Trädgården av jordiska fröjder

I skrivande stund befinner jag mig i Madrid på mitt tredje café för dagen. Jag har då tidigare besökt mitt tredjebästa café som jag känner till i stan (det där de spelar lågmäld reggae) och senare också mitt nästbästa café (stället där det spelas monoton jazz men även modern populärmusik). Men även om jag gillar att "pyssla" med datorn på dessa ställen är det, för att uttrycka mig milt, stört omöjligt att skriva där.

Men nu har jag alltså äntligen tagit mig till El Dinosaurie, och det är här jag har skrivit ner de tidigare berättelserna. Om det inte vore för att jag ändå haft några nät-relaterade ärenden att ta itu med, så hade jag ju grämt mig nu över att jag inte bara gick hit direkt. Men det känns på något sätt skönt att ha stökat över det där jobbiga tillsammans med en dubbel espresso och en tvådeciliters cola, så att jag nu bara har kvar de viktiga sakerna som att skriva för er och dricka amerikansk kaffe...

Det är i alla fall ett lysande ställe för kreativt arbete. På väggarna hänger svartvita fotografier på boxare och runtomkring mig springer det runt konstnärer med tavlor hit och dit. De mest vackra flickorna man kan tänka sig kommer in, sitter och snackar intensivt, och avslutar besöket med att skumma igenom de välförsedda bokhyllorna. Knappt hinner en inbiten ögonförälskelse lägga sig, förrän en annan tar vid. Just nu är däremot alla tysta här, förutom en person i taget ska tilläggas, eftersom någon form av poesistund har börjat. Jag förstår så klart ingenting men när applåderna blir extra starka klappar jag med för att smälta in...

Jag har också märkt, att utöver vart någonstans jag är och skriver, spelar det även in vad man dricker när man sätter sig ner och ska skriva. I förrgår blev det en dubbel espresso, igår en café con leche, och ja, vi får väl se hur den här amerikanska varianten jag nu sippar, kommer prägla radernas styrka?

Igår lovade jag er att berätta om min bror, vilket några verkade bli fullkomligt tokiga av. När får vi se en blogg av Marcus Nilsson? undrade jag när jag gick till sängs igår. Kanske aldrig kom jag fram till, så det är nog säkrast att beskrivandet lämnas till mig. Men jag ska faktiskt spara honom till en annan gång, då jag nu har så mycket annat som måste klaras upp!

För att återigen starta där jag slutade, så var jag kvar i Kalmar till lördagen efter nyår, och åkte den morgonen tåg till Göteborg eftersom jag därifrån hade ett flyg till Teneriffa dagen därpå. Till denna paradisö skulle jag åka för att träna med Johan Hydén och Joni Jaako (samt Jonis pappa), och det med uppsikt av deras coach Per Synnerman.

Då de andra flög från Stockholm anlände jag till Teneriffas södra flygplats någon timme före Hammarbyarna. Men det var ingen fara för då kunde jag lyssna på lite podcast och ta en fika. Efter att de andra dykt upp och även de fått i sig lite kaffe tog vi en taxi till Los Cristianos där hotellet var inbokat. Väl där visade det sig att något var fel med elektriciteten och vi flyttades på fläcken till ett annat hotell som påståddes vara mycket bättre eftersom det låg vid stranden. Hur det var med den saken är väl tveksamt, eftersom vi därmed kom till det värsta charterstället man kan tänka sig! Det var bara nordiska barnfamiljer där och de lagom feta solarna tittade på Jonis magrutor som de inte hade sett en redig pöjk förut (sista kvällen fick han även höra "Hello, Baywatch!" ropat till sig från en bar".)

