Löparlegend vann Tierra Arctic Ultra

Morgan Tollofsen höll på slutet av 1980-talet världsklass som junior på 1500 meter och 5000 meter. Efter många års bortavaro från tävlingslöpningen vann han på söndagen Tierra Arctic Ultra från Nikkaluokta till Abisko.

På slutet av 1980-talet höll han som junior världsklass på 1500 till 5000 meter. Mer än 25 år efter att friidrottskarriären tog slut gjorde Morgan Tollofsén ”comeback” som löpare och det blev seger i 100 kilometersklassen i Tierra Arctic Ultra från Nikkaluokta till Abisko.

Tierra Arctic Ultra är ett trail lopp som går i fantastisk fjällmiljö norr om polcirkeln längs Kungsleden med start i Nikkaluokta och målgång i Abisko. 2015 genomfördes andra upplagan av loppet och det fanns två utmanande distanser. Kortaste bansträckningen är drygt 100 km med 1600 höjdmeter och det längre alternativet är 125 km med 2500 höjdmeter.
Segrare i herrarnas 100 kilometers klass blev Morgan Tollofsén som i ungdoms- och junioråldern på 1980-talet var i världsklass på 1500 till 5000 meter.
Morgan innehar fortfarande det svenska juniorrekordet på både 1500 meter och 3000 meter (3.42 respektive 7.57) och har blivit lite av en löparlegend ihågkommen för ett fantastiskt fint och lätt löpsteg. Nu mer än 25 år efter att friidrottskarriären gjorde Morgan ”comeback” på en helt annan bana men ändå som en vinnare!
Marathon.se fick en pratstund med Morgan lite knappt tre dygn efter målgången.

Grattis Morgan till en suverän seger i Tierra Artic, det var lite oväntat att se dig i en ultra prislista…

- Ja men tack. Ja det känns ju ”skit-konstigt”.

Hur känns det i kroppen efter en sådan kraftprestation?

– Ja, kroppen har varit i kaos efter målgång, men nu börjar det kännas bättre. Lite ont i fötterna och lite skavsår överallt men nu börjar låren vara tillbaka hyggligt i alla fall.

Hur fick du den här idén att springa en fjällultra?

– Jag har varit inne lite grann tidigare att testa på något ultralopp. Tanken har funnits där i ganska många år, men min kropp har inte funkat. Så fort träningen har börjat gå lite lättare efter att jag startat upp har jag fått ”gubbvad”. Det har ju gjort att jag tappat stinget hela tiden och det har aldrig blivit någon längre sammanhängande träningsperiod. Jag har fått vila några månader, och så har jag testat igen men med nya bakslag.

Men nu måste du ju fått till träningen innan det här loppet?

– Jag började träna i april efter en vinter helt utan löpning. Lite styrka och så på vintern men ingen konditionsträning. Men sen från april har jag tränat på och dessutom gått ner 7-8 kg i vikt och den här gången höll vaden.

Var loppet redan i april ett mål för dig?

– Jo, jag hade anmält mig. Jag jobbar på Fjällräven och Tierra är ett dotterbolag. Så Tierra gick ut med att dom skulle köra det här loppet i år. Dom gjorde en test på loppet ifjol med 15-20 deltagare, och nu skulle Tierra ta det vidare till ett större och mer som ett riktigt etablerat ultratrail lopp.
- Eftersom jag gillar, och faktiskt alltid gillat springa i fjällen var det en lockande utmaning. – Jag tänkte att det var en lagom utmaning, men ”åt helvete” för långt. Samtidigt var det bra att jag inte hade några referensramar som det är lätt att man har i andra lopp. Så jag gick in med inställningen att jag inte skulle ha någon press, och sen var träningsupplägget annorlunda och tydligen något som funkade bättre för vaderna.

Hur har den här ”annorlunda” träningen sett ut för dig?

– Det har handlat om långa och lugna distanspass. Inga intervaller alls, utan den enda fart jag kört har varit i något lokalt millopp där jag legat på mellan 36-39 minuter. Annars 5-minuters tempo och nästan inga rundor kortare än 15 km. Jag gjorde ett långpass på 6 mil på en grusväg, det var det längsta men i övrigt mellan 20-30 km några gånger i veckan.

Har du kört mycket ute på fjället, för det måste ju vara en speciell sorts löpning jämfört med till exempel grusvägslöpning?

– Nej, ingenting. Vi har ju mycket fjäll runtikring där jag bor, men det har inte gått att träna löpning där i år eftersom snön har legat kvar så länge. Jag var uppe vid två tillfällen för att köra, men det hade blivit snöpulsning.

Om vi går till själva loppet, hur mycket orientering krävs det, för det är ingen snitslad bana som jag förstått det?

– Man springer längs Kungsleden, men det är bra att ha viss fjällvana för det krävs ju att man vet hur en sommarled ser ut. Jag sprang själv fel två gånger och tappade nog runt 20 minuter. Jag hade läst in mig på banan innan hyggligt, så jag använde inte kartan så mycket. Det som är svårt är när man kommer till stenskavel. Då syns ju ingen stig eller led och då måste följa de små stenhögar som utmärker leden samtidigt som man måste ha fokus på hur man sätter fötterna.

