Djungelrum

Småtösorna är bjudna på kalas i Freeports djungelrum. Stället kokar av ungar som hoppar, klättrar, springer och gör allt annat som barn gör på sådana här ställen. För er som inte har barn i relevant ålder kan jag berätta att det är som IKEAs bollrum fast större, mer och galnare. Typ. Hursomhelst har de knappt två timmar av blandad lek, pannkaksätning och annat viktigt framför sig och pappor göre sig icke besvär, så jag får leta upp en egen djungel att leka i. Eller ljungel då, för med Sandjöbackareservatet ett stenkast bort ligger den stavningen närmare till hands. Jag joggar ut från outletområdet och följer Arendalsvägens böljande sträckning upp genom Borgås.

Under motorvägen och så Grönabursvägen längs E6 upp mot Sandsjöbacka. Kockabäcken brusar välfylld till vänster om vägen, det är blött i markerna. Jag lämnar vägen och sticker in på det första, blå och gula, spåret innan backen bort mot Grönabur börjar. Stigen är förhållandevis lättlöpt men skär genom svårt bruten terräng med block, hällar och små sumpmarker däremellan. Sakta men säkert börjar stigninen upp mot Lusasken, drumlinen som ligger väl synlig från motorvägen - lite som ett signaturelement för Sandsjöbackareservatet.

Jag tappar bort stigen och klättrar på känn och på måfå genom ljungris, lera och uppför hälleberget. Så är plötsligt stigen tillbaka under mina fötter och jag är uppe på den långsmala moränryggen. Till höger om mig, på andra sidan våtmarkerna, brusar motorvägstrafiken och nere till vänster ligger Sandsjön grå och ogästvänlig. Under fötterna har den förut knaggliga stigen bytts till ett fast och sviktande gräsunderlag och jag får några hundra meters perfekt löpning bort till stengärdesgårdarna strax norr om Lusasken innan jag av tidsskäl måste börja tänka på refrängen. Ner till vänster och så vänster igen på den röda vägen som går parallellt med drumlinen men på lite lägre nivå. Brett och rakt men rätt sörjigt och söndertrampat av hästar. Nå, man kan inte få allt, löpningen är i övrigt lätt och rättfram och söderut bär det. Successivt blir det bättre stiglöpning igen, platt och lite nedåt förbi Iglekärr, hedmarken utbytt mot djupa gröna trollskogar för ett ögonblick.

Vid Grönabur öppnar sig markerna igen, hästhagar och fält i en vacker skogskantad liten dalgång. En korp kraxar mot den grå himlen just som jag lämnar stigarna bakom mig och kommer upp på grusvägen som mynnar på Grönaburvägen. Inte fullt en mil löpt så långt och nu bär det tillbaka till Freeport igen. Inget jättetempo men lätt och fint i steget de sista kilometrarna tillbaka, trots att underlaget inne på reservatstigarna bitvis var ganska sugande. Med en kvart tillgodo hinner jag med en återhämtningsburgare innan tösornas kalas är vederbörligen avslutat. Ännu är det inte fullt klarlagt vems djungelbesök som var roligast, jag är dock inte helt utpumpad så jag tror att deras pass var jobbigare än mitt.