Firande

Fars dag idag, sägs det. För att förekomma eventuella uppvaktningar firar jag mig själv med ett förefrukostpass runt Ölmanäs; dukar fram frukost till töserna, byter om och sticker ut i den blåsiga och gråtrista novembersöndagen. Vilade duktigt igår men kroppen är gensträvig och tung, steget kantigt och benen känns trötta. Lufsar igenom en första kilometer upp till ringvägen på 5:30 och redan det känns motigt. Men värmen stiger så sakteliga i maskineriet; andra kilometern går aningen fortare och när jag når Gårda brygga är jag uppe i normal distansfart.

Stenavägen ut mot Österbyn, det känns aningen piggare nu, inga mirakel men löpningen är genomförbar med kilometertider 4:50, 4:40, 4:35. Gäss lämnar fälten under skränande och i stora plogformationer. Söderut - som jag. Viadukten över järnvägen och bort mot Kläppa känns det riktigt ok men sedan svänger jag in i en tung och ihållande motvind som äter kraften ur märgen. Vinden får fart över Ölmanäs öppna fält och sveper längs skogskanten där jag springer. Jag forcerar upp tempot på rätt sida 4:30-strecket och sedan något lite till. Passerar Stockalidskorset i god fart men med rätt hög anspänning. Under järnvägen och snart är jag tillbaka i Åsa igen.

Bara ringvägen kvar men snabbare än 4:20 vill inte kroppen idag; det känns stumt och segt och efter nio kilometers löpning viker jag ner mig i progressionen. Släpper trycket och tillåter mig lätt jogg ner till skogsbrynet vid Stenudden. kan jag inte ligga på på asfaltstäckorna kan jag lika så gott unna mig ett par kilometers fin stiglöpning sista biten hem. Knappa fjorton kilometer före frukost, varav fyra kilometer i snabbare än 4:30-fart, är inte så vanvettigt illa ändå. Och med lite mat i magen kan jag börja fundera på att ta itu med resten av dagen.