Algarvine Ultra Trail 2018

Hade jag sett fotot av mig själv från en timme innan start hade jag nog inte startat alls. Jag minns inte längre den tid då mitt liv inte kunde liknas vid att dansa runt på slak lina med ett antal diaboliska clowner omkring mig, ständigt sysselsatta med att antingen kasta tårtor, kapa min lina eller ändra på linspänningen så fort jag ser ut att återfå balansen - men sista veckorna innan ALUT har verkligen varit löjligt röriga. Ingen tid för vila, sömn eller eftertanke. Bara snabbare och snabbare innan jag plötsligt sitter i omloppsbana från Kastrup till Faro. Norwegian kör riktigt billiga direktflyg från Köpenhamn till Algarve och jag fattar inte riktigt att jag är enda anmälda nordbo till den här underbara löpskapelsen. Trettio mil tvärs genom Portugals mildaste och löpvänligaste grannskap under vår mörka årstid och när temperaturerna här nere är som gjorda för löpning - what could possibly go wrong?

Men på bilden ser jag absurt sliten ut, som om jag redan sprungit trettio mil. Och bara några timmar senare, när mörkret är kompakt och nattkylan (dvs 11 grader utan vind och en lite tyngre daggsättning) kryper på känner jag mig just så sömnig som jag tänkt att jag kommer att vara den tredje natten. Jag tänker ändå inte att det här kommer inte att funka, bara att ok - det här blir lite jobbigt. Jag har mentalt bokat in totalt ca sex timmars sömn under de tre nätterna som loppet pågår i min lilla tidplan. Resan hit ner gick perfekt. Bilresan till Alcoutim också utan problem och förmiddagen innan race spenderades med uppfyllning av de tio dropbagarna (sug på den, tio dropbags, några timmar mellan varje), incheckning nere vid floden i Alcoutim och lite gott häng med världens bästa sällskap - det fanns inte mycket mer att begära. Hustrun håller koll på vätske- och energinivåer, och sköter foto och facebook. Jag kan bara glida. Starten lugn och odramatisk, syderuopeerna drog iväg, inte oväntat på sydeuropeers vis, i full kareka som vore det ett 10k-lopp.

Jag promenerade uppför första backen och joggade sedan mycket lätt, näst sist i fältet, ut ur byn på de mycket inbjudande grus/lervägarna som Via Algarviana till stor del består av. 

Vi får en halvtimme dagsljus och en halvtimme skymningsljus ständigt högre över gränsfloden mot Spanien, Guadiana, som flyter trög och blågrå nere i dalen. Högt uppe tittar stjärnorna trevande fram, det utlovade regnet verkar dröja. Springer så länge det går med bara det falnande dagsljuset som hjälp men får snart knäppa på pannlampan. Det blir en lång natt. Men leden är snällsprungen och välskyltad och rimligt lätt att följa även med pannlampa, även om det till en början är mest uppför. Dock mjukt och ondulerat med en eller annan släta och nedförslöpa insprängd. Jag går uppför det mesta signifikanta motlutet och äter och dricker duktigt från start. Framför mig ett par röda baklyktor från ett par som dragit iväg i starten men som nu är jämnsnabba. Mörkret är snart kompakt, men leden är för det mesta lätt att följa. Med några kilometers mellanrum passerar vi små byar med ett fåtal vita hus tätt sammanpackade kring ett lika litet antal till synes slumpmässigt utlagda bygator. De är typiskt väl upplysta av gatlyktor och jag tänker att jag kan spara batteri genom att släcka lampan ett par minuter vid dessa passager - men är det någonstans jag springer fel så är det här inne, rätt vad det är har jag missat en liten ledpil och får vända tillbaka. Visserligen har jag rutten i klockan men det känns bättre att hålla koll på verkligheten. 

