Mellan två koppar kaffe

Söndag morgon i de Södermanländska skogarna mellan Katrineholm, Flen och Hälleforsnäs. Syrrans espressobryggare trollar fram en kopp gott kaffe på nymalda bönor, jag får en stunds rykande stillhet framför datorn medan jag rekar den tänkta färdvägen en sista gång. Så ger jag mig ut i det yrvakna vintervädret, marken är frusen och dessutom försedd med ett par centimeter lite småförrädisk nysnö. Lätt jogg upp på Hällforsnäsvägen, asfaltsvägen som ringlar fram genom granskogen är grundligt snötäckt och jag tar det ganska vackert med tempot. Det känns lite segt och småslitet i kroppen efter tre veckor med full träningsmängd - nästa vecka ska det bli lite mer återhämtningskaraktär på träningen igen har jag tänkt. Det är välbehövligt.

Jag kör på i tre, nästan fyra, kilometer på stora vägen - den är iallfall bred nog för att två bilar ska kunna mötas - sedan viker jag in på en bomförsedd grusväg. Under snötäcket vilar ett storgrusigt ganska obekvämt underlag men sträckningen är färrädiskt vacker. Täta skogar med enstaka små röjda fält, mest för jaktändamål tror jag. Det är tyst och stilla, kilometrarna rullar undan och skogen blir allt djupare och grönare - men så kommer jag ut på ett lite större öppet fält. Morgonens dimslöjor dröjer sig fortfarande kvar som en blånad över frosten och en bit bort ser jag gården som hör till fältet. Eller om det nu är tvärtom. Jag stannar upp ett ögonblick och suger in förmiddagsfriden, känner mig som ett skrämt rådjur som stannar upp i skogsbrynet. Andas, utvärderar den eventuella faran. Inget - bara stillhet.

Så springer jag vidare, in i skogen på andra sidan och plötsligt är det slut på grusunderlaget, jag kommer upp på den asfalterade Harpsundsvägen som mot alla odds är bar till stora delar. Efter närmare en timmes lugn jogg känns det perfekt att trycka upp farten en smula. Kollar inte klockan så noga men efter ett par kilometer konstaterar jag att jag verkar ligga hyggligt stabilt i 4:15-tempo på den lite böljande kupering som erbjuds. Nere till vänster ligger Harpsundssjön frusen i lite varierande utsträckning, underlaget blir bitvis sämre men i nedförsbackarna är det fortfarande bart så jag kan rulla på hårt mest hela tiden. Ingen trafik alls på söndagförmiddagen så jag glider ut i vägbanan ibland för att hitta bara stråk och partier med bättre fäste. Men ibland är det fruset även där och då är det bättre i vägkantens orörda snö.

Närmare fyra kilometer i 4:15-tempo känns som en klart överkomlig anspänning, jag nöjer mig där och rundar av passet med en kilometers lugn nedjogg varefter jag påpassligt nog är tillbaka vid utgångspunkten. Nu väntar en liten bit frukost och ytterligare en kopp kaffe. Utmärkt.