Adventure report Projekt Pilgrim; 6/7 (fredag)

Jag klättrar trött och outsövd ur bingen strax efter sex på morgonen. Hytten är kall och småsur. Petar i mig de fyra bredda mackor jag fick som frukost från receptionen igår kväll, frukostservering inte förrän klockan åtta vilket är alldeles för sent. Vid sjutiden har jag redan ätit, gått på toa, dragit på mig mina fuktiga kläder och gått ut. Börjar med lite grusväg längs sjön, innan jag svänger in på en blöt och lerig stig genom våtmark. Korta upp och ned och många småvad. Det börjar regna igen och jag knotar på lika mycket för att hålla värmen som för att komma framåt; lätt jogg där det går, mycket klafsande i kärr däremellan. 

Efter 12 kilometer är det åter uppehåll och jag får dessutom springa en liten grusväg ett par kilometer innan det bär av ut på ytterligare ett stycke stig upp mot Ramsöhytta. Möter ett blött par på väg till bilen från hyttan, de första jag möter på hela mogonen.  Hit är det 18 kilometer och klockan är trots allt bara förmiddag när jag kommer in där. Hyttan ligger vackert vid en bro över utloppet av Ramsjön. Sjön är tre kilometer lång men ser ut som ett smärre innanhav i grådiset, gråpiskad vattenyta med stora vita gäss. Vattnet kastar sig ursinnigt från sjön direkt ut i en liten fors som jag passerar upp mot stugan. Går in och får upp farten i kaminen som är igång men på sparlåga, torkar kläder och kontemplerar lite. Äter godis och bresaola. Fyller flaskor. Känner mig trött. Men egentligen mest mentalt trött från fukten och kylan, och lite från att jag sovit dåligt; kroppen känns oförskämt bra. Låren piggare idag. Kollar till fötterna som är lite svampiga under gång men torkar fint när jag pausar. Inga problem där heller. 

Packar på paltorna och drar ut igen, det är bara 12-14 kilometer från Rösjöhytta till Schultzhytta men jag ska in i Fongenmassivet och över ett litet pass; underlaget är minst sagt krävande på sina ställen. Tvärbäckar och en del våtmark, däremellan en del fina stigar. Gråkallt i dalgången och kylig motvind uppifrån passet, drygt hundra höjdmeter upp till högsta punkten i passet, knappt 900 meter över havet. Väldigt låga moln skymmer bergen, vilket är lite synd - det är ett riktigt fint område jag passerar igenom annars. Högst upp i passet en rejäl snölega, mycket smältvatten, kyla och lite stenskravel, sedan nedför på andra sidan. Springer och fryser och tycker synd om mig själv efter ett extra knepigt vad, möter då en familj med två barn som likt nidbilden av stjärnögd norsk familj på tur med raska steg plöjer över stock, sten och bäck. Tänker att jag får skärpa mig lite och springa på istället för att gny. 

Andra sidan passet erbjuder finare ehuru fortsatt blöt stiglöpning på bergssidan och sedan in i knotig skogsmark ner mot Schultzhytta. Nere i skogen är det mildare väder och vyerna öppnar sig över en mycket vacker skogbeklädd dalgång som mycket riktigt för tankarna till Alperna. In på hyttan, som är stor och bemannad men tom på gäster, är det tyst varmt och stilla. Kommer in och får av mig blöta skor och strumpor och jacka, får en kopp kaffe och ett par mackor av stugvärden som är en mästare på att låta tystnaden verka. Sjunker stilla ner i en fåtölj en bit bort och läser, redo att byta några ord om jag känner för det men inte så nära att det krävs eller blir obekvämt. Jag trivs i stillheten och kollar mina papperskartor och äter mina mackor. Det är lunchtid och tidig eftermiddag och jag är fast besluten att åtminstone ta mig 16 kilometer till och nå Prestöyhytta innan jag gör kväll.   



På papperet ser det ut som bra led, upp ur dalen och visserligen ett väl tilltaget antal höjdmeter men sedan löpning uppe på berget vilket borde innebära mer av stig och mindre av våtmark. Framåt femtiden är jag torr och varmare, dessutom verkar det ha slutat regna, så jag drar ut igen. Det går leder åt flera håll från den här knutpunkten mitt inne i Skarvans och Roltdalens nationalpark och jag ser noga till att jag kommer iväg på rätt led. Snart nog uppför och jag får fina vyer både bakåt över Fongen och övre Roltdalen och framåt mot Skarvanmassivet som jag ska runda på min väg till Prestöyhytta. 

Uppe på berget känns det som om jag äntligen både kan springa och bygga värme och trycka fukten ur såväl mina leder som kläderna. Det är vackert och det känns äntligen bra. Luften blir högre, sinnet lättar, jag hör åter fåglarna. Och det här är ett riktigt bra parti, efter 45 kilometer är jag visserligen nere i nästa dalgång och nya våtmarker men nu är jag nästan framme vid dagsmålet. Upp på kanten av Skarven för lite mer torr bergsstig och så brant ner i en dalgång med mäktigt forsande vatten i en klyfta. Över en bro och en snölega och så en sista krumbukt på leden så är jag framme. Riktigt fint läge på stugan med en mäktig utsikt över berg och dal. 

Inne i stugan finns ett tyskt par, i övrigt tomt och stilla. Hittar ett ledigt rum, hänger grejer på tork, trycker upp mer fart i kaminen och går in i stugans skafferi för att hitta något till middag. Jag skulle kunna skriva en uppsats bara om hur sjukt smutt det norska selvbetjent-hytte-systemet är. Man betalar sin medlemsavgift till turistföreningen och beställer en nyckel som kommer hem i brevlådan. Då kan man inte bara komma in i alla stugorna (typ varannan är obetjänad), man kommer också in i ett välfyllt skafferi som har kaffe, choklad, soppor, pasta, ris, matkonserver, och även en del utflyktsgodis typ portionsförpackade nutellatuber och annat mycket praktiskt. Ved finns kapad och inburen, vatten likaså. El finns oftast och ibland även dedicerade laddstationer för mobiler etc. Givetvis städar man efter sig och givetvis tar man in minst lika mycket vatten och ved som man använder upp. Så skriver man ner allt man nyttjat på en nota och lämnar i en låda på stationen, och betalar när man är hemma igen. Sjukt smidigt. Verkar funka också, för alla obetjänade stationer jag besökte var rena, fräscha och hade vatten, ved och värme i full working order. 

I tacksamhet över detta äter jag en jätteportion med köttbullar i sås med pulvermos, trycker in en vedklabbe till och tittar nöjt ut på utsikten innan jag kryper till kojs och somnar som ett litet barn. Imorgon är det en överlång spurt till civilisationen, sen är jag framme.