Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

UltraTri Sweden - Lördag

På Hotell Taberg ringer väckarklockan vid fyratiden. Frukosten är redan framdukad när jag kommer ner i matsalen men jag är mest sömnig och alldeles fantastiskt ohungrig; hittar ett par överblivna färdigbredda köttbullemackor från gårdagens kvällsfika, de är lite torra men jag slipper bygga ihop dem själv så jag drar i mig dem stående och kan sedan koncentrerar mig på kaffe och annan vätska. Fyller upp cykelflaskorna och stoppar på mig några godisbars, en smörgås jag till sist lyckas bre och så en banan.

Ute är det kallt, bara fem grader men jag räknar med att solen snart ska göra sitt och kör ändå i korta tajts och kortärmat. Funderar på armvärmare men slänger även in dem i bilens öppna bagagelucka, i farten när jag redan startat. Det är individuell start här, långsammaste totaltid igår startar först och sedan uppåt i resultatlistan med fem minuters mellanrum. Jag startar fem över fem och räknar alltså med att de snabbare grabbarna ska komma ikapp mig snart nog - men än så länge är landsvägen österut från Taberg bara min. Ångrar lite att jag inte tog mer kläder för det är allt en smula kyligt men annars är morgonen fantastiskt vacker; solen har precis klättrat upp över trädtopparna och strålar från en klar himmel. De fösta tre milen är rak och bred väg genom Barnarp, Tenhult, Öggetorp och Lekeryd. Inga branta backar men vägen har ett par stigningar som höjer pulsen lite.

Jag passerar Marie som startade före mig och passeras i min tur av först Crister och sedan Marcus, båda två i vild jakt på ledande Filip. Som alltså startade sist idag och kommer ikapp mig lite senare. Norra småland erbjuder ångande vattendrag, små åkerlappar, skogskanter och gamla kyrkor i de små byarna vi drar förbi - och ju längre norrut vi kommer ju färre och mindre blir åkerlapparna och ju mer dominerande blir skogarna. Vi passerari Örserum på vad som är en av Sveriges vackraste cykelsträckningar för olympisk distans innan vi på allvar kommer in i Hålaveden, den djupa gränsskogen mellan småland och östergötland. Vägen är smal och böljande men asfalten i gott skick - det här är riktigt fin cykelåkning. Allt känns bra här; jag har annars fasat lite för den här etappen; sjutton mil är nära de femton mil jag pendeltrampat till Trollhättan under försäsongen men jag har inga pass i träningsdagboken som är ens nära dagens trettiofyra mil. Framförallt inte efter en dag som den som var igår, och absolut inte som förövning inför en dag som den som väntar imorgon. Men nu är åtta mil körda och kroppen känns alltså ännu helt lätt och fin, jag håller ett lätt lätt tempo men det rullar ändå på i lite mindre än 30. Tar en kort kissepaus mitt i den djupt gröna barrskogen, allt som hörs är vindens sus. Och så två tranor som ropar på ett fält strax intill. Fantastiskt stämningsfullt.

Efter 95 kilometer byter banan karaktär igen, plötsligt lämnar vi gränsskogarna och korsar E4:an på en vägbro. Och bang - så är vi ute på östgötaslätten och på väg österut. Med vinden från nordväst får vi bra skjuts vidare till Väderstad och den första depån. Jag har ätit och druckit bra och har tömt både flaskor och mat, så när som på mackan som jag vill spara som ett litet triumfkort till senare. Nya flaskor i cykeln och nya godisbitar i ryggfickan - och så i med en massa vätska i mig själv också. Jag får rapporter om att de tre snabbaste pojkarna går fram snabbt och jämnt med varandra genom Sverige - det skiljer bara ett fåtal minuter mellan första och tredje plats. Själv tar jag det fortsatt lugnt i depåstoppen, unnar mig att räta ut ryggen ordentligt och skaka loss lite grand. Om nu de långa långpassen varit eftersatta inbillar jag mig att det gör nytta att räta ut sig emellanåt. Till slut sliter jag mig emellertid från min fru tävlingsledarens mycket trevliga sällskap och masar mig vidare österut. Jag fortsätter alternera mellan sittställningar för att få variation och inte slita ner mig för ensidigt - några kilometer i tempoposition, så uppepå handtagen ett gott stycke med korta avbrott för att stå i en eller annan backe. En eller annan bit nere i bocken i de snabbaste nedförsluten unnar jag mig också när tillfälle bjuds men på just det här partiet är det mestadels svepande landsvägslinjer över öppna fält och då är en blandning av tempoposition och uppepå handtagen det som känns mest rationellt.

Det här är riktigt gamla kulturbygder; Rökstenen ligger precis väster om Väderstad, och mellan Väderstad och Skänninge ligger Bjälbo som också är en historiskt spännande plats. Och så efter tolv mil rullar jag igenom Skänninge, klockan är inte ens halv tio och det är ganska lugnt inne i staden. Ett par svängar inne i centrum och så kommer vi ut igen på andra sidan och kan fortsätta mot Klockrike, Fornåsa och Ljungsbro. Här har jag ganska rak medvind och kan dundra på i närmare 40 i tempoposition utan nån särskilt hög anspänningsnivå. Najs!

