Risveden

Jag har i vanliga fall inte sådär jättemycket prestige vad gäller att bli omsprungen av folk, vare sig vänner eller andra. Men med Hästeviksjeppe är det lite annorlunda - han var en av de få jag pratade träning med innan jag började springa på allvar och följaktligen någon jag lärde mig en del grundläggande träningslära av och som även tipsade om var man kunde och borde springa i södra Göteborg - läs Änggårdsbergen. När jag stöter på Jeppe vid Nummerlappsutdelningen innan Risveden Terräng inser jag att jag åtminstone måste försöka bjuda upp till vals, även om formen är minst sagt sviktande och jag egentligen hade tänkt att bara jogga igenom för naturupplevelsens skull. För omständigheterna är perfekta för en omgång stiglöpning idag - solen flödar förbluffande ymnigt, det är 18 grader varmt och i det närmaste kruttorrt i skogen. 

Förra året blev det DNS pga halsont men första utgåvan av loppet sprang jag på 1:22:16 i blötare förhållanden än idag - då utklassade jag Jeppe med tio minuter ungefär. Idag är det jag som jagar. Starten går och jag lägger mig i rygg och flyter med. 4:05-4:15-tempo känns oväntat lätt på de inledande grusvägarna men jag vet samtidigt att jag helt saknar uthållighet i det här fartspannet. Jag tänker att farten ändå kommer att sjunka när vi kommer ut i skogen så jag behöver bara palla i sex kilometer. I viss mån en lögn såklart men jag behöver lura mig själv litegrand. Jag ser samtidigt att Jeppe kommer att bli en omöjlig nöt att knäcka idag, han går lätt och fint på gruset och som inbiten orienterare kommer han att vara ännu svårare att tas med på tekniskt underlag. Jag drar ändå upp farten lite för att stöka till det en aning, går förbi och kör en eller två kilometer i 4:05-fart för att se om han hänger med. Tanken slår mig att om jag får en lucka borde jag borde göra om Tomas Wassbergs gamla knep från SM-stafetterna på åttiotalet - gömma mig i skogen och låta motståndet knäcka sig i jakten. Det blir dock aldrig aktuellt, trots min lilla tempohöjning är jag snart bakom Jeppe igen och när vi lämnar gruset och kommer in på stiglöpningen börjar han sega ifrån och jag får istället koncentrera mig på att göra mitt eget lopp.

Uppför Klevsjö loft, aka Väggen, är det mestadels promenad för de flesta, och sedan är det lite småstökig löpning och ytterligare ett kort part grusväg innan banans vackraste parti börjar. Inne i den djupgröna Risveden får vi springa på torra sviktande stigar med bara ett fåtal rötter och stenar att ta hänsyn till - här kan man stå på bra. Passagen innan Rammsjö mellan tio och elva kilometer är banans vackraste, därefter vidtar lite mer teknisk löpning som slingrar sig upp och ned, över spångade våtmarker och rotiga småkullar. Vid 14 km lämnar vi skogen och kommer åter ut på småväg. Här ska man kunna hålla samma fart som i inledningen om man disponerat sitt lopp men jag har mycket lite kraft i benen och trots att jag försöker flyta med i rygg på ett par av de starkare löparna som flyter förbi kommer jag inte upp i snabbare än 4:40-tempo mer än momentant. 

Sista kilometern blir riktigt slitsam och jag snubblar imål på 1:27:26 på 109:e plats av knappt 500 herrar. Jag kan absolut springa snabbare än så här och jag konstaterar återigen att det är lite trist att ställa sig på startlinjen när inte förberedelserna klaffat. Det är nog ett av de stora problemen med att alla lopp säljer slut så fort - man måste bestämma sig för vilka lopp man ska springa så långt i förväg att det är svårt att lägga upp en bra säsongsplan. Till nästa år ska jag gnugga geniknölarna ordentligt och se vad jag egentligen vill. Ett par bra terränglopp vill jag få ut det är ett som är säkert - lutar åt Munkastigen och Vålådalen men vad resten av säsongen ska innehålla vet jag inte riktigt. Nu ska jag vila och sura i några dagar till innan jag tar itu med grundträning och planering av 2014. På återhörande.