Varbergsjogg - ett eko från Pulstiden

För snart sex år sedan var vi tre som sprang mellan Göteborg och Varberg på en av undertecknad framtagen rutt längs gamla farvägar över asfalt, grus, stock och sten. En fin och minnesvärd repa om 89 kilometer som var min första riktiga ultralöpexkursion. Jag planerar ett inte tillnärmelsevis lika långt pass den här sköna junisöndagen men kan ändå inte unvika att låta tanken vila en stund vid minnet. Jag funderar över var min löpning befann sig då och var den är nu och jag tänker att jag nog är aningen snabbare nu men förmodligen inte riktigt lika uthållig. Eller så är det likasamma; men det finns några gapande hål i min träningsdagbok där det borde ha luggit långpass. Just idag är det dock ett förträffligt tillfälle för transportlöpning av det längre slaget och jag joggar lätt och långsamt på Ölmanäs strandstigar in mot Åsa. Det fläktar lite svagt och lätta moln täcker himlen - kort sagt råder ett ypperligt långpassväder.

Vätskebälte har jag med men jag fyller inte flaskorna förrän vid fotbollsplanen, en halvmil in i passet. Känns onödigt att släpa på vätska i onödan, det enda det kostar mig är en liten omväg in i utmarken bakon Norra Bergsvägen; en liten gångstig till sommarstugeområdet i Vassbäck, på fastlandssidan av stora vägen. Där kommer jag upp på den klassiska Gång/Cykel/Ridbanvallen söderut. Var artonde minut ungefär surrar klockan till och informerar om en trekilomterspassering, annars är det lugnt. Tankarna vandrar, stegen är lätta och bekväma. Jag flyter långsamt in i min långpassbubbla. Korna slappar lojt invid banvallen; viken vid Rågelund ligger nästan stilla. Banvallen skär stranden i en rät linje och en kilometer bort väntar Frillesås. Byn utstrålar även den något slags söndagsslummer, jag korsar Löftaån på den fina gamla stenvalvsbron och åvattnet flyter långsamt med något slags brun motvillighet ut mot havsmynningen, inbäddad i lummig grönska. Tankarna går till bröderna Dahl eller möjligen Den sista färden, vilket det blir är antagligen beroende på vilka fördomar man har om Frillesåsborna. Jag ser dock ingen som plinkar på någon banjo utan kan fortsätta i min lugna långpasslunk längs Ginstleden.   

Efter ytterligare ett par kilometer av naturskön löpning längs nordhalländska stränder viker leden abrupt in i landet och jag kommer upp på den vältrafikerade Varbergsvägen igen. Härifrån är det bara några kilometer ner till Väröbacka där man åter kan lämna de breda trafikstråken till förmån för lite lugnare cykelochlöpvägar; den stora omväg förbi Stråvalla kyrka som Ginsteden här vill ha in oss på här är vacker, emellertid är det för mycket för min kilometerbudget så det får anstå - istället alltså rakt söderut. Ett par kilometer norr om Väröbacka rumlar magen plötsligt och oväntat och jag inser att det nog för bli ett fikastopp snart. Macken är dock under ombyggnad och gästgiveriet är stängt på grund av sjukdom så några pärlor av kallsvett har hunnit utbildas innan jag hinner in på pizzerian för ett nästan akut toabesök. Det var inte igår och jag undrar lite över när jag slutade ta med toalettpapper på långpassen. Nå, det ordnade sig nu ganska bra ändå med den saken och dessutom ges tillfälle att såväl handla kaffe och glass, som att fylla på vatten.

Nitton kilometer löpta och jag joggar vidare på lätta ben; det känns att det spar väsentligt att springa i ett nedsatt men naturligt ultralunktempo. I Åskloster passerar jag inte utan en viss nostalgi Klostergrillen där vi hade en av våra sista pauser på den längre Varbergsjoggen för sex år sedan; Cola och Hamburgare samt ett visst mått av blåspunkterande förelåg den gången vill jag minnas. Idag glider jag bara förbi. Cykelvägarna härifrån och söderut består av en räcka av oändliga rakor men det är ändå en lisa för själen att springa här - ingen trafik förutom en eller annan cykel och grön skön natur. Dessutom börjar solen titta fram inemellan och som grädde på moset springer jag förbi Kärradal, skådeplatsen för ett litet men saknat sommartriathlon som även utgör en av mina mycket få riktiga loppsegrar. Eller snarare den enda. Hittills.

De sista raksträckorna innan jag når Getterön naturum känns långa och lite småsega men tröttheten är inte värre än att jag ökar farten en smula. Visst är jag varm och törstig men annars känner jag mig fräsch efter drygt tre och en halv mils löpning, jag köper lite flytande socker på fiket och hoppar sedan in i bilen som hustrun parkerat här. Själv är hon redan flera mil längre söderut; nu är det min uppgift att hitta henne så vi kan åka till Brottet i Halmstad och simma ner lite. Man har ju som bekant inte roligare än man gör sig.