsar glatt och frågar om allt är bra, som man gör, får svaret "Nej, inte egentligen", så stannar till och pratar mer. Blöta och frusna framförallt, på väg till Storerikvollen. Kollar om de har ätit nåt och om de har att äta. Svaret kommer med ett tydligt zombietonfall, känner igen det från slutet av ultralopp och andra komalägen, ett visst trött tonfall, som kommer det från långt inne i Mordor. "Vi stannade och åt lite knäckebröd för ett tag sen, allt är nedpackat och fingrarna är så blöta och kalla". Jag har en ograverad godispåse lätt tillgänglig, gott och blandat och lite annat snabbt socker. Halar fram den och räcker över den, säger nåt dumt och peppigt om att det inte är så himla långt kvar till Storerik och får sen ge mig vidare innan jag fryser fast jag med. Får senare på stationen höra att godispåsen hade varit ett mycket välkommet tillskott i ett riktigt segt läge.

Själv känner jag mig bara bättre, låren klagar fortfanade i nedförslöpning men mindre och mindre. I fjällbjörkskogen mot Storerik är det lite lä och dessutom välspångad våtmark och det är riktigt fin och lätt löpning ned mot stationen. Klart varmare också och jag kan lätta lite på klädsel och springa mig lite torrare. In på stationen kvart i sju; det är inte så långt till nästa stuga Ramsöhytta, men det är ganska blöt löpning med mycket våtmark som säkert kan ta en del tid i anspråk. Kollar hur det är med mat och bäddar på Storerik och de serverar sin middagsmeny om en kvart, då det är ett sällskap som ska ut på tur imorgon som har bokat, jag får gärna äta med dem om jag vill. Drar snabbt in mina grejer till sängen jag bokar och får upp mina strumpor och skor, jacka, vantar och buffar på tork. 

Middagen och middagssällskapet är mycket trevligt, däremot visar det sig hopplöst att få någon sömn då huset är fullt av ungar på tur - som inte tycker det är viktigt att vare sig sova eller vara tysta. Dessutom är det både fuktigt och dragigt så jag är varken torr eller varm vare sig när jag vaknar eller somnar. En liten plump i protokollet, men har ändå stångat mig fram ytterligare fyra mil under omständigheter där de flesta väljer att stanna inne, jag får vara nöjd med det.