– Jag tränade två gånger om dagen och 18 mil i veckan

En kväll i augusti 1998 träder en 26-årig division sju-spelare fram på den svenska löparscenen. Erik Sjöqvist från Gnesta springer de relativt kuperade 10 kilometrarna på Midnattsloppet på 31.38.

Några efter Midnattsloppet blir Erik kontaktad av Hasse Nilsson i från Enhörna IF. Det skulle visa sig bli starten på en av de bästa svenska löparkarriärerna någonsin. Med personliga rekord på 7.49 och 13.23 så var Eriks resa helt enastående.

Hade du en löparbakgrund som liten?
– Nej, man gjorde som de flesta grabbar. Lite fotboll, lite innebandy. Men aldrig någon riktigt löparsatsning tidigt. Man fick en fin grund kanske, jag sprang runt och spelade mest för att det var skoj med polarna. Jag tror nog att jag fått gener för att springa det hade inte bakgrunden så mycket att göra med.

De tider du gjort kräver trots talang riktigt hård träning, hur såg det ut?
– Två gånger om dagen, 18 mil i veckan. Det var allt eller inget. Initialt så sprang man allt vad man kunde, fem dagar i veckan, men det var innan man fick disciplin på det. Man sprang efter dagsform. När Hasse började styra upp tränignen så blev det ett helt annat upplägg, mer volym, lite lugnare och lite hårdare. Löpningen handlar om att hitta balansgången. Dagens tröskelträning hade inte riktigt kommit fram, men vi var i upptakten för det. Man försökte hitta ett läge där man inte gick över syragränsen.

Vi har hört pass där det var du, Musse och Henrik Skoog. Då gick det undan?
– Ja, på samlingar när vi träffades då kunde det gå riktigt hårt till, då frångick man ofta den där disciplinen som man hade jobbat upp tidigare. Men de där träffarna var alltid roliga. Det blir en livsstil efterhand.

Du tar din första SM-medalj redan år 2000, två år efter din debut. Hur mottogs du i löparsverige?
– Man blir ju kompisar och umgås privat, det var ingen rivalitet utanför banan utan man skaffade nya vänner och en ny umgängeskrets. Sen var resan ganska så oväntad, jag tränade hårt och på fyra år var jag nere på 13.23. Det hade jag inte kunnat föreställa mig tidigt, och kanske inte de heller. Men att springa mycket och få springa med så duktiga löpare det hjälpte mycket. Jag började ganska sent, det fick jag kanske lida för lite efterhand. Man började träna väldigt snabbt för att bli bra. Grunden kanske man skulle ha jobbat upp lite långsammare. Det generella rådet, skynda långsamt.

Hör hela Intervjun med Erik Sjöqvist i avsnitt 122 av Spring Snyggt - Med Jesus och Manne