Bilarna snirklar sig till höger och till vänster om oss. Ingen tutar ilsket fastän vi springer mitt i vägbanan. I väggroparnas land är förarna vana att väja för det mesta. En babyjogger och två löpare väcker inte någon förvåning. Trafiken är vänlig och har översyn, Ukraina har de i särklass hittills mest hänsynsfulla förarna.

Ukraina är landet som överraskar. Längs vägarna finns många bensinmackar. Men att det finns en mack betyder inte att de har något att sälja. I en mack satt en man och kvinna och tittade på TV, men jodå, vi fick låna toaletten. Något annat fanns inte.
Andra mackar har riktigt bra utbud. En kväll råkade vi på ett hotell, mitt ute i ingenstans. En kille sov på en tältsäng i matsalen och visst fick vi bo där, men mat fanns inte. Vi tände primusköket i hotellets trädgård och lagade egen middag.
Restauranger är en annan utmaning, det finns massor längs vägarna med skyltar som visar vägen men väl där många är stängda. Och vid andra tillfällen kommer vi till stora utsmyckade tomma festlokaler där vi får gå it i köket och hämta personalen för att få lite mat. Det har varit svårt att planera då vi knappt förstått vad vi kommer till.

Ukraina överraskar oss även med stora hus och en bättre levnadsstandard än vi väntat. För första gången ser vi folk som klipper gräs. Med gräsklippare. Samtliga är eldrivna vilket innebär att de är kopplade till en lång sladd, undrar just hur många sladdar som "klipps" itu! Bilparken är lika skruttig som vägarna - Lada verkar vara det mest använda bilmärket om än det även finns större och finare bilar.

En morgon ser vi en kvinna jogga i en park. Under hela vår resa har vi sett max fem löpare. Vi ser även cyklister ute på vägarna, klädda för träning. Allt detta tyder på en högre levnadsstandard. När vi närmar oss Lviv återkommer de hästdragna plogarna och människorna som arbetar ute på åkrarna. Fram tills dess har vi saknat alla djur längs vägarna. Herdar som var en mycket vanlig syn i Rumänien finns inte alls i Ukraina.

Sen nästan tre veckor har vi värmebölja. Vi kommer på oss själva med att säga "idag känns det svalt" när det bara är 30 grader. I skuggan.
Temperaturen är dräglig fram till ett-två tiden, men efter det är det som att springa i en stekpanna. Först mot sex-sju blir det behagligt med löpning. Då går temperaturen ned till 27 och går den under 22 är det nästan dags att ta på oss jackor. Då knottrar sig huden. Springa i en sån värme kräver en hel del vatten och salt. Kvällsritualen - att svepa ett glas saltlösning - har räddat oss från saltbrist. Smakar äckligt men gör gott!

När vi springer in mot Ivano-Frankivsk stannar en man på vespa oss. Han försöker, på den lilla engelska han kan, att prata med oss. Han förstår att vi är från Sverige och säger grattis till att vi har så vackra färger i vår flagga.
Sen drar han fram en bunt tulpaner ur en plastpåse och ger oss, tillsammans med en knippa salladslök. Några små pojkar stoppar oss och säger "Welcome To Ukraine".
Lite äldre killar, rätt på lyset, stänker vatten på oss och förklarar att det är tradition. Det är påsk i Ukraina och det firas genom att klä sig i de finaste kläder man har, gå till kyrkan - ibland finns det upp till tre guldglittrade kyrkor i en och samma by - och få maten välsignad av prästen. Eller så dricker folk sig stupfulla och somnar längs vägen.

Carinas fot är bättre och hon blandar nu löpning, gång och cykling. Carina springer med Baby Blue och för att ha med Bianca som säkerhet så springer Kristina med henne. Det är en liten konstart att springa och balansera en cykel. Nu ser vi än roligare ut på vägarna.

Ukraina har bjudit oss på vänlighet, många möten, värme och fin natur. Städerna vi passerat har alla varit charmiga, med fina gamla stenhus och trevliga stadskärnor. Vi har lärt oss en del av alfabetet och kan hjälpligt läsa några ord. Det känns som att det gått väldigt fort att ta oss genom Ukraina. Nu väntar Polen! Ska bli spännande att se vad som händer oss där!