Röster om loppet 1979

Alla som var med första loppet 1979 har sin egen version av loppet. Här är några röster från några av dem som på något sätt medverkade i det första loppet 1979. Vi frågade dem:
Vilket är ditt starkaste minne från premiärupplagan av Stockholm Marathon 1979?


”Vi hade det jättetufft att få med alla resultat”

- Det var precis innan jag blev varvad av den blivande segraren Jukka Toivola. Lämpligt nog passerade pressbilen just och Aftonbladsfotografen Stig-Göran Nilsson lyckades föreviga ögonblicket. Bilden vart ju så bra att den kom med i Stockholm Marathons jubileumsbok.
På tidningen kommer jag ihåg att Conny Thelenius fick jobba dubbla skift för att få ihop maratonbilagan och att vi hade det jättetufft att hinna få in alla resultaten.
(Lasse Sandlin, marknadschef på Aftonbladet som var tävlingens tyngsta samarbetspartner)

”På vissa ställen fanns det bara en smal gång att springa i”

- Stämningen runt om. Det var mycket folk överallt och det var många som kände igen mig. På vissa ställen som Stureplan var det bara en smal gång att springa i. Och ljudet som mötte mig när jag sprang in på Stadion som 14.e man kommer jag aldrig att glömma.
Efteråt blev jag intervjuad av Radio Stockholm.
(Alex Bonn, Tureberg, 14:e man 2.28.16)

”Jag sprang för T-shirten”

- Vi hämtade nummerlapparna i Stadshuset. Där såldes det en grön T-shirt med gult text, ”Jag klarade Stockholm Marathon 1979”. Jag funderade lite men bestämde mig för att köpa den. Risken var ju att den var slut dagen därpå.
- Efter tre mil var jag jättetrött , mådde illa, hade ont i benen och tänkte bryta. Då kom jag ju på att det gick inte att komma hem med den där T-shirten efter att ha brutit. Så jag kämpade mig i mål under stora vedermödor.
- Tyvärr har jag inte tröjan kvar…
(Göran Dahlgren, Båtskärsnäs, som fullföljt samtliga Stockholm Marathon)

”Det var bara att gasa på”

- Jag var bandelschef tillsammans med Bengt Alfredsson. Vi cyklade banan sedan polisen stängt av trafiken och bara var att gasa på. Det var en skön känsla men ändå surrade samma tankar inne i våra huvuden – kommer det här verkligen att fungera?
(Sten Rosenberg, bandelschef)

”Det vara bara att springa med in i mål”

- Det var Spårvägens dåvarande ordförande som frågade mig om jag ville vara kranskulla. Han hade mycket specifika krav på klädsel och uppförande men det störde inte mig så jag svarade ja.
- Jag trodde att det bara skulle handla om att slänga kransen över huvudet på ettan men finländaren Toivola högg tag i mig så kraftigt att det bara var att springa med in i mål.
(Anette Westerberg, kranskulla)

”Det var en otroligt kreativ miljö”

- Jag minns framförallt två saker. Den första var den otroligt kreativa miljö som uppstod när Hässelby och Spårvägen kastade klubbmotsättningarna i sjön och satsade all energi på en tävling. Den andra var publikintresset. Då visste ju folk knappt vad maratonlöpning innebar. Aftonbladets marknadsavdelning med Lasse Sandlin och Sten Jacobson gjorde en jätteinsats för att få intresset för maraton i allmänhet och Stockholm Marathon i synnerhet.
(Hans Wiktorson, den förste son anställdes och startchef)