Svenskorna på väg in i Europatoppen

Carolina Wikström och Hanna Lindholm sida vid sida. Just nu tvåa och fyra på Sverigebästa genom tiderna.

Från en undanskymd placering till en av Europas fyra bästa nationer. De svenska maratontjejerna har blivit avsevärt mycket snabbare de senaste åren. Den förra helgen blev Carolina Wikström Europas nästsnabbaste i år. I går slog Charlotta Fougberg till med den tredje bästa svenska maratontiden någonsin. Är det bara dopade skor eller finns det andra skäl till utvecklingen?

Inför EM 2014 fattades det ett styrelsebeslut att Sverige skulle skicka lag i maraton, oavsett nivån på löparna. Det var Stockholm Marathons boss Anders Olsson som tryckte på.

– Jag förde en lång kampanj mot att uttagningskriterierna sattes hårdare än för andra grenar. Maraton var enda grenen där det svenska förbundet skärpte de internationella gränserna. Det började redan till EM 2002 då jag förklarade för dåvarande förbundskaptenen Ulf Karlsson att det fanns en lagtävling i maraton, berättar Anders Olsson.

Isabellah Andersson var i början på 2010-talet helt outstanding med fem lopp på 2.23-2:26 under de föregående åren, ett EM-brons och en sjunde plats på VM. Men bakom henne fanns det ingenting. 2013 räckte 2:46 till att vara nummer två i Sverige.  

– Det var bara Isabellah som hade chansen. De andra hade inget att sikta på eftersom en maratonlöpare inte kan hoppas på Finnkampen, utan det är bara mästerskapen som gäller. Men nu kunde även andra tjejer tänka ”jag har chansen”, menar Anders Olsson.

– Vi måste ge Anders Olsson cred. Det var där det startade, anledningen till att jag debuterade på maran. Innan dess tränade jag väldigt bra, men kom ingenstans. Chansen att få springa EM var otroligt motiverande, förklarar Louise Wiker, som två år tidigare hade vunnit SM på 10 000 meter.

– Det var moroten som fick mig att börja med maraton, säger även jämnåriga Hanna Lindholm, som visserligen sprungit ett par maror som motionär många år tidigare.

Louise hamnade precis utanför laget efter 2:46 på Dubai Marathon i början på 2014. Hanna Lindholm sprang några sekunder fortare den sista kvalhelgen, i början på maj, i Hamburg.

– Jag lyssnade på andra och tog det lugnt. Faktiskt! skrattar Hanna.
– Jag satsade på 2:48 och hade nog negativa splits. Det har väl aldrig hänt igen?

Hon fick vänta ut Stockholm Marathon för besked. Där blev Annelie Johansson bästa svenska bakom segrande Isabellah Andersson och knep sista EM-biljetten på en tid mittemellan Hanna och Louise. En rörig situation uppstod, men när Isabellah blev tvungen att lämna återbud gick budet med kort varsel till Hanna Lindholm.

– Jag blev besviken när jag inte blev uttagen, men superglad när jag fick chansen. Men jag var så dåligt förberedd som man kan bli.
 

Länge var Isabellah Andersson ensam om att kunna konkurrera internationellt.

Fyra av fem persade på EM 2014
Utan Isabellah kom därmed det svenska EM-laget att bestå av fem tjejer som kvalat in på tider på 2.41 till 2:46. Redan det var en positiv utveckling. EM-loppet slutade med de blygsamma placeringarna 30, 32, 34, 38 och 42 av 47 fullföljande. Men fyra av fem slog personligt rekord på en utmanande bana. Så hade vi skickat ett turistgäng eller var det en lyckad satsning?

– Vi hade inga större förhoppningar utan Isabellah. Men jag var stark på slutet, minns Annelie som passerade Frida Lundén under de sista kilometerna och blev bästa svenska.

– Andra kanske peakade där. Men för mig var det startskottet, tror Hanna Lindholm.

– Där hade jag velat vara med! Men med facit i hand måste man börja nånstans, framhäver Louise Wiker.

Annelie gick från att titta på ett regnigt Stockholm Marathon på tv 2012 och få höra av sambon att det var något som hon kunde vara med på till att övertyga sig själv som hygglig Varvetlöpare (1:21) till att debutera året därpå som SM-femma, halvminuten från pallen. Var EM året därpå något ogripbart för en grön löpare?

– Klart att det var något sträva emot. Isabellah var i en klass för sig. Sen var det ganska öppet.