På den första hela träningsdagen på Teneriffa skulle Joni och Johan springa 10x300m. Jag passade då på att få lite snabbhet i benen genom att hänga med på halva intervaller, och jag tror faktiskt bara effekten gagnades av min fuskiga vila. Eftersom jag inte kört något liknande på åratal, kom ruscherna att sätta sina spår i baklåren redan samma kväll. Morgonen efter körde Per upp oss mot vulkanen Teide, och även om vi stannade någon mil innan toppen befann vi oss på en höjd av minst 1500m. Nu var det inte så mycket höjden som kuperingen på träningen som blev jobbig, och till mina redan stela baklår kunde jag nu bokföra extremt stela framlår på kontot.

Det gjorde att de kommande dagarna blev rätt lidande, men jag försökte ändå hålla mängden uppe. På söndagen skulle Joni räkna ihop hur många mil jag sprungit och det var åtminstone inte långt från 20. Men jag tycker träningen den här veckan var underordnad Pers historier, all intressant fakta som blåstes upp på nytt från hans egen tid som elitaktiv. Speciellt kul var det ju att höra om Szalkais karriär, som jag tycker blir mer och mer otrolig ju mer man hör om den. När det gäller hans ikon tar jag bort ungefär hälften av det som kommer fram (för det ligger nog sanningen närmre), men det blir ändå uppfriskande magiskt att lyssna till.

Men det var även spännande att höra hur Per hade varit i samma collegelag som Paula Radcliffe och att de brukade mötas på samma ställe varje morgon (eftersom de hade som vana att köra liknande runda). Också intressant att två löpare med så lika talang och kravprofil hamnar på så spridda marathontider! Slumpen utfaller sig att den ena får 2.15 medan den andra hamnar på 2.58, fastän bägges milförmåga tyder på 2.19.

Den 15 januari var lägret avslutat och Per skjutsade mig till busshållplatsen där jag skulle kunna ta mig vidare till öns norra ände och flygplats, för att därifrån ta ett plan mot Madrid. Resan var inte så seg, och när man anländer till Madrids flygplats är det bara att köpa en tunnelbanebiljett, och så vips är man inne i stan en kvart senare. Min hållplats var Puerta de Toledo och det tvåstjärniga Hostel Roofer.

Jag visste var det låg eftersom jag bott där nio nätter i november 2011, och något jag uppskattar med rummen där är att de är så otroligt små. Det kanske inte låter så kul, men då jag vissa dagar utomlands har en tendens att känna mig ensam, så gör ett litet rum mig mindre ängslig. Man tänker liksom, här finns ändå bara rum för en! Dessutom är det lagom stor yta mellan väggarna att utföra övningar man annars inte skulle kunna göra, eftersom man därmed kan ta stöd med händerna i den ena änden och fötterna i den andra. Hmm, i alla fall...

Eller åtminstone i andra fall, så uppskattar jag bostadens område lika mycket som rummet. Jag och Fredrik (och den senaste gången även Olle) har haft någon kvällspromenad där, och jag tror det kan vara det mest bartäta området i hela världen. På en gata är det t.ex. femton barer i rad på bägge sidor! Det ska dock sägas att när jag bodde där själv i november var jag väldigt fokuserad och tog inte en enda öl under hela tiodagarsperioden. Detta kom till Fredriks skratt när han fick höra. För att bo mitt i La Latina och inte ens gått bargatan fram är nog som att sitta i en bastu utan att skala apelsinen...

Och utöver min senaste måndag, som råkade spåra helt enormt för att en brittisk bartender bjöd mig på fri whisky när jag berättade att jag var marathonlöpare, har jag inte heller denna vecka sviktat. Jag skyller henne förstås inte för hela sabotaget, och utfallet blev trots allt att jag fick avsmak för mer. Precis som efter kvällen när jag blev "the double mojito man" i Fredrik Uhrboms blogg.

Just att få avsmak är den enda vettiga metoden när man är i Madrid, för enligt mig finns det ingen annan stad i världen med lika trivsamma kvarter. Längs stadens spekulativa gator möts man ständigt av goda människor med avslappnad attityd. Men jo, det finns så klart saker som slår innerstadens kringflackande. Som när man efter att ha sprungit vilse en halvtimme i det enorma Casa de Campo, äntligen får syn på välkända slingor som kan ta en ner från stadsparkens skogshöjd just som vintersolen går ner över den annalkande staden. Ja bara som exempel så ni fattar alltså!

