Fjärås vårlopp

Slappar på altanen med ett glas rött i den låga men ännu varma kvällssolen. Gransångaren pumpar frenetiskt från nån tall inte långt bort, då och då avbruten av en nästan lika enveten grönsångare som srriar. Vilken dag! Började med att smälta en habil yoghurt- och färskabärfrukost - som en boa constrictor - hoprullad på samma altandäck som dagen sedermera skulle komma att avrundas på.

Vi trampar bort mot Fjärås, jag och hustrun, i rätt soft tempo. Båda teammedlemmarna vill spara benen till löpningen så vi rullar med skaplig kadens men lågt motstånd de knappa två milen till startområdet. Det flödande solskenet har nog hjälpt upp intresset för det nyrenoverade löparrangenmanget ity vid nummerlappsutdelningen är det folk högt och lågt. Det går dock snabbt och lätt att få ut nummerlapparna och snart är vi vid starten på fotbollsplanen. AM tar förstasträckan och som andrabenet i lag AMoR får jag nöjet att heja och bevaka loppet i största allmänhet den första halvan. Efter en halvtimme av gastande och fotande är det så min tur.

Jag köttar ivrigt på första kilometern, full av uppdämd kamplust. Plockar många trötta löpare som är ute på andra varvet, och även en eller annan laglöpare. Farter kring fyra-tempo är jag ruggigt ovan vid för närvarande men någon gång måste man ju vänja sig igen så det är bara att bita ihop. Pulsen är objektiv sett - tror jag, har varken klocka eller pulsmätare på mig - inte så hög utan snarare just över tröskel men det får funka för dagens intro-to-speed-pass. Svindlande vacker asfaltslöpning över den grönskande bräckan, blått Lygnervatten nere till vänster och havet långt ute i fonden i väster. En hel del publik är också ute och söndagsflanerar i den nästan dovande värmen.

Vänstersväng och så grusväg ned mot Dal. Luften dallrar över det dammiga underlaget och till en början känns det lite obekvämt men tunna femfingrade skor på det storgrusiga belaget men jag vänjer mig snart och i det svaga medlutet ökar farten ytterligare. Plockar av någon outgrundlig anledning upp en mugg vatten vid vätskan här nere och dundrar vidare. Skarp höger bakom en lada och så lämnar vi fälten och försvinner in i den lummiga grönskan igen. Men nu uppför. Tungt lövbemängt underlag, jag passerar flera löpare som går och har det rätt jobbigt här. Men efter inte alltför många höjdmeter planar motlutet ut och vi kommer ut på asfalten igen. Hemväg nu och jag försöker krana på lite mer fart, den raka asfaltsträckningen från Svalehögen och över bräckan ger gott om ryggar längre fram att sikta på och jag försöker äta upp så många jag kan - det blir en tung men härlig jakt. Pulsen i taket och jag konstaterar att uthålligheten i det här tempot inte är vad den borde vara; dags att lägga in ett par tempoblock i träningen nu.

Forcerar den sista backknäppan vid fritidscentret och rullar lätt och förnöjt in i mål. Vatten. Banan. Pepparrot! Så kan vi varva ner i gräset en stund och sedan vackla in i fritidscentret för en stunds lugn och skön avsimning i det halvtomma badet. Cykelturen hem i lätt motvind tänker vi inte på förrän den drabbar oss. Men hem kommer vi likväl. Och sällan smakar det där udda glaset rött så väl som efter en hård dags fysisk ansträngning och med den långsamt växande doften från en pastagratäng som står och gottar sig i ugnen. Livet är understundom inte så dumt.