Broken Arrow

(Foto Stefan Fahlstedt)

Broken Arrow lär vara ett amerikanskt armékodord för en överkörd eller utslagen enhet, vilket har fått ge namn till Kullamannen 100 miles snygga 'brajobbatmeningenfinisher-tröja', som man bärgar om man tar sig de 100 kilometrarna till Mölle men inte fullföljer 100 miles. Jag har haft en usel laddning med dålig sömn, tveksamt hemmapyssel och ett debacle med en vattenläcka på morgonen, jag får rigga en byggfläkt innan vi kan komma iväg mot Båstad. Mentalt är jag inte ens rustad för att springa ett vanligt långpass när vi åker hemifrån, än mindre sexton mil kring Kullaberg - och att ens nå en Broken Arrow känns just nu avlägset. Men Hustrun och jag hjälps åt att komma i fas i bilen söderut och på startlinjen är det så bra det kan bli. Dropbagar till Ängelholm och Mölle är dubbelkollade och snart incheckade. Nummerlappen uthämtad, ditnålad och fixad och därefter flyttad och korrigerad ett par gånger. Det är laddad stämning i Båstad, ett par hundra löpare känner sig kallade, många jag känner och det blir mycket hej, hej är du här. Ganska trevligt, kanske för gemytligt. Det här med Kullamannenlegenden känns lite corny men gimmicken med hästen är snygg och klockan nio joggar vi iväg på Skåneleden längs strandpromenaden. Vädret är så bra det kan en morgon i november. Det blåser friska vindar och lite gråa moln men tio grader och uppehåll. Inimellan tittar solen också fram. 

En flack inledning på två kilometer, sedan tar vi den första stigningen upp på Hallandsås västligaste utlöpare mot Bjärehalvön. Lite köbildning på den första stigen uppför Englandsdal men för det mesta flyter det på. Jag håller ett lågt och lätt tempo enligt plan, går så fort det bär det minsta uppför. Ganska roligt att jag börjar med samma löpning som avslutade min förra toklånga utmaning Slöingeman, och härligt att få se de fina stigarna i dagsljus. Stigen blir till idyllisk landsbygdsväg blir till stig igen och vi närmar oss Hovs hallar. Här springer man på en högt belägen stig med havet i soldis långt nere till höger. En del enbusk och småskräp men mycket öppna och fantastiskt vackra partier också. Kommer samman med Jonn och Martin K från Lindome som håller ungefär samma tempo och princip som jag, och det är ganska skönt med lite sällskap så vi hänger ihop. 
Vid Hovs Hallar står Hustrun för första gången av minst en miljon, hejar fotar och skickar high fives. Känns positivt. Mindre positivt är att mina baksidor stramar lätt redan efter en mil. Inte så att det besvärar men så att jag känner att det här kommer att utvecklas till ett problem om ett antal mil och det är inte så jag vill ha det tolv kilometer in i en ultra. Jonn och Martin är båda en decimeter längre än jag och går lite för fort för att jag ska tycka det är komfortabelt egentligen; jag får tidigt småjogga eller översträcka mitt gångsteg för att hålla jämna steg. Jag korrigerar med att springa lite längre in i backarna och börja springa lite tidigare men nettoeffekten är egentligen att jag springer lite för fort hela tiden. Inte med mycket men minut för minut hamnar vi före det ganska strikta tidsschema jag lagt upp för mig själv. Det går ändå väldigt lätt just nu och jag slår bort tankarna men vi skojar lite om att det går för fort. 

Partiet efter Hovs hallar är i princip pannkaksplatt längs med havet runt Bjärehalvön, det är några korta lätt tekniska passager med klappersten mellan Hovs hallar och Torekov men inte alls så tuffa som jag hade trott, klart lättare än klapperstensfälten hemma på kroken. I Torekov möter hustrun igen och på andra sidan är det bara fina lättlöpta stigar och små gångvägar, fortfarande längs vattnet. Vi passerar små byar och fiskelägen, pratar lite strunt och spejar över Skälderviken mot Kullaberg som tronar där på andra sidan. Resten av viken ligger i ett glest dis som gör att man bara ser horistont även in mot Ängelholm där vi ska runda hela den djupa viken. Härifrån ser det ut som om vi ska springa runt hela Atlanten. 

