Mobilen väcker mig 6:30, men jag tar god tid på mig med morgonrutinerna. Äter ordentligt, kollar igenom packning och rättar till allt och preppar så bra det går. Räknar med 15-16 timmar på fötterna idag och tänker att det är bättre att ta en sen målgång och starta fräsch och lugn än att starta stressat och missa någon viktig detalj. Toabesök, disk, städ, utcheckning. Säger hej till tyskarna som precis kommit upp när jag sticker vid halv nio. 

Bättre väder, kanske ska jag slippa regnjackan idag. Känns klart varmare och jag kan rent köra i kortärmat och med uppkavlade armvärmare för att blotta lite hud. Stort! Jag har 12 km till Kvitfjellshytta och första halvan är över berg och lättlöpt, sedan bär det av ner i Langlivollens vidsträckta våtmarker. Det regnar inte längre men det här är marker som alltid är våta. Leden markeras med rödmärkta stolpar som sitter nedstuckna i mossen, på många ställen finns ingen stig alls, bara stolpar och träsk. Det blir intensiv stavgång för att göra något som när fart, det fungerar bra men går långsamt.

In för en morgonfika på Kvitfjellshytta. Tänker först bara fylla flaskor och dra förbi men tänker igen, det är riktigt långt härifrån till nästa stopp som är nere vid fjorden, vid Hummelvik - där det finns mack och pizzeria. Civilisation alltså. Jag plockar därför en soppa och lite knäckebröd ur skafferiet. Och kaffe såklart. Och ett par nötcremstuber till. Nöjer mig med gasspisen, skippar att dra igång brasa, det är ändå inte jättekallt i stugan och jag vill fortsätta så snart det går. I med nota-lappen i lådan och så ut, snabbt besök på utedasset bara, sedan vidare.

Om det var mycket våtmark till Kvitfjell är det inget mot vad som väntar på vägen ut därifrån till vägen som börjar/slutar vid Ytteråsen. Helt magiskt vackert, små skogskanter och mjukgröna mossor, och drillande gurglande våtmarksfåglar och klara vattendrag och ett nästan oändligt motstånd för löpsteget. Spar lite på min sportdryck då jag har drygt tre mil till mitt mackstopp i Hummelvik, äter godis och dricker ur bäckarna. Det smakar lite lätt kärvt av humusämnen och normalt kanske man inte rekommenderar att dricka vatten nedom trädgränsen men vattnet kommer direkt från fjället ner i nationalparken och det känns sjukt fint att stå på huk mitt i strömfåran och bara dricka klart rent vatten ur mina kupade händer. 

Möter ett par med ryggsäckar och en hund som inte verkar fixa sådär myclet vått, för de bär den. De frågar hur långt till Kvitfjell och jag säger att det är 7.5 km kvar för det är det. Påpekar att det är för jävla blött framåt och de säger att jo, vi vet, vi startade från Hegra och det är likadant ditåt. Hmmm. Hegra tänker jag, jag skulle ju ut vid Ytteråsen. Har tydligen lyckats missa avfarten och får ett par kilometer ren våtmark till innan jag hittar upp på en grusväg som leder mot parkeringen där jag egentligen skulle lämnat terrängen. Kanske inte det ställe där jag hade som mest behov av en omväg men det är som det är. Nu har jag 23 km till min nästa kontroll i Hummelvik. Klockan är bara halv tre på eftermiddagen och jag behöver vara i Hummelvik innan mackar och annat stänger vid tio-elva på kvällen, annars har jag inga deadlines egentligen, så det är bara att rulla på.

Jag stannar och tar av strumpor och skor, vrider ur strumporna och pressar vattnet ur innersulorna på skorna. Kollar in mina fötter. Ser bra ut, ett pyttelitet skav på ena stortån som jag pysslar om. Skorna har förlorat flera av hällorna för skosnörena, så snörena bara hänger. Och skosnörena har gått av nertill. Jag snör om, knyter om, och knyter till. Så ser jag att all lera och vatten i skorna har eroderat bort trampytan på strumporna, glest md tyg kvar och ett par stora hål. Mindre bra, tänker jag. Jag förstärkningstejpar mina fotsulor med lite sporttejp innan jag drar på alt igen, tyvärr har jag lite svårt att riva av tejp effektivt och låter tejpningen löpa hela varvet runt foten, vilket är lite klantigt. Men just nu känns det bra och jag drar iväg med bra fart på den äntligen lättlöpta grusvägen

Den kurvar och kröker sig nedför dalgången och det är fantastiskt vackert. Gruset blir till en liten asfaltsväg som blir till en bredare landsväg, med ganska smal vägren. En del trafik åt båda håll också men man kör mycket varsamt och nästan alla ser till att både bromsa och gå över i mötande körbana, trots att jag faktiskt får plats på vägrenen - det känns tryggt och mycket trevligt, så väl behandlas jag inte ens på cykel hemma. Landsvägen är för övrigt på väg mot orten Hell intill Tronheims flyplats, vilket såklart triggar en AC/DC-session i musikspelaren, det första tillfälle på hela resan där jag tillgripit musik. Men asfaltslöpningen lätt nedför är värkligen ganska enahanda ett tag här. 

Så, bara några få kilometer från Hell får jag åter svänga in på en smalare grusbelagd väg och det går uppför uppför uppför känns det som. I själva verket är det knappt hundra höjdmeter, men de är snyggt doserade och märks ordentligt. Kommer för ett ögonblick in på en skyltad pilgrimsväg mot Nidaros vilket känns tematiskt riktigt. Grusvägen blir till stig, och stigen, ja den svänger av upp mot en höjd. Själv är jag kvar i den djupt nedskurna dalgången som heter Gammelåsdalen på de kartor jag har läst. Och på de kartor jag har läst så finns en liten stig i botten av dalen; i verkligheten finns tät vegetation och en bäck. Inga problem att följa bäcken i den knappa kilometer det är fråga om men det känns lite äventyrligt och mina fötter blir blöta igen. Det första är bara fint, det andra känns lite onödigt, växlingarna från blött till asfalt är riktigt fresande för fotsulorna. Det börjar också vara svalare och lite nytt gråväder på ingång så jag är inte sugen på att sätta mig och göra om fottorkningsproceduren när jag kommer ner i Hummelvik. 