Varje gång man närmar sig en by märker man det först på att byns alla hundar fortfarande gafflar upprört på de löpare som tidigare stört friden men pannlampor och skoklapper. Alla voffar jag stöter på under natten, utom en, är dock vederbörligt inhängade i sina respektive trädgårdar. Känslan är att organisationen gjort ett bra fotarbete med lokalbefolkningen och spridit nyheten om loppet och även kollat av besvärliga partier - vid ett tillfälle snitslas och pekas vi in på en alternativväg då en markägare har vakthundar ute om nätterna; och inte har för avsikt att ändra på det för nåt jämrans löplopp. Den vovve som överraskar mig med ett grymtande i ett gathörn i någon av småhålorna backar förvånat undan när jag svarar med ett ilsket 'Gå hem!'. Han tillhörde absolut inte den hårda och farliga voff-kontigenten. 

Fram till första kontrollen vid 38 km flyter det annars på bra. Balurcos vid 24 km är den enda ltie större byn, annars är det lervägar mellan riktigt små ensliga byar. Någonstans står en ensam kvinna ute i ett gathörn och gör disken. Hon ler och hejar. Jag ler och ger ett 'Boa noite', frågar och pekar om vlken väg då jag inte ser några ledpilar. Hon ler igen och pekar åt rätt håll. Mellan Balurcos och Palmeira kryssar vi över och under den stora landsvägen mot kusten ett par gånger. Liten lerväg under mäktiga betongstolpar, trafik i mörkret högt där uppe i en helt annan verklighet. Några kilometer innan kontrollen passerar vi banans första någorlunda tekniska parti när vi vadar Ribeira do Foupana. Jag är inte helt säker på att vi faktiskt springer helt rätt här eller om det fanns ett smidigare ställe en bit västerut, men plötsligt, efter ett par timmars löpning i total ensamhet kommer jag ikapp ett helt koppel löpare som står och vimsar vid en vattenpassage. Det är visserligen onödigt att blöta ned fötterna på en såpass torr bana som detta men å andra sidan verkar det här gänget helt strandsatta av ett par decimeters vattendjup. Jag pressar på lite och går förbi i övergången, antagligen verkar jag som en komplett idiot men just när och då verkar det mer än lovligt jönsigt. Dessutom bara 6 km kvar till första depån där man kan pyssla om fötterna om det nu behövs. 

In på depån vid Furnazinhas. I med soppa, bröd och lite annat. Av med skorna, banka ur strumporna - har inte tio par strumpor jag litar på, annars hade jag nog bytt vid varje station. Torkar av fötterna noga med våtservetter, smörjer med lite vaselin. Allt ser bra ut. Jag är lite ömfotad och kan ibland ha en tendens att få blåsor på hårda underlag så det är viktigt att hålla koll här. Samma med rövskavet som ibland uppträder. Noggrann renhållning samt lite vaselin för att hålla skav borta, på varje depå i förebyggande syfte är tanken. Fyller även på energin i ryggan, och vätska i mina vätskebehållare, en knapp liter vatten i softflask och 1.5 l egenblandad Umara i vätskeblåsa. Tidsbudgeten ger mig 30 minuter på depån, vilket kan låta mycket men när jag är ute igen efter 28 minuter har jag inte stressat men heller inte slösat en sekund. Fem och en halv timme hit, jag har räknat med nästan sju timmar till nästa depå. Hitills har det egentligen bara varit kväll nu börjar nattlöpningen. Det hade lovats småregn från klockan sex men det kommer inte förrän nu gåon gång. En timme med lite lätta droppar och jag fryser om händerna en stund innan det slutar. Så klarnar det upp igen, stjärnorna tittar fram först, sedan månen som är i nedan och lyser skarpt i sennatten. Underlaget är väldefinierat och i någon av de långa uppförsbackarna släcker jag lampan och kör i bara månskenet baraföratt. Natskärror ropar över vidderna och det är riktigt läckert. Ett skarpt grönt stjärnfall fräser ner mot horistonen rakt framför mig. Lätt lufs på platten, easy nedför, gå uppför. Vidare vidare. Känner mig som sagt sömnig men rimligt ok i kroppen. Pluggar in musik och benar på. Gammalt segt och evighetslångt Lundellalbum från nittiotalet; på något sätt lyfter den där kombinationen av gubbarock och vrånga svennebananackord i den portugisiska natten, det känns bra. 

