Ultraintervaller

Jag jobbar just nu rätt bra med fysiken för att genomföra hundramileslopp och i förlängningen även tvåhundramileslopp och andra flerdygnsutmaningar. Som ett led i det finns den utmärkta träningsformen ultraintervaller, som går ut på att man kör ett milpass med start var tredje timme. Den klassiska uppställningen går på väg eller snällt underlag och man brukar köra 8x10, dvs ett dygn. Då jag siktar på ganska långa grejer just nu vill jag dock spetsa till det med att testa en kort natts återhämtning och låta löpningen pågå under två dagar/36 timmar. Dessutom vill jag ha lite mer utmanade underlag, åtminstone del av tiden. Sålunda drar jag ihop en milslinga på och omkring hemmet vid Näsbokrok, där det finns varierande och roligt underlag att jobba med, om än inte så många höjdmeter. Formatet sätter jag till 2x6 med en liten extrapaus om två bonusvilotimmar i halvtid. Utlyser eventet på Facebook för att om möjligt få lite sällskap och push att slutföra även när det börjar gå lite trögt. Och si - det är 11 som klickar i kommer på evenemanget och till slut är vi 15 personer som varit med på en runda eller fler.

Till lördagmorgonen strax innan klockan sex står en handfull yrvakna löpare i min hall, och vi kommer iväg på första varvet från altanen på exakt utsatt tid. Solen har precis tittat över horisonten och det ser ut att bli en blåsig men annars vacker dag. Jag anför gänget, ett par hundra meter grusväg innan vi viker in på den första stigen och ner mot den lokala tångviken. Hit är det lättlöpt, men sedan vidtar en lurig etapp på klippor och klappersten norrut längs fjordsidan. Man får springa på skrå på berget,, upp och ned och sedan trippa över ett hundra meter långt klapperstensavsnitt. En av deltagarna gör tidigt en vurpa på de morgonhala klipporna men kan fortsätta utan skavanker. Fortsättningen är lite snällare med nästan två kilometer mjuka breda och lättlöpta skogsstigar; solen silar ner genom barrkronorna, mossan lyser grön och allt är sådär underbart som det bara kan vara när man springer i skogen. Så tar det slut och vi ploppar ut på den asfalterade lilla lokalvägen Ölmanäs ringväg i några hundra meter för att ta oss över till den södra sidan av Näsbokrok, genom ett villaområde och så in på ett nytt parti med lummig skogsstigslöpning. Först efter drygt fem kilometer kommer vi ut på Näsbokroks naturreservat som är själva kärnan i löppasset. Här väntar mer stenbemängda strandstigar, första biten går i nordlig riktning längs klapperstränder och skummande vågor. Det blåser kallt och rakt emot i en kilometer ungefär. Vi rundar det mäktiga flyttblocket som ligger längst ut på krokens åsrygg och svänger ner över gräset mot den gamla naturhamnen. Sen får vi äntligen vända ur vinden och springer på små sköna hedstigar upp mot bronsåldersrösena. Det följande partiet är nog det som jag är mest nöjd med, en smal svårfunnen stig söderut på landtungan som finns mellan de två stora mossarna ut i reservatet, inte helt lätt att se men den löper längs kanten av det inre kärret. Riktigt skön fri löpning ner till sydändan där man hittar den märkta, ganska steniga och tekniska, blå stigen som går i ett stort varv runt reservatet. Avslutningsvis en och en halv kilometer som åter är lätt löpning på den lilla handikappanpassade grusslingan innan man har fullgjort milvarvet och kan kliva upp på altanen därhemma igen. Första varvet tar oss 69 minuter och sätter ribban för resten av passen.

Två killar fortsätter direkt, de har för avsikt att köra mer eller mindre konstant i 24 timmar, vi andra går in och fikar och slappar i en och en halv timme, sedan är det dags att göra sig klar för nästa varv. Andra varvet går lite snabbare, jag känner mig tryggare med att alla förstår upplägget och slappnar av lite i löpningen, dessutom får vi in ett par nya friska ben som drar upp farten lite. Det tuggar på bra helt enkelt - lätt och balanserad traillöpning en dryg timme, sedan äta och byta lite kläder och hänga lite lojt, gärna i sovsäck på altanen eller inne på biblioteksgolvet. Framåt kvällen är några nöjda och droppar av, andra vill ha mer men är tvungna att ge sig av hemåt ändå. En liten hård kärna av ultraintervallare biter sig dock fast även på de mörka passen.