Vid Glimminge plantering har vi sprungit tre mil och kommer till den första depån. Det är en enkel dunkstation med vatten och sportdryck, som utlovat. Jag har följt min drickastrategi och kör på en ganska stark Umarablandning och en påse gott och blandat, godiset ska räcka hela vägen till femmilspasseringen vid Råbocka camping i Ängelholm men sportdryck ska jag fylla på här. Det är bara två mil kvar till nästa station så jag kan nöja mig med att fylla en liter i mjuka flaskor framtill, slipper därmed att böka fram vätskeblåsan. Bra. Mindre bra är att sportdrycken är rysligt svag. Jag misstänkte att det kanske skulle vara så och räknar med att äta min reserv-marsbar för att kompensera energibortfallet. Har en ny i dropbag i Råbocka, var även förutseende nog att ha egen stark sportdryck i densamma så jag slipper bli beroende av för svag sportdryck från arrangören ytterligare ett par mil. 

Vägen från Glimminge in till Råbocka är än mer lätlöpt, med cykelbanor och parkstigar som avlöser varandra. Vi lägger in extra gåvilor för att spara på krafterna och jag tycker det känns som kroppen regenererar sig bra, den lilla spändheten i baksidorna blir inte värre utan avtar snarare. Råbocka camping når vi dryga halvtimmen minuter före mitt snabbaste schema vilket är mindre bra egentligen. Tempot är verkligen lätt men jag vet med mig att gåpartierna skulle behövt vara långsammare för att fungera optimalt. Jag gör det jag ska i depån, börjar med att ta käk - god soppa och kaffe och chips och lite annat gott. Tröjan sitter perfekt, inget att fixa med där. Fötterna är torra och inget skräp känns - möjligen skulle jag krängt av mig skor och bytt strumpor här ändå. Fyller sportdryck och godis från min egen reserv i dropbagen som väntat på mig här, tar även fram den stora pannlampan som snart kommer att behövas. Vinkar hejdå till Hustrun som lämnat sjukt bra mentalt stöd hela resan hit men som nu stannar på vår övernattning i Ängelholm. Klockan är strax före fyra på eftermiddagen när vi lämnar campingen, bara drygt en timme före repet vilket för mina syften ändå är en ganska bra disposition. 

Här kommer ett parti som går under benämningen Ängelholmslabyrinten, diverse stigar i strandskogen mellan Ängelholm och Skälderviken. Vi svänger än vänster, än höger i en till synes slumpmässig kombination. Underlaget är bra och humöret är gott, snart nog tänder vi våra pannlampor. Vi är nu ett gnäng om fem som springer tillsammans, men då de andra har plockat fram stavar vid Råbocka har jag ännu större problem att hitta en bra rytm som passar med de andra, särskilt som man börjar gå lite längre sträckor här av olika orsaker. Det blir för långsamt för mig att springa i det tempot, men hopplöst att gå i det. Sålunda kör jag på själv, inget större problem. Allt känns fortfarande bra. 

Vid Utvälinge når vi Skåneledens Kullabergsgren. Det är lite lurigt att se de små orangea ledmarkeringarna i mörkret så jag får gå på GPS-spåret i klockan till stor del. Vid Vegeåns mynning skränar kajorna i mörkret, antagligen störda av alla pannlampor. Ganska stämningsfullt, jag har det lite svårt med rytmen och humöret men matar på och äter och dricker som jag ska. Kommer ikapp Zoltan och vi byter ett par ord innan jag springer före en stund, bara för att snart bli omsprungen igen. Leden är lättsprungen men svårnavigerad; irriterande nog gör den ett par nittiograderssvängar som leder ut i en omväg som många missar, vilket gör att de ouppmärksamma tjänar ett par hundra meter. Än mer så i den stora fårhagen innan Jonstorp, här går leden i ytterkanten av hagen men många springer en diagonal rakt över vilket gör rutten mer än femhundra meter kortare. Borde kunna släppa sådant och köra mitt eget race tänker jag, och följer kanten och det anvisade spåret runt. Äta, dricka, skicka ut tankarna i omloppsbana, omfamna mörkret. Pluggar in lite meningslös blipp-blopp-musik i öronen och flyter på. 

