Med Kullamannen 100 miles som intrimningslopp

När min vän kastade in handduken till Kullamannen hundra miles och undrade om det fanns någon som ville ta över startplatsen är jag inte säker på att han räknade med att få något napp. Sexton mil trail är verkligen hysteriskt långt och kanske inget man hoppar på med en månads varsel. Eller det var iallfall vad jag tänkte, sen hörde jag någon säga att "Det låter kul - jag tar den gärna". Det tog ett par sekunder till innan jag insåg att det var min egen röst.

Jag har ingen anledning att vara respektlös - 72% bröt i det monster som gänget på Kullen skapade förra året. En lång sjöorm med svansen i Båstad och huvudet inslingrat på Kullaberg. Man startar med att följa Skåneleden runt Bjärehalvön, och inleder faktiskt med precis den sträcka där jag avslutade min Slöingeman i somras. Vid Ängelholm har man sprungit fem mil och får en liten fikapaus innan man fortsätter ut på Kullaberg. Loppet startar på riktigt efter runt åtta mil när man når 'Dödens zon'-banan; en rundslinga om 21 km med fin stiglöpning, galna klapperstensfält och en jädra massa klättrande upp och ned för branterna där ute. 

Vid varvningen i Mölle har man nästan gjort tio mil och där får man gråta en skvätt och sedan ge sig ut på tre dryga varv på dödsslingan. Maxtiden är 32 timmar; två korta dagar och en lång natt. Kan jag bara hålla mig lugn och köra försiktigt på den platta delen av banan och inget går sönder så tror jag att det ska funka. Det är distansrekord med 35 kilometer mot TGC - men det är inte riktigt lika kuperat totalt sett så jag tror det ska funka. Start på fredag om drygt två veckor, och det ska bli sjukt spännande. 

Ändå är det bara en intrimningstur om man jämför med den strapats jag åker på sista helgen i november, när jag startar i Algarvine Ultra Trail, tvärs över hela södra Portugal. Man startar i Alcoutim vid gränsen mot Spanien och följer sedan vandringsleden Via Algarviana, givetvis en gammal pilgrimsväg, trettio mil lång och böljande upp och ned och upp och ned. Inga jätteberg dock, Serra Monchique på 870 möh är högsta punkten. Mål vid spektaktulära Farol do Cabo de São Vicente, hela det europeiska fastlandets sydvästspets. 

Mentalt är jag inte riktigt där än. Jag bryter ned resan i deletapper - jag har 72 timmar på mig till målet stänger och då man startar på eftermiddagen dag 1 är det ganska snart mörkt. Ändå tänker jag mig det som 4 dagsetapper om 75 kilometer i mitt huvud; efter varje fjärdedel väntar ordentlig mat och sömn; dock inte bestämt om sömnen ska vara 30 minuter eller några timmar ännu; antagligen gör jag lite olika - en mikropaus första natten och en lite längre andra - och den sista får jag kanske se lite hur jag mår och hur jag ligger till. Trettio mil har jag ju aldrig sprungit förut men 75 kilometer har jag gjort både en och två gånger och dessutom i mer kuperade och svårsprungna omgivningar. Nu ska jag bara göra det fyra gånger på raken - det borde väl inte vara så svårt? 

Underlagsmässigt tycks via Algarvine vara ganska mycket grusväg, breda stigar och annat rimligt snällt underlag men det verkar även finnas branta stensatta partier och andra spännande överraskningar. Omväxling förnöjer. Klimatmässigt är ju Algarve ganska stabilt även på höst/vinter med milda temperaturer och inte hysteriskt mycket nederbörd. Och inte så långa nätter heller - vilket är en fördel om man vill springa så mycket det går i dagsljus. 

Spännande resor blir det båda två. Nu ska jag bara bli frisk så jag kan pussla ihop den sista träningen; till dess får jag roa mig med packlistor, kartunderlag och ledbeskrivningar. Inte så illa det heller.