Efter Ljungsbro, norr om sjön Roxen, blir det än en gång ett avsnitt med mindre väg och vi undfägnas också ett par fina småklättringar upp in i skogen med påföljande högfartsbackar tillbaka ner mot den glittrande sjön. Vid Grensholms säteri finns en lång härlig pilallé som markerar slutet på den mest kuperade delen kring Roxen - därefter flackar det ut och blir mer av små böljande fält igen. Vi börjar även närma oss Norrköping, efter drygt tjugo mil passerar vi under E4 och trampar in mot staden från sydväst. Här blir det ett fåtal kilometer på en bitvis lite skraltig cykelbana men snart nog kan jag angöra Haga cykels depå, vilket är ungefär så centralt i Norrköping vi kommer. Här finns gel, bars, sportdryck, vatten och saltgurka. Tävlingsledningen visar sitt vackra ansikte även här men Björn som styr depån med järrnhand fyller snabbt upp mina reserver och skickar resolut ut mig på banan igen.

Efter tjugotre mil kommer vi i inom räckhåll från Östersjön men det är ännu drygt tio mil kvar, däribland vad som på papperet förmodligen är dagens mest krävande parti - Utflyktsvägen längs Bråviken. Smal och vackert belägen mellan Kolmårdens djupgröna skogar och Bråvikens glittrande vatten häver den sig upp och ned i en ständigt mer halsbrytande bergochdalbana, partiet inleds vid Krokek med en stigning på 70 höjdmeter och avslutas vid Nävekvarn knappt tre mil senare - däremellan är det mycket upp och mycket ned och blir snabbt väldigt tufft om man börjar vara sliten. Enligt andrahandsuppgifter händer just det med ledande Filip idag, både Crister och Marcus kör ifrån honom med ett antal minuter när han kroknar inne i Kolmårdsskogen och jag har en känsla av att det endast är ett synnerligen hårt pannben samt en duktigt tuggvänlig styrlinda som håller Filiip kvar i matchen här. Mycket imponerande.

Själv ligger jag ett par timmar bakom vid det här laget men känner mig fortsatt ganska fräsch - jag tänker att det behövs om jag ska klara av löpningen imorgon. Om jag ligger kort inne med långpassen på cykeletapperna är det etter värre på löpfronten, endast en halndfull tremilspass i träningsdagboken den här säsongen, med det längsta på 36 km. Egentligen tycker jag inte det duger som träning för ett sådant här äventyr men jag svarar med att hålla låg fart och vara uppmärksam på nutritionen. Hittills har det fungerat och nu är jag plötsligt i Nyköping med mindre än fem mil kvar. Här blir det dock riktigt motigt för vi svänger norrut samtidigt som naturen öppnar upp sig, väg 219 förbi Sjösa är en vacker svepande väg över fält och skogskanter med Östersjön i fonden men nu är det motvind och tempot sjunker betänkligt. Några rätt otrevliga stickningar i stortårna när jag trycker på så jag lättar på spänningen framtill i skorna och då släpper det efter ett tag. Jag gnetar mig fram meter efter meter och från att helt ha ignorerat hur långt det är kvar börjar jag nu räkna minuter och kilometer fram till den sista svängen in mot Trosa. Jag trycker i mig det sista jag har av vätska och energi och äntligen ser jag rondellen där jag får svänga höger - ut ur den lynninga motvinden och sätta fart in mot etappmålet.

Sista fem går åter i medvind och så är jag äntligen framme på Trosa Stadshotells bakgård. Jag lägger mig ner och bara blundar för nu är jag bra trött ändå. Etappmålet är försett med cider, alkoholfri öl och tilltugg och hotellägaren Anders Scharp själv möter upp, propert kostymklädd som det anstår en äkta hotelldirektör. Med fingertoppskänsla. Smidigt har han sett att våra tidsplaner rykt all världens väg och den fasta middagstiden har transformerats till en drop-in-middag på restaurangens vinhylla. De snabba killarna har redan ätit när jag kommer in så vi inväntar Marie innan vi sätter oss och käkar. En riklig portion pasta med en vidunderligt god sås, och om man så vill ett passande glas rött eller en öl till. Jag är duktigt trött men lyckas pilla i mig min portion ändå. Och den lika välmatade desserten slinker såklart ner lätt, det är ju som bekant en helt annan mage. Trettiofyra mil på 12 timmar och 34 minuter är det nog många som slår om man jämför med typiska tider på en vätterrunda, men då ska man komma ihåg att det här racet körs utan drafting och innehåller en hel del av mer intressanta (läs kuperade) vägar än de som bjuds runt sjön, så jag är ändå nöjd. Dessutom tror jag att jag kommer att orka springa tre Lidingölopp imorgon. Samt simma ett Vansbrosim. Föga anar jag vad som väntar - trots att jag känner banan väl

Kall morgon. Foto: Christer Schapiro
En av de tidigare backarna, Marcus i fokus. Foto: Christer Schapiro
Naturskönt. Foto: Christer Schapiro
Fågelskådning och cykel är bra fritidssysselsättningar - dock ej samtidigt. Foto: Christer Schapiro
Mat i Väderstad. Foto: Christer Schapiro
Stilstudie, Crister som var snabbast av alla på cykeletapperna. Foto: Christer Schapiro
Grensholms allé. Foto: Christer Schapiro
På väg in mot Norrköpingsdepån. Foto: Christer Schapiro