Efter ett distanspass med spanjorerna den första dagen ville jag på torsdagen springa 2x5 km i 3.20/km-tempo med 2.12-maralöparen Pablo Villalobos. Men precis innan vi ska börja tycker tränaren Antonio att jag ska springa med en 18-årig medeldistanslöperska istället. "Så att du inte blir för sliten inför söndagens halvmara i Santa Pola" eller något i den stilen tar han fram det som. Eftersom jag har stor respekt för Antonio och inte ville vara påstridig kom det sig därför att jag istället gjorde 4+2 km strax under fyraminuters fart. Men för mig kvittade det, och det var väl kul för den lovande löpartjejen att få svenskt sällskap?

Det var en rad andra svenskar som också skulle ta sig till söndagens lopp Santa Pola och de skulle få sin sömn i den närbelagda staden Alicante. Jag var osäker om jag på lördagen skulle ta ett tåg från Madrid kl halvtio eller tolv, men jag bestämde mig för det senare. Till min förtvivlan kom jag dock aldrig på tolvtåget eftersom jag köpt ungdomsbiljett och personalen krävde ett speciellt ungdomspass vid påstigandet. Nästa tåg till Alicante gick inte förrän knappt fyra timmar senare, och jag kände mig uppgiven eftersom jag inte alls var sugen på att sitta och vänta in tiden någonstans...

Jag blev därför ytterst glad när jag kom att tänka på Museo el Prado, som låg i närheten och där jag redan varit en gång med Fredrik. Men då hade vi druckit öl innan och den här gången ville jag titta lite mer uppmärksamt på El Bosco och framförallt då "The Garden of Earthly Delights". Men när jag ägnat hundratals tavlor några sekunder vardera, och fortfarande inte sett skymten av en enda Hieronymus Bosch, började tiden rinna ut. Då kom jag på genidraget att fråga en väktare om vägen och till slut var jag äntligen där. Om det var värt mödan får ni bedöma själva av bilden.

Dessa ståendes och gåendes timmar gjorde mig så klart seg i benen och tågresan på 3,5h till Alicante gjorde det snarare sämre. Jag mötte upp den nyss nämnda Fredrik och hans syster, då syskonen ändå befann sig utomhus för ett glas på strandpromenaden, och de lotsade mig till hotellet där jag skulle del rum med Hasse Nilsson och Fredrik Berglund. Vi gick på kvällen ut och käkade och av gammal tävlingsvana blev det ännu en gång pizza och öl. Det var nog bra för de andras pastaportioner såg inte mycket ut för världen (även om det säkert smakade bra).

Natten blev orolig och redan innan jag började värma upp för loppet kunde jag märka att jag inte hade en lätt känsla. Att dra igång uppvärmningen kändes tungt och efter en kilometer föll jag också ihop, BOKSTAVLIGT! Jag hade sprungit längs en trottoar och när jag skulle ta mig ner trampade jag i lössand och sjönk ner med foten en decimeter. Jag skrapade upp handflatorna, och trots ett litet knyck i nacken så gick det bra. Efter det brydde jag mig inte hur det kändes, jag hade ju lika gärna kunnat vara ordentligt skadad vid det här laget!

Efter några kilometer in i loppet kom farten att ligga under 3.00/km och jag tvingades släppa Fredriks rygg. Bakom mig var det en bra lucka och det skulle dröja flera kilometer innan två löpare kom ikapp mig. En av dessa löpare agerade hare åt den andra, och han höll ett stadigt tempo medan han då och då ropade uppmuntrande ord till den andra...

