Precis som flera andra av landets bästa kvinnliga långlöpare började hon sent med friidrotten. Det var först för ett drygt år sedan som hon inledde den riktiga hårdsatsningen.
Intresset för djur och natur ringlar sig som en röd tråd kring Marie Söderström-Lundbergs liv. Hon säger att skogen är grunden för allting. Och tjugo fritidsår i stallet har kombinerats med ett nästan lika långt yrkesliv med djur, som veterinärassistent och sjukgymnast.
- Jag har alltid haft en flängande energi och är fortfarande en skogsmulle, skrattar hon.
Marie blev tidigt en hästtjej hemma i Linköping, med stigande intresse för stallet.
- Jag höll på med hästar i tjugo år. Jag hade ett halvblod som jag tävlade med i lättare klasser i hopp och dressyr.

700:e plats i Tjejmilen
Marie hade alltid haft lätt för att springa och när hästen blivit för gammal började hon ge sig ut och löpa på sina gamla ridvägar. Maries första start i Tjejmilen, 1986, gick ganska lätt. Det tog en tre kvart och cirka 700 tjejer var före i mål, men Marie var inte särskilt utpumpad.
- Jag gick och läste på den tiden. Jag sprang ibland med en klasskamrat som prövat på maraton. En gång var vi ute i en timme och hon sa "Du blir ju inte trött. Du måste börja tävla!"
Men Marie nöjde sig med ett par mils löpning i veckan och ett och annat motionslopp. Våren 1988 födde hon Emmie och drygt två år senare Adam. Den växande familjen upptog det mesta av tiden och springandet var mest en ventil för den flängande energin. Men Linköpingsklubben Akele fick upp ögonen för Marie under ett av de lokala motionsloppen.
- Det var när jag kutade om någon av dem. De undrade vem jag var och om jag inte ville komma och träna med dem. Jag tyckte inte att jag var så bra att jag kunde vara med.
Marie lät sig ändå övertygas och började träna regelbundet med Akele. Veckodosen ökade till fyra-fem mil.
- Då började jag utvecklas och blev klubbmästare ganska snabbt. Jag fick börja springa med grabbarna.

Långsam stegring av träningen
Den långsamma, men konstanta stegringen av träningsmängden är säkert orsaken till att Marie varit så gott som förskonad från skador. Enda incidenterna är den muskelbristning som tvingade henne att avbryta sitt första SM-lopp, på 10000 meter, i Göteborg 1994 och en fotskada som satte stopp för start i Frankfurt Marathon i höstas.
- Träningsmängden har smugit upp. Förr om åren hade tio mil i veckan varit omöjligt. Det hade inte rymts i mitt samvete för barnens skull. Nu har de ett eget liv, med egna kompisar.
Tusen intressen fyller Emmies och Adams tid, men mammas framgångar på löparbanorna har inte frångått dem och nu pressar de på att få springa tävlingar.
- Jag försöker lugna dem. Men det finns många tävlingar med barnlopp där de får springa på egna villkor. Det är alltid en förutsättning att man har familjen med sig.
Annars skulle inte Marie kunna genomföra den utökade träningen, som nu är uppe i 15-16 mil i veckan. Under vissa träningspass har hon sällskap av sin man, Sten Lundberg.
Marie håller ett högt tempo under distanspassen. Enda undantaget är veckans långpass då hon är ute i cirka tre timmar och då avverkar omkring 35 km.
För att klara av träningen under vintern med dåligt väder och besvärligt underlag köpte Marie i höstas ett löpband från Cardionics. Vissa veckor i vinter har Marie kört båda veckans kvalitetspass på detta rullband.

Klubbytet ett stort lyft
Marie talar om det stora lyftet i samband med sitt klubbyte för två år sedan:
- Jag hade kommit till ett vägskäl. Jag kände att jag måste göra något för att utvecklas vidare. Akele är en jättefin klubb med bra sammanhållning, men man behöver förnya sig.
Hon blev rekommenderad att ta kontakt med Stockholmsklubben Hässelby SK. I början av 1997 åkte hon med sin nya klubb på träningsläger i Gambia.
Tillbaka i Östergötland fortsatte hon träna efter eget huvud.
- Jag var livrädd att bli uppstyrd efter något schema. Jag har alltid kört på känsla. Men jag blev peppad och kände att ledarna brydde sig.
Det blev rekord på alla distanser. Det var ett lyft!
Förra vintern blev det en ny långresa. Denna gång till Indien och ett halvmaraton i Pune, utanför Bombay. Medresenär var klubbkamraten Kent
Clefberg - en erfaren långlöparen. Marie fann någon vars idéer stämde
överens med hennes egen filosofi. Så Kent blev Maries tränare.
- Jag tog till mig mycket av det som han sade och har haft mycket hjälp av honom. Jag har fortfarande inga program, men inför tävlingar har han förklarat varför jag ska skära ner på träningen. Min egen känsla stämmer överens med Kents teorier. Han har sagt att jag ska fortsätta följa den.
- Och Sten bromsar mig när jag kör för hårt.
Med framgångarna har Marie givetvis börjat få frågor från andra löpare om sin träning. Det är inte alltid så lätt att förklara.
- Det låter banalt att man kör på känsla. Men det gäller att alla bitar stämmer: att leva i harmoni med familjen, att hitta linjer och rytm i träningen.