Jag kommer över en gammal passage över den stora motorvägstunneln och så trillar jag ut i samhället längs fjorden. Nu är jag banne mig i civilisationen; jag firar med att hoppa in på en Circle-K-mack och köpa korv med bröd, kaffe och lite smågodis. Byter till den lite tjockare tröjan och funderar på om jag borde göra nåt åt fötterna men har svårt att se mig själv dra av strumpor och skor där inne i värmen på macken. Så det får sitta kvar på den här gången, det finns någon liten begynnande blåsa under fotsulan där jag brukar få dem men i stort känns det ändå ok. Inte vila för länge, ut och iväg, visst är det lite segt nu, klockan är åtta på kvällen och jag har varit igång hela dagen och jag har nästan tre mil kvar, inklusive en liten topptur som jag lagt in som en dessert till mig själv.

Innan det bär av uppåt har jag nästan en mil ganska plan asfalt från Hummelvik till Vikhammer att avverka; kanske banans allra drygaste avsnitt, för nu börjar jag ju längta lite till slutet. Och precis när det är ganska mörkt och dystert i sinnet kommer en man emot miig på racercykel och utbrister "Velkommen! Hovrdan går det da?" Visar sig vara urtrevlige Kjell Inge från Trondheims triathlonsällskap som sett mitt event och kommer ut för att möta mig. Han rullar med hela vägen in till Vikhammer i min långsamma jogg och snackar skit om ditt och datt och tiden och kilometrarna bara tickar iväg. Härligt! 

Det är vackert men lite stillsamt enahanda vid fjorden och det är trist att lämna Kjell Inge men kul att få vända uppför för då är det liksom legitimt att gå igen. Jag svänger av in på stigningen vid 20 meter över havet sedan gnetar det på uppför, först lugnt på asfalt, sedan grus och till sist en brant och blöt liten stig upp till toppen på 426 meters höjd. På den lilla stigen möter jag en löpare i full fart nedför och jag väntar nästan att han ska komma ikapp mig igen nedifrån innan jag är uppe. Det slipper jag dock. Den lilla stigen är rotig och lite stenig och fötterna säger klart ifrån att de tycker det är roligare med asfalt nu; det är bara resten av mig som uppskattar terräng. Det tar mig ganska exakt att klättra de 400 höjdmeterna upp till toppen, där det finns ett litet utkikstorn. Givetvis får jag ta de sista trappstegen också för att se på utsikten. Och där i den nedåtgående solens sken ligger så Trondheim för mina fötter. Det är 14 kilometer till mitt mål och jag vet ungefär vart jag ska titta men jag kan inte riktigt urskilja Nidarosdomen i gyttret av byggnader. Men jag vet vart jag ska.

Nedförslöpningen är tuff för fötterna och jag är riktigt glad att jag har stavarna nu, väl nere, fortfarande nio kilometer kvar, blir det mycket gång. Jag är trött men lite triumfatorisk, känner mig sjukt nöjd med att det här uppenbarligen ska gå vägen. Kommer ut på den vackra grusbelagda strandpromenaden mellan Ranheim och Trondheim, varvar gång med korta långsamma löpinslag. Känns sådär men kommer framåt. Passerar med viss möda vingliga män på väg hem från krogen. In i den utsträckta stadens gytter av byggnader och små parker, följer bara mitt gpsspår i klockan. Framåt framåt. Uppåt, jag ska över en knäpp på hundra höjdmeter till. Siktar på något torn ett tag, en evighet, och sedan är jag uppe även här. 

Med bara någon kilometer kvar når jag de historiska kvarteren och fästningsparken. Jag börjar sjunga ett helt oresonligt potpurri på alla låtar som ploppar upp i mitt huvud och småjoggar framåt, fötterna spränger och jag vill bara sova nu. Över bron, den vackra stenlagda gamla bron, och så vänster, och höger, gamla krogar och fina gamla hus, och Nidarosdomen. Banne mig. Jag är framme. Kjell Inge messar mig och påtalar att jag måste gå i mål framför västfasanden då den är mest känd och överlägset tjusigast. Så då gör jag väl det. Efter 6 dygn, 19 timmar och 43 minuter har jag avverkat 20.3 km simning, 862 km cykel och 202 km löpning. 

Känner mig förutom sömnigheten, fötterna och det gamla våtdräktsskavet i nacken, så känner jag mig faktiskt riktigt fräsch. Största problemet med fötterna är egentligen att tejpen jag drog kring framfoten sitter på tok för hårt nu när fötterna svullnat, vilket gett rätt fula frikstionsskav på ovansidan fötterna och en del smärta. En ganska liten blåsa under höger framfot och lite svullna tår och en eller annan murken tånagel. Men visst är jag trött. Hotellet ligger hundra meter bort, och efter avklarad fotografering stapplar jag in till nattportieren, får ut min låda med kläder jag skickat och som troget ligger i bagagerummet och väntar, beställer en kall öl och en varm macka och går upp på rummet och duschar medan det blir klart. 
Och jo, både ölen och den varma mackan smakar sjukt bra. Imorgon så få steg som möjligt, fikadejt med Kjell Inge och så tåget hem. På måndag ska jag till kontoret och jobba igen.