På villovägar i Rumänien

I Rumänien börjar milen ta ut sin rätt. När en fot börjar värka blir Bianca räddningen. Följ Carina Boréns och Kristina Palténs färd från Turkiet till Sverige.

Så långt ögat når ser vi åkrar och idel åkrar. I de grunda dalarna kurar små byar undan vinden som envist piskar fram. Det finns inget som tar emot. Vindjackorna smattrar...

Nu är vi i Rumänien, landet med de svårnavigerade vägarna. Vår karta visar vita, gula, oranga och röda vägar av storleken liten, lite större, större och störst.
Första dagen vi gav oss iväg valde vi en vit väg, det var småvägar vi längtade efter. När asfalten övergick i lera och till sist till två traktordäcksspår ute på en leråker tyckte vi att den lilla vägen var väl liten. Vi kom ett tiotal meter mellan varje gång vi fick rensa bromsarna från klägget som verkligen var som blytungt klister.
Vi fick vända och välja en gul väg som förde oss till det ställe vi tänkt oss. Det blev till sist sex mil längre än planerat.

Vindjackorna smattrar
Så långt ögat når ser vi åkrar och idel åkrar. I de grunda dalarna kurar små byar undan vinden som envist piskar fram. Det finns inget som tar emot. Vindjackorna smattrar och ibland har vi haft svårt att prata med varandra, helt enkelt för att vi inte hör vad den andra säger i den starka vinden.
När vi närmade oss Donau flyttade byarna från dalarna upp till kullarna för att undvika de översvämningar som verkar vanliga. Många hade fått sjöutsikt med pinnarna till hagarna stående 30 meter ut i vattnet. Sista dagen har vi kommit närmare bergen och vinden har avtagit.
Istället har vi 35-gradig värme, vilket gör att vi för första gången springer i linne och shorts. Det behövs, vår bondbränna är inte att leka med!

Tillbaka till 1930-talet
Tack och lov har alla byar mataffärer, restauranger däremot är det ont om. Byarna ser ut som vi tänker oss Sverige omkring 1930-talet; folk arbetar på sina gårdar med hackor och spadar, kvinnor i hucklen sitter utanför husen på kvällarna och småpratar.
Byarna verkligen lever, det är folk överallt. Kristinas mamma berättade att hon varit i kyrkan och hört att herdar inte finns längre. Vi kan starkt motsäga det, det vimlar av dem! Både får, kor och getter vallas av svårflirtade, tystlåtna män. Inte ens Ingas leende får dem att mjukna. Det vimlar även av vagnar, dragna av hästar och åsnor. De som kör vagnarna hälsar oftast glatt och undrar vad vi gör.

Det som däremot saknas är tältplatser. Många kvällar har vi vandrat länge för att hitta drägligt skydd. En kväll kom vi till en tanig skog. Vi var glada över det lilla skyddet den gav ända tills vi såg att träden hade taggar, upp till sju centimeter långa. Den natten slutade med pyspunka på ett av våra liggunderlag.

Rumänsk skönsång
Kristina har också hunnit fylla år här i Rumänien. Dagen började helt fantastiskt med att Kristinas föräldrar sjöng för henne och inte bara de. Hon fick även höra skönsång på rumänska av några män som vinkade in oss för att bjuda på kaffe vid en liten affär i en by. När de förstod att hon fyllde år bjöd de även på tårta.

Smärtan i Carinas fot har fortsatt tyvärr, och en kväll när vi hade 36 kilometer till närmaste hotell och ingen tältplats fanns i sikte, blev räddningen en rumänsk familj. De bjöd in oss att bo i deras hem. Vi fick hemgjord korv, grillade revben och en massa annat gott.
Till maten fick vi hemgjord plommonwhiskey, inte en måltidsdryck som vi är så vana vid. Deras 8-åriga dotter Bianca gjorde sitt bästa för att utöka vårt rumänska ordförråd med sin lärobok. Nu vet vi att "björn" heter "ors" och "varg" "lup", så nu kan vi fråga om de finns i skogarna där vi ska tälta.

Ett smärtsamt beslut
Dagen efter fick vi ta det smärtsamma beslutet att Carinas fot behövde vila. Carina tog därför bussen till Focsani, en stad 12 mil längre fram, dit Kristina anlände löpandes senare. Det var ett kärt återseende!

Just nu går färden vidare på fem hjul, tre på Baby Blue, vår babyjogger, och två på Bianca, som vi döpt den nyinköpta cykeln till, efter den rumänska familjens dotter.
Tanken är att Carina efter någon veckas cyklande ska trappa upp löpningen igen för att vi till sist ska kunna skicka hem Bianca. Det är över 2000 kilometer kvar innan vi är hemma. Det är upplevelsen och äventyret som är det viktiga, inte sättet vi tar oss fram på.
Vi hoppas på många fler möten med tandlösa gummor, rynkiga män med fårskinnshattar och vattenlangande lastbilschaufförer innan vi kommer till Ukraina!

Mer om Carina och Kristinas löparäventyr