Efter knappt sju mil börjar det sega lite i maskineriet. Vet inte om jag fuskat med gåvilorna lite här men jag börjar stelna till mer i baksidorna och jag måste koncentrera mig på att räta upp kroppen och inte falla framåt och säcka ihop. Mörkret är kompakt, Jonn och Martin och gänget kliver förbi igen och försvinner framåt. Det mesta är misär. Jag kommer på fel sida av ett elstängsel, leden går parallellt men på vänster sida, jag är på höger. Jag kliver ner mig i en dynghåla och blir rejält blöt för första gången under loppet. Stapplar till och kommer åt elstängslet och jävlar vilken smäll. Jag brukar kunna hålla i såna här trådar utan att det ankommer mig jättemycket men nu har jag handskar på och håller på att flyga upp i ett träd. Svär högt över bönder som skruvar på extra spänning för att jäklas med ultralöpare men får snart hjälp över staketet av andra löpare - för nån stege eller grind är inte i sikte. På rätt sida igen iallafall och kan lufsa på i mitt eget tempo framåt framåt. Märker att jag tappar mycket fart här. Försöker kompensera med energi och med att gå lite extra för att konsolidera. Det är gott om tid och kan jag bara väcka kroppen igen är det ingen fara på taket. 

Men kroppen vill inte riktigt och själen jobbar inte riktigt med mig heller här. Det är mest mörkt och lite halvtråkigt. Det stör mig att jag har tappat så mycket i fart plötsligt och jag kan inte komma till annan slutsats än att jag trots allt sprungit lite för fort till en början, tempot måste kännas ännu lättare vid start. Inte mycket jag kan göra nu, jag ser dock att jag är i fritt fall gentemot tidsschemat och att det kommer att krävas en rejäl urladdning för att slutföra, om det ens är möjligt. Har lite brytspöken redan här men viftar bort dem - ska ska utvärdera läget när jag kommer till Mölle, inte tidigare. Jag skrämmer igång lite mer musik, tittar på stjärnorna och jogga på framåt, inte så långt till nästa påfyllning vid Svanshall nu. Vet dock inte om det blir något mer än bara dryck där så jag hoppas inte för mycket. Blir glatt överaskad över att det även serveras kaffe, godis och knapriga grissvålar från marinmuseets altan. Fyller vätska i blåsan och ger mig iväg igen. Ångrar omedelbart att jag inte passade på att göra rent fötterna när jag ändå pausade. Leran från Utvälinge har lagt sig obekvämt innanför strumporna och hotar med att skapa en blåsa. Har även ett lättare rövskav på lut som det dock inte går att göra så mycket åt innan dropbagen i Mölle.

Banan blir iallafall lite intressantare igen efter Svanshall. Det inre av Kullaberg har börjat bygga upp sig på min vänstra sida och på vägen ut mot Arild kommer ett par små klättringar upp och ner och stigen blir även den mer intressant. I Arild är vi åter nere vid havet och när Skåneleden så svänger uppför backarna här får vi fortsätta framåt - vi har nått rundslingan på Kullen, den som kallas Dödens zon. Den sätter sig direkt i respekt med en nydragen teknisk och brötig stig - det här var inte arrangörens förstaval men fick tillgripas som alternativ då man inte fick tillstånd att springa förbi nere vid Nimis. Det bråkiga stigen passar dock sömlöst in i kollektionen av backar, stigstumpar och snåriga passager. Det går brant nedför till havet nedanför Kullens högsta punkt, Håkull, och givetvis ska vi från havsnivån hela vägen upp till toppen. Den första halvan av klättringen är nog det brantaste jag gjort på svensk mark, vi har klätterrep att hålla oss i och jag jobbar mig upp ganska effektivt med armarna. Skönt att jobba med något annat än benen som omväxling. Pustar ut där repen tar slut och kliver sedan vidare. 

Strax under toppen stöter jag på någon som ligger och ser ut att sova. Själv tycker jag det är kallt och jag frågar om han är ok. Han säger tydligt ifrån att han är det och tackar för omtanken. Jag undrar om jag ska tro honom men accepterar och går vidare. På toppen av Håkull blåser det smådjävlar från havet och det är skönt att ta sig nedåt igen. Men det går långsamt. Uppför går jag på jättebra, på platten går det långsamt men nedför går det löjligt långsamt. Huvuddelen av stigarna här ute är ändå väldigt fina och löpvänliga, om än rejält kuperade; i grunden är epitetet dödens zon lite överdrivet om man undantar de allra värsta passagerna. En annan dag hade jag trivts som fisken i vattnet här. Idag får jag dock se mig besegrad, passeras ständigt av löpare på andra och kanske rent av tredje varvet runt slingan. Vi ska passera Mölle tre gånger och göra i princip fyra varv innan vi är klara är det tänkt. Första gången vid 100 km, därefter drygt 20 km per varv. 