Kommer samman med Marco; född portugis, sedermera britt och sedan expatrierad åter till Portugal, nu boende nästan mitt på banan i Messines. Det är skönt att prata en stund och vi håller ihop i några kilometer. Men han är lite raskare uppför och jag kommer in i min vanliga sexmilssvacka och det är alldeles för tidigt att pressa på nånting utan han får glida i förväg. Ses i Cachopo ropar jag efter honom. Kommer in i den lite större byn Vaqueiros, som är bländande vacker i mörkret. Rundar ett torg och så uppför, dryga milen kvar till andra depån i Cachopo. Någonstans här börjar jag tappa ångan. Jag valde bort toabesök i Furnazinhas för det kändes inte riktigt dags. Nu har jag istället gaser och funderar på om jag klarar mig till depån eller om jag ska leta upp en buske. Släpper det men tempot går ner lite märker jag, gränsen för gåbacke flyttas en aning. Musik igen, kvar i urgamla spår och väljer JM Jarre från min palett av evighetsteman. Ambientmusik och syntar som fyller tomrummen lite extra suggestivt där jag inte längre orkar låta bara naturen göra jobbet, flyter ut i nästan aldrig sinande slingor, refränger och musikfnurglor. Perpetual mode. 

Men jag är lite stukad och en aning senare än tänkt in till depån i Cachopo, kommer in vid 5:40 vilket faktiskt är närmare en timme senare än planerat. Har bara 1:20 till cuten klockan sju, så av min tänkta kortsömn blir en trettiosekunders powernap över soppan. Annars samma rutin som förra kontrollen, plus ett toabesök. Explosiva gaser och flytande avträde. Nej, det är inte helt rätt. Försöker fundera på vad som är smart och kommer fram till att lite mat och en kortkort vila förmodligen är det enda som eventuellt kan hjälpa. Lägger av mig det stora pannlampsbatteriet som ändå är i princip slut, ett nytt väntar i en dropbag längre fram. Gryningsljus ute nu, jag springer först med min reserpannlampa, sedan kan jag släcka. Tupparna gal överallt, över Currais ligger en tung getdoft där vi kommer in på bakgatorna; världen har vaknat igen. Ut ur byn på liten grusväg, så börjar backpasset; trots att underlaget i princip hela tiden är fast lerväg/grusväg här har vi på de följande 15 kilometrarna ca 700 höjdmeter upp och 700 ned att tugga oss igenom. Naturen är vild och dramatisk, här finns en del odlingar men ingen direkt bebyggelse. Magen gurglar; fasen. Det blir ett kort stopp för lite buskafrid. Inget att gömma sig bakom men heller ingen att gömma sig för. Snabbt avklarat, fortsatt mycket dålig substans - känns inte som nånting hänger kvar i kroppen längre. Tänker att jag bara dricker vatten och intar mycket lite energi så kanske magen kan räta upp sig. Hur som helst ingen idé tillföra mer då det ändå inte kommer ut där det behövs. Fortsätter nedför backen, en lång slingrande grus- och lerserpentin ner i nästa dalgång. Inte jättebrant, men tillräckligt för att det ska vara svårlöpt just nu.

