Löpning i nuet i urgamla spår

Valborg är ju en lynnig dam men än en gång har Laxå OK valt en vårhelg med perfekt löpväder. Solsken och kanske sjutton gramder varmt. Blåser en del men det lär inte märkas inne i skogen. Vi kommer i bil till startområdet i Olshammar, jag känner mig lugn och obekymrad trots att jag anländer med inte mer än tjugo minuters marginal till starten. Får nummerlapp och sportident och exekverar en summarisk uppvärmning och sistaminutenpink. Vänster höft känns lite sådär men jag tänker att det nog ska reda sig när jag kommer igång. Det var väl inte helt optimalt som uppladdning med elva mil på cykel igår. Lägg därtill sjukrasslet från förra helgen så ger det ganska lågt ställda förväntningar.

Jag har lämnat klockan hemma och ska springa hela loppet på känn är det tänkt. Känns befriande och skönt - jag brukar ändå ha så svårt att hålla igen ordentligt i början så då kan jag lika gärna låta bli att se eländet och dra på mig en massa hjärnspöken. Första milen från Olshammar och ut i Tivedsskogarna går mest uppför och uppför och uppför. Ganska mycket tekniska små stigstumpar mellan olika grusvägar, riktigt kul men krävande löpning. Jag håller mig rimligt behärskad och lägger mig på en sjundeplats, sex personer drar iväg i hög fart uppför gruset mot Isåsen - det känns som att jag skulle kunna haka på men jag låter bli och håller mitt eget tempo.

När backarna flackar ur och Tivedens vidunderligt sköna planare stigar tar vid kan jag stå på lite mer och börjar plocka lite placeringar. En efter en släpper taget om tätduon och vid vätskedepån invid den blått glittrande Bosjön är jag uppe på tredje plats. Dricker lite och fyller på mina tre vätskebältesflaskor. Allt känns bara fint och när jag springer in i Kråksjöåsens naturreservat tänker jag på hur skönt det är att inte ha klocka och ingen riktig koll på avstånden. Jag har stämplat tvåmilapasseringen för lite sedan och är lyckligt ovetande om att tiden där var 1:34:28 vilket torde ha gett en halvmarapassering på 1:40 eller däromkring. På tok för snabbt egentligen men jag har det svårt skoj ute i skogen och tänker att det inte känns överhövan tungt nu och det betyder att jag kommer att kunna bita ihop lite sista milen och komma i mål med flaggan i topp hur som.

Att dansa fram på den torra knivsudden uppe på Kråksjöåsen med den sura mossiga gammskogen nedanför och omkring sig är kvintessensen av Munkatigen. Jag börjar dock längta lite efter tremilapasseringen och fastare underlag nu. Det är varmt när solen ligger på på hyggena och jag försöker hänga med med vätskning och energi - det kan dock inte hjälpas att jag börjar tappa en del i kraft här. Möter min hustru energiinjektionen och allt känns lätt i några kilometer igen men när jag kommer upp på de första skogsvägarna innan Långsmons vätskekontroll könner jag hur stumt det är i lår och baksidor. Det är som om jag stod stilla på det fasta underlag där man normalt kan trycka på och öka tempot.

Jag kortar steget och ökar kadensen och får ändå igång något som känns som ett rimligt löpsteg även om ansträngningsnivån är löjligt hög för förhållandevis lågt tempo. Äntligen 34 km och den andra depån. Fyller på nytt vätskeflaskorna, bälgar i mig av cola, banan och russin och pratar lite med funkisarna. Känns bra även om löpare fyra och fem kommer in i depån innan jag är därfirån. Jag rullar igång mycket försikigt på den breda grusvägen uppför mot Prästtorp. Det här är ett fruktat och löpmässigt bra parti på banan. Efter en orgie i underskön stiglöpning är vi nu ute på lättsprungna grusvägar som dock går svagt uppför i en aldrig sinande slakmota. Det känns som stod benen still.

Har sällskap ett tag av fältets yngsta förmåga, vi pratar lite och konstaterar att det är att öppna för hårt första milen. Han är dock hårdare ansatt än jag av milen som passerat och jag har rastat bättre vid depån så jag segar mig ifrån efter ett tag. Isället kommer en snabbare löpare susande bakifrån med gott driv - jag har inte en chans att haka på. Och så en löpare till och plötsligt är jag femma. Riktigt sega ben förbi prästtorpet och jag blickar bara framåt till 40-km-passeringen där elljusspåret med alla de lustiga gubbarna börjar. Väl där är det två kilometer av vad som känns som ännu mer av svaga motlut innan jag äntligen är uppe på krönet och ser marakontrollen hundra meter längre fram. Gott! Jag lättar upp steget och sträcker ut lite i det svaga medlutet. Tjong! Kramp i baksida lår - jag blir stående som en guldfisk på torra land. Stannar till och kort försöker snabbt börja springa igen. Samma sak. Lugnar mig, böjer mig fram och löser krampen, går några meter och skiftar sedan åter till lätt jogg. Nu funkar det.

Kollar bakåt när jag stämplar in maran för dryga 3:33 (vilket jag inte vet här - men det är en helt ok tid), ingen annalkande fara. Skönt, jag fortsätter jogga lätt nedför och snart nog skymtar Lakå OK:s klubbstuga bak trädstammarna. Defilering ett ärevarv runt 'gården' och så in mot mål. Mycket nöjd checkar jag ut på femte plats på en sluttid som är en liten gnutta långsammare än i fjor. Lägger mig just söder om mållinjen och låter mig pysslas om, vågar knappt röra mig för minsta felaktiga muskelspänning utlöser en ny rolig kram i nån ny muskel med roligt namn. Men efter några munnar vätska och några minuters avslappning börjar jag sakta återvända till de levandes skara och allt känns bara fint igen.

Vilket lopp det här är! Ingen skugga över de stora drakarna men hur i hela fagerlund kan hundratusen människor årligen vallfärda till Lidingöloppet, Stockholm marathon och Göteborgsvarvet och inte ens hundra löpare står på startlinjen till vad som i all rimlighets namn måste vara åtminstone södra Sveriges vackraste långlopp?