Jag stannar äntligen och rensar strumpor och skor. Smuts inklämt under främre trampdynan, på vippen att börja skapa en blåsa. Kanske också att skon är lite smal nu när fötterna är i fullvuxet ultraläge, ett litet veck bildas mitt på under trampdynan och det kommer att skapa problem innan dagen är slut, det ser jag. Irriterad på att jag inte rensade fötterna i Råbocka och efter dyngincidenten men inte mycket att göra nu. På med grejerna och vidare.

Långsamheten för med sig ett annat problem och det är energiekvationen; jag har kalkylerat med runt tre timmar från Svanshall ut till kullens fyr, nu tittar jag på en transporttid på runt fem timmar, kanske mer. Jag måste ransonera vätska och energi ganska kraftigt eller gå tvär-tom på vägen. I nuvarande läge är det ett avgörande problem eftersom jag optimalt sett borde bomba i mig energi för att eventuellt kunna göra en comeback lite senare. Nu förstärks istället den nedåtgående loopen ytterligare. Dålig planering att inte ha höjd för detta. Kallt blir det också; vantarna är på sen ett bra tag tillbaka, nu åker även överdragströja och skaljacka på, i värsta fall har jag även en värmefilt att ta till, men så illa ska det nog inte behöva bli. 
Jag gnetar på ut mot fyren, i höjd med Mölle men på nordsidan av halvön har jag definitivt bestämt mig för att kliva av vid 100k. Jag känner mig sliten och trött och vill hellre satsa på att springa bra i Portugal än att riskera dra på mig nåt skit här. Har sett i princip hela banan och är nöjd med det. Jag räknar fel också och överskattar tiden jag kommer behöva för ett helt varv, jag är här helt säker på att mina hela varvtider skulle bli en bit över sju timmar - i efterhand är jag mindre tvärsäker. Dock är klart att de lite längre pauser jag hade tänkt unna mig i varvningen inte skulle få plats för att säkra målgång. Till fyren kommer jag kvart över ett, tjugo minuter senare än mitt reptidsschema. Det här kommer inte att funka. Fyller vätska och drar i mig lite extra sportdryck på stående fot. Det blåser hårt och renoveringsplasten fladdrar i mörkret. 

Av någon anledning trodde jag returen till Mölle skulle vara mer lättlöpt men den inleds med en avgrundbrant nedförsklättring i lös sten, väldigt dramatiskt i mörkret. Nedanför mig kastar havet vågorna i ilsket skum mot Kullens klippor. Jag stannar till och ökar ljuset på pannlampan för att ta in det mäktiga; därefter vidare på ytterligare ett par kilometer böljande stig, upp och ned innan jag slutligen börjar närma mig Mölle. Väldigt sega kilometertider nu men jag gnetar på. Sista biten på asfalt, upp ned och så in på Grand hotel. Varvningen och dropbagarna snyggt fixade med genomfartslöpning på bottenvåningen. Här finns soppa, bullar, coca cola, kaffe och en massa godsaker. Och en förrädiskt skön värme som gjord för att hålla löpare kvar. Jag har i vilket fall bestämt mig för att kalla det för ett dagsverke och klockan 2:27 ringer jag i klockan och tar emot Broken Arrow-tröjan. Hade jag tagit en kort rast och stuckit direkt hade jag kunnat hänga kvar i mitt reptidschema - jag rörde mig nog inte fullt så sakta som jag tyckte där på berget - till viss del psykas man av att varvas av en massa snabbare löpare titt som tätt; men mest sannolikt hade jag fortsatt att tappa tempo och blivit tvungen att kliva av lite senare, med avgjort mycket mer återhämtningstid framför mig. Nu är kroppen mer eller mindre fit for fight tre dagar senare och jag kan redan fundera på att smyga igång löpningen igen. Bra det, för jag har en del sistaminutenstrategier att jobba in till Algarve.