Göran Högberg 1948-2019

Han sprang 13000 mil i tävling och träning, var som bäst elva i New York Marathon, deltog i OS på maraton och var endast några futtiga sekunder ifrån att vinna Stockholm Marathon 1987.
Vi minns Enhörna-löparen Göran Högberg som en av svensk maratonlöpnings stora.

– Göran var envis, målmedveten och fin person som var en fantastisk klubbkamrat, säger Henrik Kvarnlöt i Enhörna IF, sörmlandsklubben som ångermanlänningen kom att representera under sin framgångsrika karriär under 1970-, 80 och 90-talet .

Göran tog hem 29 SM medaljer varav elva guld. Han representerade även såväl Enhörna som Sverige internationellt under många tävlingar, bland annat i OS i Moskva 1980. Sin sista individuella SM medalj tog Göran 1990 genom ett silver i terräng-SM på 12000 meter. Året därpå blev det ett lagsilver i terräng-SM. En fantastisk löparkarriär var då till ända. Göran är en av dem som främst varit med och satt Enhörna IF:s namn på den svenska löparkartan. 

Göran var känd för att springa mycket. Det var inte ovanligt att han under veckor kom upp i 25 mils löpning. Han sprang från hemmet i Rönninge till arbetet som idrottslärare på Blombackaskolan i Södertälje och sen tillbaka hem när arbetsdagen var över. Det var heller inte ovanligt att han under lunchrasten även hann med ett styrketräningspass.

– Han var omtänksam som person och delade gärna med sig av sina kunskaper, men när det kom till träning var han en riktig tuffing, berättar klubbkamraten Micke Hill som fick sitt lyft som löpare efter några träningsläger med den fjorton år äldre Högberg.
– Han ändrade min syn på det där med träningsfarter, det var aldrig lugnt och långsamt med Göran. Vi kunde springa två mil på morgonen på 1.10-1.15 och sedan lika långt på eftermiddagen i ännu snabbare fart. Han sprang alltid snabbt.

I tävlingar var Göran Högberg känd för att aldrig vika ner sig, han berättade själv i en intervju:: 
– Det är klart att man blir trött, men jag visste att när jag var som tröttast hade jag ända inte nått max utan hade mera att ge. Så jag ökade ändå, såg att andra kanske inte hakade på och det gav i så fall ny energi. Jag hade förmågan att bryta mönstret när det krisade.

Göran Högberg hade en framgångsrik karriär under 1970-talet med segrar i terräng-SM och på 5000 meter bana. Men problem med hälsenorna och flera operationer som följd ledde till en satsning på maraton. Detta innan de stora loppen ens hade kommit igång. 
I en intervju publicerad av Västernorrlands idrottshistoriska sällskap berättade Göran om hur den han blev maratonlöpare: 

– Jag hade tänkt varva ner, men ställde upp i SM i maraton 1978. Det blev en bronsmedalj så jag fick åka till New York och springa världens mest prestigefulla lopp för maratonlöpare, New York City Marathon. Det var en fantastisk upplevelse och jag blev faktiskt elva (tiden 2.19.21). Det blev början på min karriär som maratonlöpare.

Göran Högberg fick som maratonlöpare se världen och placerade sig i Boston, Chicago (2.23.08, 1989), Paris, Berlin (2.15.41, 1986) och London (2.14.58, 1983). Bästa resultaten kom i regn och åtta-tio graders värme. Som det där Stockholm Marathon 1987:
I ett kylslaget Stockholm gjorde Göran sitt livs lopp och knep en andra plats efter vinnaren Kevin Forster på personbästa 2.13.59. Högberg knappade in på britten den sista halvmilen och var bara sju sekunder efter britten i mål.

– Men i värmen var det värre. Jag bröt OS i Moskva efter 33 km. Var helt slut och åkte hem i samma buss som Finlands stora stjärna Lasse Viren som inte heller orkat fullfölja. Vi kände varandra från träningsläger i Spanien.
– Det blev inte bara tävlingar utan många och långa träningsläger utomlands. Längst i tre månader i Los Pacos i Fuengirola tre mil från Malaga.
I Los Pacos tränade då förutom bland andra Anders Gärderud, Kjell-Erik Ståhl och andra svenskar även Lasse Viren tillsammans med en rad andra duktiga finländare.

Under 1970- och 80-talet fanns det inte mycket pengar i långlöpning. 
– När jag var som bäst under de aktiva åren kunde man få prylar i pris som man sedan sålde. Ibland direkt på plats. En moppe, en roddbåt. I slutet av Görans karriär började prispengar bli allt vanligae 
– Jag blev inbjuden till Chicago en gång och vann veteranklassen i maraton. Där fanns det prispengar och det blev också några dollar över sedan jag först hade skattat i USA och sedan i Sverige… Så var reglerna då.
– Men jag hade inte läggningen att ligga och jaga pengar på tävlingar. Så det blev inga fler veteranlopp för min del.

2003 återvände Göran Högberg till Sollefteåtrakten och bosatte sig i Österforse utanför Långsele och arbetade som gymnasielärare fram till pensioneringen.