Så uppför igen, runt 15% lutning. Samma underlag. Bakom mig ser jag dalgången och på andra sidan grusvägen jag just passerade nerför, känns löjligt nära och jättelänge sedan. Det går otroligt sakta. Ovanför mig skymtar hus, jag ska upp 160 höjdmeter till byn Castelão som balanserar på en av alla höjdryggarna här ute. Det är portugisiska för papegoja och även namnet på en druvsort som odlas häromkring och som används för rött vin, kanske mest känt i storsäljaren Periquita (som dock är från västkusten och inte Algarve), och understundom port. Osäker på om byn gett namnet till druvan eller tvärtom. Efter en evighet och minst en miljon serpentinsvängar är jag uppe, joggar långsamt och går på 300 meter plana asfalterade bygator innan det bär nedför igen i nästa dalgång. Ännu ett akutstopp i en buske. Har fått i mig lite vatten och tre godisbitar sista timmen, inte bra alls. Och av det jag äter är det inget som biter. Distanserna växer ut och blir längre. Kilometrarna blir som mil. Tider rullar vidare. Börjar kolla cut-offtiderna och ser att jag nu måste snitta 4 km/h för att nå Barranco do Velho till stängning klockan två. Det låter såklart enkelt men det är bortåt 300 höjdmeter kvar att plocka och jag har ingen energi i kroppen. Nästa klättring upp Till Parizes är den längsta i segmentet till Barranco do Velho och går uppför uppför uppför och så kommer man till ett par falska krön med några nedförsmeter innan den fortsätter upp igen, obönhörligt och ganska brant. I grund och botten en helt underbar stigning. 

Jag når till slut det riktiga krönet och en lite större väg på åsryggen. En vacker grön park och en bänk. Dricker kallt klart vatten, äter en bit av en bar. Lägger mig på rygg och ringer hustrun som väntar i Barranco do Velho. Berättar att jag inte kommer fixa cuten, det är bortom alla möjligheter nu. Funderar på om det är lika bra att hämta mig - jag kommer knappt framåt och ska ner i ytterligare en dalgång och mata på ytterligare en mil genom bushen innan jag är där. Kommer fram till att jag ska testa ändå; skiter det sig kan organisationen köra ut och hämta, terrängen är inte värre än så. Troligen. Ställer mig upp, baren jag just åt tittar upp i munnen igen tillsammans med de tre godisbitarna från förra timmen. Nä, det här är inte vettigt - loppet är ändå slut. Snackar med organisationen, ligger kvar på bänken. En bil kommer och plockar upp mig och snart står jag i duschen i Barranco do Velho. 

Efter ett par dagar med sömn och riktig mat är magen snart på fötterna igen. Inte helt hundra på vad som gick fel, men antagligen pushade jag den lite långt över gränsen åt det kolhydrattäta hållet. Jag har aldrig haft några problem med magen att tala om och hade därför inte reflekterat tillräckligt över de riskerna. På Gran Canaria körde jag i princip samma strategi, sportdryck och godis på sträckorna och mat i depåerna och det funkade i 27 timmar utan magkollaps - men där kom depåerna varannen var tredje timme ungefär, här var det dubbelt så långt emellan. Mycket möjligt att det var nog för att tippa balansen åt fel håll. Dessutom stress och trötthet från veckorna innan som en last på systemet denna gång - men livet är livet, det får man ha med i sin raceplan. 

Arrangemangsmässigt och omgivningsmässigt är loppet en höjdare - det är inte snutet ur näsan att exekvera logistiken över så långa distanser och tider som vi pratar om här. Maxtiden på 72 timmar är i praktiken ganska tuff, och de första reptiderna är väl snålt satta men det är inga omöjligheter om träningen och förberedelserna är de rätta - banan i sig är i princip ganska snabb, segertiden på 43 timmar skulle antagligen kunna putsas med ett antal timmar om man fick hit några riktiga världslöpare. Men det stör mig att jag tvingades kliva av så tidigt - jag hade nog realistiskt sett inte 300 km i kroppen ändå i år, men hade velat ta mig en bit förbi 100 miles åtminstone. Fördelen är att jag nu för första gången på länge har ett mycket tydligt mål att jobba mot. ALUT är redan inskrivet med eldskrift i min kalender den sista helgen i november 2019. 

I'll be back.