Vår lilla klunga plockar en löpare och ytterligare en kommer vi upp efter 15 km. Han ansluter sig till klungan och vi är nu fyra stycken. Men vid 17 km kliver plötsligt haren av och vi andra får nu klara oss själva i motvinden. En av dem får ge sig men den andra stretar på och vid 19 km kommer vi ikapp ännu en löpare. Den nästkommande kilometern bidar jag bara min tid eftersom jag förbereder en långspurt vid 20 km, men precis när jag ska dra upp den håller sig en av killarna för magen och börjar lunka. Det måste sett komiskt ut för publiken att i samma veva som jag slänger bak huvudet för att se vad som händer, drar jag nytta av situationen och växlar tempo! Till mitt försvar kom det impulsivt och var således ingen avsiktlig taktik.

Jag håller den sista killen tre sek bakom mig i mål och landar en halvminut efter Fredrik. Inget bra lopp men inte heller något dåligt, blev väl min slutsats av det där. Att jag bara fått in ett enda intevallpass på de föregående sex veckorna påverkade nog upplevelsen en del. För precis som i Stockholm halvmarathon hade andra halvan känts lättare än den första, och då är man inget vidare snabbhetstränad!

Dagarna efter var jag fullständigt körd i kroppen. På måndagskvällen joggade jag fyra km i 6.00/km, tisdagen fick jag vila helt, onsdagen distade jag lugnt med spanjorerna men flåsade som ett sto när jag pratade med en Barcelona-bo (som tacksamt nog hade engelsk mor). På torsdagen sprang jag 8x700m med ännu en spanjorska (hon sprang 10 st) och det kändes fortfarande förfärligt. Men det ska sägas att hon är duktig och har tävlat i flera internationella mästerskap mot bl.a. min syster Ida. Ända sedan de var juniorer och terräng-EM gick i Malmö, minsann.

Vidare till idag, då jag bara joggade en halvtimme på konstgräset och pratade Dubai-maran med Jesus Espana. Jag har under de senaste tio dagarna fått för mig att han inte uppskattar min närvaro på de spanska träningarna, men när han var klar sa han "pleasure" och det värmde i mig. Men den senaste tiden har å andra sidan även hans brorsa Francisco varit trevlig igen, så de båda måste bara haft en dålig dag när jag tafatt försökt hälsa förra veckan.

Något jag var intresserad av var Jesus träning, för varje dag vid arenan har jag sett honom antingen springa intervaller eller tröskel. Jag frågade "You seem to be doing something fast every day?" och eftersom hans engelska är oklanderlig berättade han att han alla dagar värmer upp en halvtimme, sedan går in i styrketräningslokalen för att köra sitt program, och till sist avslutar allt med att springa en halvtimme i progressiv fart från 3.20/km ner till 3.05/km. Jag har i smyg klockat honom några dagar och det han sa stämde bra överens med vilka farter jag trodde han sprang i. Andra farter blir det i hans intervaller så klart.

Han berättade vidare att dessa pass gör honom mindre sliten än om hon springer en timme i skogen i 3.40/km, eftersom konstgräsunderlaget passar hans steg väldigt bra. En vecka 2011 sprang jag själv tre sådana skogspass med honom, och även om jag är på en helt annan nivå, kan jag förstå att tröskel på platt underlag sliter mindre än de där turerna...

Det var också underhållande att han idag var så nostalgiskt lagd, och t.ex. berättade om ett juniormästerskap 1997 som han, Higuero, Günther Weidlinger (och ytterligare något namn som jag inte snappade upp) hade kört. Då hade han själv tagit medalj på 1500m medan Higuero gjort det på 5000m, och han tyckte det var ironiskt att han efter det hade gått upp en sträcka medan Higuero hade gått ned. Även sjätteplatsen bakom Erik Sjöqvists fjärdeplats i terräng-EM 2007 var något han passade på att minnas tillbaka till.

Då sa jag "Erik Sjöqvist was a very mentally strong runner" och Jesus svarade "That's what being a good runner is all about".