Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

En ovanligt kämpig löparfest

Nära 4 000 kämpar klarade sig igenom en mil av bildäck, lera, vatten och ännu fler mer eller mindre svåra hinder i Tjur Ruset i skogarna runt Botkyrka motorstadion, söder om Stockholm. Lägg till en från grunden kuperad bana och ni börjar få en aning om vad Tjur Ruset handlar om.

Otroligt roligt. Det var tredje året jag var med och den klart jobbigaste banan.
Helen Svensson, Ljusdal

Kanske lite kyligt i den femgradiga värmen. Men nästan vindstilla och en värmande sol gjorde att alla var taggade före start. Tjur Ruset är en löparfest av det mer ovanliga slaget. Sluttiden var inte viktig, istället var huvuduppgiften att övervinna kampen mot sig själv och alla hinder på den utslagsgivande banan. Trixiga passager lurade överallt i form av däck, containrar (?) och inte minst lera och vatten. Banläggarna hade skött sitt jobb exemplariskt.

Oscar Plogmark visade vägen för sina tre polare.
– Ett passande namn i sammanhanget. Det var tufft där ute. Precis som det ska vara, tyckte Oscar.
Daniel Amsköld, Harald Mild och Erik Mild kunde bara hålla med.
– De fick nästan dra mig runt, berättade Daniel som gjorde debut i Tjur Ruset.

Namnet Plogmark känns nästan för bra för att vara sant i den blöta leran.
– Ha, ha. Ja, det var min farfar Kurt Lindholm som bytte efternamn. Jag tror att han ändrade eftersom det var en mördare som bodde i närheten av min farfar. Istället för att riskera att bli förväxlad så bytte han efternamn. Jag tror inte att han hade någon tanke på att jag skulle springa Tjur Ruset, sa Oscar som till skillnad från sina kompisar från Stockholm numera bor i Danmark.

– Tjur Ruset är ett riktigt bra tillfälle att träffas och göra något kul, tyckte Oscar.
Harald Mild följde banan till punkt och pricka. Det syntes i ansiktet.
– Klart jag gjorde. Lite tuffare och lite roligare. Det är vad Tjur Ruset handlar om. Jag sprang i alla bäckar och kärr, berättade Harald med stolthet i rösten.

Många var rejält leriga och blöta när de sprang i mål. Tina Åbjörn från Örebro var inget undantag.
– Skitkul. Jag fick till och med simma på några ställen, sa hon.

Vid de svåraste passagerna fanns det inga andra alternativ.
– Det var riktigt surt på sina ställen. Ibland var jag tvungen att simma för att hålla mig över ytan, sa 160 centimeter långa Catrin Nilsson.

Helen Svensson hade åkt hela vägen från Ljusdal för utmaningen mot naturen och sig själv.
– Otroligt roligt. Det var tredje året jag var med och den klart jobbigaste banan, tyckte hon.

Kompisgänget med Kristin Ferner, Maria Henström, Matilda Bergelin och Lisa Blixt sprang under namnet Bäst i träsk.
– Det var vi också. Ingen slog oss i den kategorin, jublade allihopa.

Systrarna Kajsa och Maja Armandt frös en del efter allt badande men gjorde det med ett leende. De var båda nöjda med sina insatser.
– En riktig hinderbana. Det var inte så mycket ren löpning, sa Maja.

Mats Lowén, Uppsala, sammanfattade på ett bra sätt vad många tyckte efter det utmanande kraftprovet.
– Att klara Tjur Ruset ger en bra boost för självförtroendet, sa Mats samtidigt som han försökte torka bort den värsta leran från ansiktet.