Blodomloppet

Jag slarvar runt vid kaffemaskinen på kontoret i Trollhättan när kollegan frågar om jag är laddad för ikväll.
"Hurdå laddad", undrar jag.
"Ja, för Blodomloppet", kommer svaret.
Blodomloppet! Var det idag? Jag var helt säker på att det var nästa vecka. Blodomloppet är en typ av jippolopp som jag nästan aldrig sprungit - det brukar vara trångt, dyrt och mer orienterat mot grejer runtikring än på själva löpningen. Men jag vet att arrangemanget har lyfts flera nivåer på senare år och eftersom firman bjussar på det som något slags afterworkgettogether känns det inte helt ovärt att ställa upp. Men nu har jag alltså tagit fel på dag och är på fel plats med nummerlapparna kvar i bilen hemma på gården, femton mil bort. Inte bara min alltså, utan även min kontorskumpans. Han var i Stockholm och sprang ett par varv runt staden i lördags och överantvardade därför sin nummerlapp i mina trygga händer. Dubbelt pinsamt.

Lyckligtvis har jag en mycket förstående hustru som ser till att planera sin dag så att hon kan leverera de bortsupna lapparna till Göteborg i god tid innan loppet - dessutom får hon finna sig i att bli tvångsrekryterad som väskvakt på plats på Slottsskogens förföriskt gröna gräs. Förutom kollegor och hustru träffar vi även på en klubbkompis innan start. Jag är svårt osäker på fartläget för närvarande och ber henne lägga sig framför mig för att hålla ner tempot i starten. Hon avböjer dock med liknande ursäkter. Vi kliver in i startfållan ganska långt fram, tycker vi, just innan start. Jag har inte direkt värmt upp och jag har kämpat med den menatala laddningen ett tag - jag är ju ruskigt bekväm som löpare och alla insatser över mjölksyratröskel kräver mycket av mitt mentala fokus för att bli bra. Att inte ens vara medveten om loppet åtta timmar innan start är, för att dra till med ett godtyckligt understatement, smått suboptimalt.

Men solen strålar från en nästintill klarblå himmel och det är varmt och skönt och bra stämning i både startfållan och publikleden, så när starten går är det bara att ösa. Det tar dock ett bra tag att komma fram till startlinjen och första kilometern är ganska packad med löpare. Jag som tyckte vi stod så långt fram. Efter en kilometer börjar fältet glesas ut så smått och det går att gasa på. Första kilometern på 4:15 ungefär, trots trängsel, och andra - förvisso lättlöpta kilometern - på alldeles för snabba 3:46. I motvinden på Margetebergsgatan hittar jag en bra rygg som jag naglar mig fast vid ett tag, han drar mig en bit framåt i fältet innan jag hittar ett eget och helt ok flyt i fart strax långsammare än fyra-tempo. Efter halva varvet byter banan underlag till grus och blir lite mer teknisk; några svängar och ett par ganska sköna backar passeras. Ett längre stycke löpning på gräs undfägnas vi också; härligt!

In mot varvning och jag har segat mig förbi Rosa Pantern och ett koppel andra löpare. En rapp tjej i ICA-tröja seglar förbi och jag misslyckas med att ta rygg och får slita själv i motvinden vid Margretebergsgatan men sedan kan jag nagla mig fast i ryggen på en vit tröja som passerar mig - och när vi kommer in på andra halvan av andra varvet och det är det riktigt tungt kan jag börja trycka till lite extra på krönet av den första backen och segar mig förbi och ifrån. Jag kommer inte ikapp ICA-tröjan igen men däremot kommer jag upp ett par andra löpare, en gul kille med långa tajts ser trött ut och jag skriker åt honom att hänga i ända in. Han verkar svara på pepp för jag märker att han tar rygg. Det ger mig energi att orka pressa och vi går förbi en handfull löpare till på näst sista kilometern. Jag tröttnar nog rätt bra för med mindre än kilometern kvar går han om mig igen och frustar åt mig att öka. Jag hänger på efter bästa förmåga - det går tungt nu men snart är vi uppe på sista backkrönet, härifrån är det en lätt nedförsrull och sedan femhundra meter av ganska plan löpning in i mål. Jag försöker släpper loss benen nedför och sedan bara hålla farten i mål. Jag får finna mig i att min gule vän spurtar förbi mig; han har funnit drivet igen och skriker på mig en sista gång. Tar rygg på honom i mål och kommer in precis innan klockan slår över till 41:00.

Nettotiden blir 40:40, vilket räcker till en 47:e plats av 1253 startande herrar. Efter omständigheterna får det duga; banan var inte lättlöpt och jag hade inte nån fart i kroppen - och efter loppet känns det som att jag har fått ut det jag hade att ge. Med lite mental laddning och några minuters riktig uppvärmning, och en bättre position i startfållan, kanske jag hade kunnat fila några sekunder på tiden men inte sådär jättemycket. Men jag tror att jag måste försöka springa ett snabbt millopp vid lämpligt tillfälle i sommar - för som årsbästa duger inte tiden riktigt.