Du var ute i 12 timmar och 51 minuter och sprang klart mer än 100 km, hur gör man med energintaget då?

– Man har med sig sin egen energi. Man får inte inta mat från någon annan eller köpa mat. Det är det man bär med sig som man har tillgång till. Jag hade med mig gel, bars, sportdryckspulver och ett resorb-liknande pulver. Jag hade inte med mig någon vanlig mat. På morgonen och förmiddagen (Starten gick 06.00) var det ganska blött med lite regn men sen blev det ganska varmt mitt på dagen så det gick åt mycket vätska.
- Det finns ju väldigt mycket vatten att tillgå i bäckarna, men det kunde under vissa partier gå ganska långt mellan vattentillgången. Jag fyllde på runt 7 deciliter vid varje tillfälle och vid något tillfälle tog det mer än 1 timme innan jag kunde fylla på igen. Då kände man att man började rasa. Så det är en parameter man kanske inte tänker på.

Hur var känslan under loppet fysiskt och psykiskt?

– Det kommer olika faser under loppet med svackor som vissa gånger var riktigt djupa sen andra partier som gick lättare. Efter 8 timmar började det göra riktigt ont, och då hade jag ingen aning om att jag skulle komma i mål på under 13 timmar, utan trodde att jag bara gjort halva loppet. Det var en lite skrämmande tanke att vara så trött och ha så långt kvar i tid. Men samtidigt hade jag motivation, och det handlar ju mycket om tankar. Man får prata mycket med sig själv så fixar man det.

Kan du på något vis relatera eller jämföra känslan till den trötthet som du hade nu jämfört med den du hade när du sprang medeldistans?

– Det är svårt att jämföra, men på medeldistansloppen är ju smärtan eller tröttheten relativt snabbt övergående även om det är syra. Smärtan nu när jag sprang långt är lite svårare att sätta fingret på, det är en helt annan smärta som jag inte kan beskriva riktigt, men det kändes som jag kontrollerade den bra. Det här var ju inget jag upplevt tidigare, för innan sexmils-passet jag körde på träning i somras var det längsta jag sprungit tre mil.
- När jag var aktiv hade jag ganska lätt för att verkligen ta ut mig, och pressa det lilla extra både på träning och tävling. På träning var det till och med så att jag pressade mig för tufft. Så någonstans känner jag nu att den här smärtan som kommer när man springer långt kan jag ta ganska bra.

Du nådde målet på 12 timmar och 51 minuter och var med det mer än 1 timme före tvåan, hade du räknat med det?

– Nej, jag hade räknat med att det skulle ta mellan 16-18 timmar med tanke på min träningsbakgrund.
– Så när det var 17 km kvar insåg jag att det här kommer bli mycket snabbare. Men det här med att jag var först var en grej i sig, för jag visste ju inte riktigt. Jag såg ju inga andra, och gick bara på tiden. Så det var en cool känsla att vara först och känna att det faktiskt var något som funkade för min kropp. Jag kände inte ens av vaderna varken efter loppet eller nu.

Hade du testat utrustning och skor innan loppet?

– Skor hade jag testat, men jag hade kört med ett par som inte riktigt funkade och sen bytte jag till en skomodell med mycket mellansula och en bra yttersula som visserligen var lite tyngre men som gav bra stöd och onekligen funkade för mig. Ryggsäcken köpte jag någon vecka innan loppet, så den vågade jag inte testa ifall jag skulle få skav, då var det bättre ”ta det” på loppet. Så jag hade inte direkt testat in så mycket, men det kit jag hade funkade bra även om jag självklart har en del skavsår.

Du sa att du gillar vara ute och träna i fjällmiljö, hur var det att tävla i den miljön, kunde du ta in intrycken från omgivningarna?

– Det finns ju sekvenser i loppet som är helt fantastiska. Så visst kunde jag njuta och naturen ger en kick i sig själv. Samtidigt finns det ju även tuffare miljöer som man skulle ta sig igenom. Partier där det kändes som man skulle ta sig igenom ett stort stenbrott utan slut. Vilken mån-film som helst skulle kunna spelas in där, men även det har ju en tjusning, framförallt nu efteråt.

Nu med den här framgången, känns det lockande att testa på andra och kanske lite mer etablerade ultratrail-lopp. Det här loppet ger ju till exempel poäng för UTMB som anses som ett av de mest prestigefyllda ultra trail loppen?

– Absolut, just nu känns det så. Jag ska försöka träna i vinter och inte ha en hel vinter utan löpning. Det skulle det vara kul att se hur och om jag kan utveckla uthållighetsbiten. Jag är trots allt ganska otränad nu om jag ska vara ärlig.

Marathon.se tackar för intervjun och imponeras över att Morgan som otränad kan klara drygt 100 km i fjällterräng och dessutom vinner!