Är det begränsande att sätta mål?

Jag sitter på hotellrummet och har just meckat sönder kaffebryggaren. Det var en fin Nespresso, men jag fattade inte vart jag skulle stoppa in kapseln med kaffe. Jag njuter av att bo på hotell. Det är lyxigt med ensamheten och självklart med – hotellfrukost! Bara sitta där och välja gott att äta i en halv evighet, läsa tidningen och må bra. Fast frågan är om jag kan läsa tidningen imorgon. Den är på spanska. Jag är i Madrid för att lansera ”Sin Miedo” – ”Den rädda löparen”, på spanska. Bara när jag skriver det så går det inte att fatta. Här sitter jag på ett hotellrum i Madrid, äter choklad som det spanska förlaget ställt in på mitt rum, och ska lansera min & Desirées bok imorgon. Ofattbart. Lika ofattbart som att jag sprungit 32 mil på ett löpband. Eller 72 mil på sex dagar på en campingplats i Ungern. Och lika obegripligt är det att jag gjorde om det, efter det första sexdagarsloppet.

Jag är fascinerad av det där som hjärnan inte kan begripa. Om jag inte kan begripa det mål jag sätter, hur kan jag då uppfylla det? Det går tydligen utmärkt. Jag har börjat att acceptera att jag inte behöver begripa det jag ska göra, för att kunna göra det. Då kommer nästa dimension – ska jag kanske inte sätta några mål alls? Kommer jag längre då? Om mitt sinne ändå inte begriper hur kapabel jag är, blir en målsättning bara en begränsning då? Ett mål är något mitt sinne kan tänka ut, bedöma om det är realistiskt, och sen köra på det. Jag är väl medveten om att jag hade kunnat springa längre än 322,93 kilometer på mitt världsrekord på löpbandet, kraften fanns, men när jag hade satt målet till 322 förmådde jag inte fokusera om. Om jag hade satt målet till 326 kilometer, så hade jag sprungit den distansen. Kanske hade jag förmått springa än längre, om jag inte satt något mål? Eller inte kommit så långt alls i så fall?

Jag vet inte svaret på de här frågorna och som vanligt är bästa sättet att få ett svar, helt enkelt att testa om det fungerar. Jag funderar om jag inte ska sätta något mål till nästa sexdagars. Eller kanske bara upplevelsemålet att springa, ha roligt, använda så mycket av min förmåga som jag bara kan? Se mig själv falla ihop av ren utmattning och pur glädje, när loppet är slut? Hur långt kommer jag då, om jag verkligen fått ur mig allt?

Jag vet i alla fall att jag aldrig hade kunnat fantisera ihop att jag skulle sitta på ett hotellrum i Madrid, på väg att lansera den bok jag skrivit, på spanska. Jag kunde tänka tanken att det skulle bli en bok. Sen fortsatte tanken till trycka den själv, ha lagret i en kartong under sängen och skicka en bok på posten till den som ville ha. Men det blev så mycket större än så. Just nu håller ett persiskt förlag på att förhandla om att få ge ut boken. Det blir det sjunde språket den kommer på om det går i hamn.

Jag hade aldrig kunnat tänka ut hur mitt liv skulle bli. Kanske lika bra att låta bli, bara åka med och njuta av färden. Så får jag se vart det bär och hur långt det blir. Det låter ungefär som mina bästa löpturer, de som bara är planlösa upptäcksfärder och ren njutning i det som är. Nu ska jag passa på att njuta av hotellsängen.