EM-biljetten 2014 följdes upp av att hon kvalade in till VM 2015 som hölls i Beijng.

– Det tar tid att smälta. Nu efteråt får jag nypa mig i armen. Var jag verkligen där?
– Tror du att du hade satsat lika hårt utan chansen att vara med på mästerskap?
– Jag har alltid gillat att träna hårt, så jag hade nog idrottat i någon form, men kanske inte just maraton.
 

Prispallen på SM i Maraton 2014. Annelie Johansson, Isabellah Andersson och Louise Wiker. Startskottet för den branta utvecklingen.

Mästerskapen en morot
Annelie persade i sina sju första maror, från 2:51 till 2:40. Efter 2.43 på VM kom den sista sänkningen till 2:38, mot slutet av året, i Valencia. Hon blev något av en pionjär genom att bli den första på fyra år och av dem som då var aktiva att följa Isabellah under 2:40.

– Det vet jag inte om man kan säga, skrattar Annelie, lätt generat. Vi var ett gäng som lyfte sig. Men det är fantastiskt att se utvecklingen nu.

– Jag har sprungit varje maratonlopp för att göra en tid, poängterar Annelie. VM med värme och fukten var väl undantaget. Men chansen att få vara med på mästerskap har varit en morot, en krydda.

– Valencia är det trevligaste loppet som jag har sprungit och jag har varit på väg tillbaks dit många gånger, om inte skador hade kommit i vägen.

Louise Wiker gjorde 2:40 redan i sin tredje mara, i Sevilla vintern 2015.
– Det var riktigt roligt. Men jag ville bara ha mer!

Det loppet tog henne till samma VM som Annelie, i Kina.
– Det var häftigt. Jag ville prestera. Och jag fick höra att jag inte skulle låta mig beröras av hur stort det var. Men det spelar ingen roll när du kommer till matsalen och där sitter Bolt. Det låste sig för mig. Jag blev jättebesviken först, men revanschsugen sen. Så det kom något bra utav det.

Louise åkte till Sydafrika den påföljande vintern och hade en riktig bra period. Sen började foten spöka och två månader försvann på våren.
– Jag tänkte att jag inte var klar, åkte till Flagstaff på sommaren. Där satte jag pass efter pass.

Tillbaka i Sverige tog Louise SM-medaljer på både 5000 och 10 000 meter. Hon suktade efter en mara och tog sig till Amsterdam i oktober fastän hon bara hade tre pass på över 30 kilometer.
– Jag kommer ihåg när Annelie Johansson gjorde under 2:40 – det vill jag också! Det var en bidragande orsak. Det fanns inget som sa att jag inte skulle kunna göra samma sak.
Och väl på plats smällde Louise till med 2:36.

Tre klarade skärpt VM-gräns
Inför VM 2017 skärptes kvalgränsen med fem minuter till 2:39. Wiker kvalade in på sitt Amsertdam-lopp. Lisa Ring hakade på. 2:40 i Valencia i december följdes av 2.37 i Barcelona i februari. Isabellah var fortfarande suverän med 2.30 som bäst, om än från vintern 2016.

Men utfallet på mästerskapet blev inte alls enligt förhoppningarna. Ingen Isabellah till start den här gången heller, Louise bröt på grund av en skada och Lisa blev 60:e med en tid som var elva minuter långsammare än det som hon kvalade in på.

– Jag tog inte ett löpsteg på sju månader. Sen blev jag gravid och efter födseln fick jag foglossningar. Det försvann 13 månader, återger Louise Wiker sitt löparliv.

Under den tiden exploderade svensk maratonlöpning. 2018 gjordes nio lopp under 2:40 av sex olika tjejer. Men bara tre av dessa före EM i Berlin. Det började med Hanna Lindholms 2.36 i Dubai i januari. På EM sänkte sig Mikaela Arfwedson (då Larsson) med fem minuter till 2:35 och erövrade en 17:e plats. Med Hanna Lindholm som 22:a var framstegen mot fyra år tidigare i Zürich tydliga. Tillsammans med Malin Starfelt kom de sexa i lagtävlingen. Avståndet till pallen hade halverats, från nästan 25 minuter till elva.

Mikaela Arfwedson satta pers med fem minuter och kom på 17:e plats vid EM i Berlin 2018.

I Valencia i december gav offensiva starter verkligen resultat. Hanna skrällde med 2.30 och Cecilia Norrbom med 2.35. Även Johanna Bäcklund tog sig under den tidigare så svåra gränsen 2.40.

