Brev till Svenska Friidrottsförbundets styrelse

Angående behandling av landsvägs- och terränglöpare

Vid Svenska Friidrottsförbundets årsmöte för nio år sedan antog årsmötesdelegaterna enhälligt ett uttalande om att långlöpning skulle betraktas som en integrerad del av svensk friidrott, av lika stor betydelse som arenafriidrotten.

Det var behandlingen av de svenska terränglöparna vid EM 1996 som fick mig att ta upp frågan vid årsmötet. Vid EM 1996, där Sara Wedlund segrade, betalade Svenska Friidrottsförbundet endast resekostnaden för en ledare. De aktiva, eller deras klubbar, tvingades själva betala resan till Belgien.

Efter det enhälliga uttalandet om att landsvägslöpning och terränglöpning i fortsättningen skulle betraktas som lika självklara delar av den svenska friidrotten som arenafriidrotten så är just landsvägs- och terränglöpare fortfarande diskriminerade.

Det finns ett landslagsprogram för arenafriidrotten. För terränglöparna finns endast NM. För landsvägslöparna finns inte något.

Det är självklart att landslaget varje år tävlar i Europacupen och i Finnkampen. Det är lika självklart att mångkamparna deltar i Europacupen, och att de har en landskamp mor Finland och Estland. Detta gäller alldeles oavsett hur starka eller svaga dessa landslag är.
Det är lika självklart att det för arenafriidrottare och månmgkampare också finns ett landslagsprogram på ungdoms- och juniorsidan.

När Sverige tidigare blivit utklassat av Finland i Finnkampen har det aldrig pratats om att laget är för svagt för att ställa upp nästa år.
När både dam- och herrlagen varit nere i C-gruppen i Europacupen så har aldrig någon föreslagit att Sverige ska dra sig ur denna tävling p.g.a. för dåligt lag.
Det svenska herrlaget i tiokamp har de fem senaste åren tävlat i Europacupens C-grupp. Av de 21 lag som i år var anmälda till Europacupen i tiokamp rankades 16 före Sverige. Det har under senare år aldrig varit aktuellt att avstå från deltagande i Europacupen i tiokamp trots lagets relativt svaga resultat.

När det däremot handlar om Europacuper i landsvägslöpning eller terränglöpning så sätts i förväg upp kvalificeringsnormer. Klaras inte dessa normer så ställer inte Sverige upp.

För landsvägslöparna erbjuder det internationella tävlingsprogrammet en möjlighet att tävla i Europacupen vart fjärde år. Det är inte mycket, men alltid något.
Det anses dock inte alls självklart att Sverige ska deltaga i Europacupen i maraton. 2002 ansågs ett damlag vara kvalificerat, i år deltar Sverige endast med ett herrlag.
Det faktum att Europacupen i maraton avgörs under friidrotts-EM innebär tydligen att tävlingen inte ses som en Europacuptävling utan som ett EM-lopp. Då sätts kvalgränser upp för att inte maratonlöparna ska få för lätt att kvalificera sig till EM jämfört med arenafriidrottarna.

Det blir ett slags rättvisetänkande som i år medfört att Sverige avstår från deltagande i Europacupen i maraton för damer eftersom Lena Gavelin är skadad och laget därmed bedöms vara för svagt.

Inom arenafriidrotten har Sverige aldrig någonsin avstått från deltagande i en landskamp eller en Europacup p.g.a. skador eller andra återbud.

En annan form av rättvisetänkande skulle vara att behandla maratonlöparna på samma sätt som arenafriidrottarna. D.v.s. det ska vara alldeles självklart att Sverige deltar i Europacupen i maraton på samma sätt som vi deltar i övriga Europacuper.
Om det anses önskvärt skulle man kunna göra skillnad på deltagande i EM och i Europa-cupen, t.ex. när det gäller deltagande i pre camp.

På samma sätt tycker jag att det ska vara självklart att Sverige varje år deltar i Europacupen i terränglöpning, även om denna lagtävling av praktiska skäl avgörs samtidigt som EM i terränglöpning.

Låt oss göra ett tankeexperiment:
Vad händer om vi lägger ned allt deltagande i landskamper och Europacuper på ungdoms- junior- och seniornivå under tio år och enbart satsar på EM och VM?
Min gissning är att toppbredden skulle försämras dramatiskt och att även den toppen skulle bli sämre.

Vad skulle hända om vi under tio år gav landsvägs- och terränglöpare ett lika stimulerande tävlingsutbud på landslagsnivå för ungdomar, juniorer och seniorer som arenafriidrotten alltid haft?
Min gissning är att standarden på svensk långdistanslöpning skulle höjas.

Jag tycker det är hög tid att Svenska friidrottsförbundets styrelse fattar beslut om att Sverige i fortsättningen ska deltaga i Europacuper i terränglöpning och maratonlöpning på samma sätt som Sverige deltar i Europacuper i arenafriidrott och i mångkamp.

Ett första steg i den riktningen borde vara att se till att Sverige också deltar med ett damlag i Europacupen i maraton i år

Med vänlig hälsning

Anders Olsson
Hässelby SK