Det var fina förhållanden för att springa fort i Rotterdam med knappt tio grader och inte mycket till vind. Det utnyttjade OS-tvåan Abdi Nageeye till att spurta till sig segern, knappt före etiopiern Leul Gebrselassie, båda på 2:04:56. Det är inte bara nytt holländskt rekord, utan också den tredje snabbaste någonsin av en europé.

Omvänt bland tjejerna där etiopiskan Haven Hailu vann på 2:22:01. Halvvägs var hon i det närmaste två minuter före Nienke Brinkman. Men holländskan som då låg på fjärde plats sprang den andra halvan av loppet klart fortast av alla och var bara 50 sekunder efter i mål. I sitt andra maratonlopp slog hon det 18 år gamla holländska rekordet med en minut och presenterade sig som en segerkandidat på sommarens EM, om hon skulle välja att springa det. En helt otrolig historia eftersom Nienke bara gjort ett lopp till i sin friidrottskarriär. Den 28-åriga geofysikern, som forskar i Schweiz började springa lite mer under pandemin. Innan dess var hennes enda idrottsliga meriter att ha spelat i den nästhögst landhockeyligan i Holland.

Carolina Wikström försökte aldrig hänga på henne, men hade i stället till en början sällskap med 2.28-tjeckiskan Marcela Joglova och inte minst finskan Alisa Vainio, som var några steg efter större delen av loppet. De två passerade halvvägs på 1.13.17-1.13:20, men redan där hade farten sjunkit. Och det skulle den fortsätta att göra stegvis. Carolinas ”femmor” (passeringar var femte kilometer) gick från 17:04 upp till 18 minuter på den tredje milen fö ratt nästan komma upp till 19 minuter mot slutet. Med tanke på att det har varit något av hennes specialitet att tvärtom kunna växla upp tempo visar det att allt inte gick som tänkt.

Wikström kom ändå i mål på sin nästsnabbaste maratontid, 2.29:51. Det är drygt tre minuter från det personliga rekord som hon satte i Valencia för ett och ett halvt år sen, men fyra minuter snabbare än det OS-lopp som hon slutade med en 22:a plats i somras.

– Jag är helt chockerad över att jag tog i mål. Jag ville bryta så himla tidigt, var princip redo att göra det så fort som jag såg Christian (tränare Mundt).
Men coachen stod inte förrän vid 28.5 kilometer och efter det gömde han sig.

Strax därpå började Vainio, som Carolina inte upptäckt tidigare, att prata med henne.

– Jag springer med dig till 35, sade carro, men fick som svar att ”tänk bara att vi är ute på ett soligt långpass. Vädret är så mycket sämre hemma i Norden!”

– Jag lyssnade på henne och det var längre att ta mig till målet ifall jag hade brutit, förklarar Carolina.

– Jag är sjukt besviken på tiden, men nöjd att jag tog mig in under 2:30. Det trodde jag aldrig. Det var inget konkret, jag fick i mig bra med energi. Det gick jättebra första tio, sen plötsligt gick allt bara mycket långsammare. Jag ser på min pulskurva i efterhand att jag låg på samma nivå som annars. Jag vet inte vad det var som inte fungerade.

Skribent
Lorenzo Nesi