Klockansexpasset i skymning är det sista för dagen på den långa trailslingan; det går lite trögt då jag antagligen ätit lite för mycket, gaser och tendenser till ballongmage - dock inget ohanterligt. När vi sticker ut med tända lampor klockan nio har vi beslutat att köra sju varv på grusslingan de mörka passen klockan 21, klockan 2 och klockan 5 istället för att snubbla runt bland klapperstenen. Jag repar av niopasset på 61 minuter, och de två följande på 58 och 59 minuter vilket får anses som rätt hyggligt givet att det är mil sex, sju och åtta under loppet av ett dygn. Idén är att vi ska få chansen att sova ett par timmar mellan 22-ish och fram till starten klockan 2, men det är svårt att få någon egentlig ro. Jag somnar kort men vaknar med ett ryck nästan omedelbart. Kroppen känns helt ok men det är tydligt att det är mycket reparationsarbete som försiggår under skalet. Starten klockan 2 blir som väntat en seg historia men efter en inledande långsam kilometer går det riktigt fort. Påhejad av en lite blev fullmåne bakom tunna moln springer vi runt runt runt. Sen in, äta nåt och försöka sova lite.

Samma sak upprepar sig egentligen klockan 5. Kortkort sömn, sen upp och ut, seg start - men bättre och bättre. Mot slutet av fempasset kommer gryningen och vi avslutar i en vacker knallröd soluppgång. Tjugofyratimmarshjälten MikBlo avslutar här, med mer eller mindre kontinuerlig framfart på banan har han avverkat sinnessjuka 169.5 km på ett dygn. Riktigt hårt, det är mycket intressant att i ett utifrånperspektiv se hur en stark löpare långsamt bryts ner över tid ute på grusslingan; vi möts många varv och man kan tydligt iaktta hur han försvinner djupare och djupare in i en komakokong. Själv har jag bra fart på nattpassen på gruset, både tvåpasset och fempasset avverkas med god marginal till timmen.

Ett dygns ultraintervaller gjorda; känns som helt nog men vi har bestämt fyra till. Och kroppen känns i grunden bra, ger mig inga undanflykter, det är bara hjärnan som vill att jag slutar. Ut på långa trailrundan igen. Kvar på åttapasset är jag och Linda som också gjort alla rundor, samt Johanna som har gjort en försvarlig mängd. Dessutom har Hustrun äntligen kommit hem från Malmö och har anslutit till styrkan. De sista rundorna funkar fortfarande fint; rutinen är att springa, byta kläder, äta, duscha nån gång ibland, sen ligga lågt så länge det går, klara av ett toabesök sen ut och köra igen.

Tionde passet rasar Lindas mage och det är bara jag kvar. Jag får sällskap av lite nytt blod på elfte rundan, vilket piggar upp. Tolvan är jag solo. Bestämmer mig för att veva igenom sju varv på gruset och drar ut en halvtimme för tidigt bara för att få det överstökat. Dunkar igenom sista milen på dryga timmen, börjar vara lite mör i kroppen men det mesta har funkat kalas. En liten blåsa på höger stortå efter att ha slarvat lite med strumpor och skor under natten men annars inga skavanker. Summerar ett roligt evenemang, gott att ha sällskap på så många rundor. Bra ultraträning och många mil i kroppen. För framtiden skulle man kanske spetsa till dag två med att köra dagsljuspassen som 2x20 km istället, kanske en mil klockan 2 och en mil klockan 5, sedan två mil vid 8 och 13 eller något liknande. Tål att fundera på. Men det får bli en annan gång, snart race season med Österlen spring trail först på agendan. Uppåt! Framåt! Fotocred till Johanna Edman