– Jag kommer aldrig att glömma det loppet. Det var inget som jag hade kunnat föreställa mig när jag började fyra år tidigare i Hamburg, ens att jag skulle hålla på så länge, fastslår Hanna.
– Jag var borta hela 2015 med svåra stressfrakturer. Jag kunde inte gå på flera månader, tränade väldigt mycket alternativt, stavar i sandgrop, ja allt.

– Funderade du på att sluta?
– Nej, jag var absolut inte färdig med löpningen. Jag tränade för 2:39 när jag gjorde 2:36 i Dubai i början på 2018 och det tror jag taggade många andra, precis som när Louise hade gjort det, för det var klart inspirerande.

VM-kvalgränsen skärptes ytterligare nästa gång. 2:36 var kravet 2019, men själva mästerskapet i ökenhetta i Qatar och maximal fukt med start vid midnatt lockade inte alla, speciellt inte nu när utvecklingen kommit så långt att OS året därpå inte längre var en hägring. 2019 års facit: Elva lopp under 2:40 av sju tjejer varav fyra var nya på den nivån. På fyra säsonger hade vi nu samlat ett dussin svenskor under den tid som ingen hade mäktat när vi skickade ett helt lag till EM 2014. De bästa är dessutom nu under 2:30, en nivå som endast Isabellah Andersson hade klarat förut.

Utvecklingen av snittet för de tio bästa tiderna i Sverige 2010-2019. 12 minuter skiljer mellan sämsta (2012) och bästa (2019) året.

Sverige fyra i Europa
Utvecklingen har fortsatt på nya nivåer under 2020 med de tre bästa tiderna någonsin bakom Isabellah trots att pandemin satt stop för nästan alla maratonlopp. Hanna Lindholm hann göra under 2:29 i Sevilla i februari. Under de två lopp som har hållits vid nystarten i december har först Carolina Wikström stormat fram till 2:26 och veckan därpå Var Charlotta Fougberg fyra sekunder snabbare än Lindholm.

Räknat på tre löpare/nation rankas nu de svenska maratontjejerna som nummer fyra i Europa. Räknar man bort Ryssland, som är avstängt från all internationell friidrott, är de uppe på pallen, ytterst när Tyskland och Spanien och med god marginal bakåt

Den sammanlagda platssiffran 35 är avsevärt bättre än ifjol. Faktum är att den siffran har förbättrats stadigt varje år sen 2012 med bara två undantag. Åren före EM 2014 var svenskorna inte i närheten av att rankas bland de tio främsta i Europa enligt den här beräkningsmodellen

– När de andra har sprungit så bra har jag känt att jag vill också! Jag är så sugen på en mara. Men mästerskap motiverar mer än personliga rekord. Det behövs konkreta mål, hävdar Louise Wiker, som trånar efter lopp från sitt isolerade träningsläger i Portugal.

– Jättekul med en sån bredd, menar Annelie Johansson. Det går att bygga upp sakta men säkert. Med gediget arbete, högt satta mål och en kropp som håller, så når man dit. Se på Carolinas lopp nu. Det sporrar andra, blir ringar på vattnet, säger Annelie, som fortsätter träna, och träna andra i Runacademys grupper.

–  Det är jättekul. Och jag har inte gett upp hoppet om att få springa Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon nästa år.

Och det svenska lyftet krävs. För i dagarna släpptes de internationella kvalgränserna till nästa VM, som har flyttats till 2022. Tjejerna måste nu göra 2:29.30.

– Ja, då kan inte en svensk klubbledare så göra mycket åt det, konstaterar nu pensionerade Anders Olsson.

– Det ska väl inte vara några problem, tycker Hanna Lindholm, som gjorde fyra maror på 2:28-2.30 inom loppet av 15 månader.
– Mästerskap har känts viktigast. Jakten på tider har växt nu. Det är hysteriskt, har nästan förstört. Det blir en sån hets. Som om en andraplats på ett väldigt stort lopp på en sämre tid skulle vara mindre bra.

– Tyvärr har jag inte fått några möjligheter i höst. Men jag har inte kört svinhårt. Än finns det mycket att göra! Och jag tror absolut att det finns flera som kan det förutom vi som redan har gjort de tiderna.
Men den här gången kommer jag att vara aningen bättre förberedd än 2014!

/Lorenzo Nesi