Luften är kall och grå. Edsborgs idrottsplats ser ut som vilken svensk småstadsarena som helst - en tom, lite gisten, halvöppen läktare och röda allvädersbanor runt en fotbollsplan. I första kurvan ligger isskorv i innerkant men inte mer än en dryg decimeter ut i första banan, och annars är det bart och fint. Jag är här för att köra sista nyckelpasset i min första fartfas för säsongen.

Det är tvåhundringar på menyn och jag vet att jag behöver kunna genomföra passet med övervägande delen kring 40 sekunder, eller möjligen strax däröver, för att kunna känna att jag är där jag vill vara med explosivitet och högfart. Inget jag fokuserar på under passet utan det ska i första hand handla om att hitta en känsla och en rytm i hög fart, sen får tiden följa. Men det finns där i bakhuvudet.

Jag har jobbat ganska mycket med styrka under början av vintern, med en hel del både tung och explosiv styrketräning och jag upplever att jag har aningen bättre känsla för kroppens position och bättre kontroll över mina ständigt klena baksidor nu än tidigare. Vi får se vad det kan ge - men efter några inledande fartpass känns det ändå som om jag kan hitta flyt och löpform i ett aningen högre tempo än förr.

Dagens pass körs i fyra set om fem upprepningar. Tvåhundra meter fort, hundra meter gå och jogg. Så fort igen. Efter fem repetitioner en extra pausjogg på 600 meter. I en haltande klockdans flyttar jag så min startpunkt runt varvet och kan på ett bra sätt hålla koll på hur många upprepningar jag gjort utan att behöva tänka jobbiga grejor som "bara nitton kvar", vilket annars kan psyka sönder ett helt pass.  

De första fartsegmenten är alltid lite kantiga, uppvärmning och löpskolning till trots. Första tvåhundringen på 44 sekunder och andra på 42 men sedan infinner sig en harmoni av något slag och jag hittar ett flyt i 3:20-tempo som jag aldrig haft tidigare. Efter hundra meter börjar det vara jobbigt såklart och mjölksyran bygger upp fint men det går ändå bra att tänka kadens och flyt och hålla tempo utan att slugga sig igenom - resten av passet håller jag mig i spannet 39-41 sekunder. Undantaget är en av upprepningarna i sista setet, där jag trillar igenom på lite under 39 sekunder - vilket förmodligen är det snabbaste jag gjort ett tvåhundrametersintervall på bana.

Nöjd med gärningen kan jag dra upp tröjan i halsen, dra på vätskebältet som ligger som tröst och som varvmarkör, och jogga tillbaka till kontoret. Nu kan jag med gott samvete levla till nästa träningfas. Som fortfarande handlar om kortintervaller - men nu blir det fyrhundringar. Inte riktigt lika många och inte riktigt lika fort - men mer tid i mjölksyraland och mentalt tuffare pass.