23 mil, Saharas öken och 40 grader i skuggan, men var finns skuggan?
Du får för dig att pröva en ny utmaning efter några maraton. I en löpartidning läser du om Marathon des Sables. På nätet hittar du ett anmälningsformulär och trots att du vet att det är 23 mil på sju dagar som ska avverkas anmäler du dig.
Du tar planet till Paris. Där tar arrangörerna vid. Sätter dig och de andra entusiasterna på ett plan till Marocko. Där väntar en buss som kör er många timmar och sätter av er mitt i ingenstans.
I tältet, i sanden börjar du inse vad du gett dig in på...
-...Ja, det var nog först i tältet som jag började ana hur det skulle bli, men när startskottet gick första dagen hade vi en skön bris som svalkade fram till första kontrollen och jag tänkte att det här ska nog gå ganska lätt. Men kontrollen låg nere i en gryta där det var lä. Annars när man stannar så brukar ju pulsen gå ner, men i hettan var det nästan outhärdligt att stanna.
På tisdagskvällen kom Bjarne Richardsson hem till Arboga efter sitt livs största äventyr. Fjällräven Extreme marathon, Åre Extreme Challenge och några maror i Stockholm är ingenting mot den senaste veckans strapats i Sahara.
23 mils tävling i etapper på sju dagar och klara-dig-själv förutsättningar. Det vill säga all mat, sovsäck, ombyte med mera ska bäras av deltagarna själva. Endast vatten tillhandahålles av den franske arrangören av ökenracet som i år avgjordes för 15:e gången.
Drygt 500 deltagare från 30 länder. Av dem fyra svenskar: Gunnar Nilsson och Jan Ustupski (som tvingades bryta) samt Peter Mild och Bjarne Richardsson.
När Bjarne Richardsson i november fick klartecken att starta så började hårdträningen. Från fem- sex mil i veckan till uppemot 14 mil. Men det tuffa med Marathon des Sables är inte endast distansen:
Bjarne rankar svårigheterna så här:
1) Värmen - det går nästan inte att beskriva hur det är att springa när det är 40 grader i skuggan - men var hittar du skuggan när du ska springa 20 kilometer genom sanddyner. Fjärde dagen var värst när man blev lämnad ensam med bara tre liter vatten och 20 km löpning framför sig.
2) Sanden - den söker sig in överallt. Kombinationen värme och sand var förödande. Jag klarade mig ganska bra, men många fick sådana blåsor att de tvingades bryta tävlingen. Underlaget tog också hårt på skorna. Fjärde dagen gav dämpningen i mina Asics Gel Lyte upp. Skorna är bara att kasta.
3) Distansen - den längsta etapepn var 76 kilometer. Vi startade på morgonen och jag kom i mål först närmare natten. En del kom inte i mål på etappen förrän dagen efter.
Mellan etapperna hade arrangörerna ordnat med vindskydd där deltagarna kunde lägga ut sina sovsäckar och laga mat. Men ingen dusch, inga andra bekvämligheter.
- Det här låter ju för tufft men det var en fantastisk upplevelse också. Och även fast det kallas öken så är landskapet varierande - och det kanske häftigaste var när vi mitt i öknen helt plötsligt kom till en oas med gräs och träd. Jag var tvungen att springa fram och känna på träden för att vara säker på att det inte var en hägring.
Kommer du att göra det igen?
- Om någon annan betalar. Det blev en dyr vecka. Anmälningsavgiften kostade 15000 kronor och sedan har jag lagt ner lika mycket till.
Vad blir nästa utmaning?
- Stockholm Marathon den 3 juni. Det ska bli skönt att få springa 4.2 mil utan att riskera att få sand i skorna!