I sin bok ”Ärren bär jag med stolthet” (skriven tillsammans med journalisten Frida Funemyr)och i sitt sommarprat (29/7) berättar hon om olyckan och sin långa väg tillbaka. Det tog flera månader innan det stod klart att Emma skulle överleva. Det är svårt att ta in. Att hon nu ska springa Tjejmilen, något hon bara drömde om tidigare är i en division för sig.

– Innan olyckan sprang jag ibland och promenerade mycket. Men tanken att springa ett lopp kändes avlägsen. Jag hade inte modet, men samtidigt avundades jag dem som utmanade sig själva med ett lopp. Nu tänker jag annorlunda, jag jämför mig inte med andra utan utgår från mig själv. Ja kommer inte kunna springa en hel mil – men det känns som en ära att ta mig runt banan.

Emma berättar att hon i våras såg en annons om Tjejmilen på Facebook som gjorde henne nyfiken. Några kompisar hade gillat inlägget och hon tänkte att det kanske kunde vara en extra morot i träningen. När hon sedan såg datumet – den 3 september, exakt tre år efter olyckan så var beslutet givet.

– Att få springa Tjejmilen samma datum som jag var nära att förlora det bästa jag har, barnen, och mig själv känns stort. När jag berättade om Tjejmilen för mina barn sa de ”Wow, vad häftigt mamma”.

– Jag kommer absolut fälla tårar när jag springer loppet – det händer ibland även annars när jag är ute och tränar. Jag tänker på allt som fungerar i kroppen. Då, efter olyckan var jag tvungen att lära mig allt på nytt. Att andas utan respirator – jag fick träna 20 minuter i taget. Att äta. Att gå. Allt fick jag lära på nytt. Jag tänker att så länge man har livet kvar kan man själv välja vad man vill göra med sina utmaningar.

Hur har din träning sett ut inför Tjejmilen?
– Min plan var att träna tre gånger i veckan, men jag har varit tvungen att anpassa efter hur kroppen mår. Så typiskt också att jag skadade ljumsken i början av sommaren – så jag har cyklat och promenerat en del också.

Vad är din största fysiska utmaning med träningen?
– Jag har mycket uropererat i smalbenen och har därför inte så mycket muskler där. Vävnaden i benen höll på att dö – men som tur var upptäckte de det i tid så att jag slapp amputera mina ben. Men följden är att jag inte kan lyfta mina fötter som innan olyckan. Jag sätter ner foten med tårna först och det händer att jag snubblar. För att undvika det har jag något som heter dictusband – krokar som jag fäster fram på skorna och i ett band runt vristen som hindrar tårna från att droppa ner. Hade jag inte haft mina hjälpmedel skulle jag inte kunna springa.

– Jag har också väldigt tjock ärrvävnad, huden är stum och orörlig. Jag stretchar och smörjer huden varje dag. Framför allt på min högra sida har jag väldigt hård ärrvävnad. Det var den sidan som var närmast, väggen och elden när jag skulle ta mig uppför trappan för att hjälpa mina barn. När jag pendlar med armen så följer hela sidan och rumpan med. Det känns lite som att dra på sig en alldeles för trång kostym och att springa med den. Ärrvävnaden gör också att min hud inte kan svettas normal – så jag hoppas att det blir ganska svalt på lördag.

Vad har varit din största utmaning mentalt med löpningen?
– Jag måste lära mig att inte jämföra mig med den jag var innan olyckan. Att inte bryta ner mig själv. Även om jag har en innerlig och enorm tacksamhet att få finnas kvar och fortsätta leva, så känns det tufft ibland. Jag körde intervaller härom kvällen och kände mig fri och levande som innan olyckan. Men så fick jag problem med mina hjälpmedel. Jag kan bli ledsen av att befinna mig i den här situationen, att vara begränsad. Det gäller att inte bli knäckt, det hade kunnat vara så väldigt mycket värre – tänk om jag inte hade fått behålla mina ben.

Vad är din drivkraft?
– Min största motivation är att hålla mig stark och frisk. Jag vill bli så gammal som möjligt. Att vara stark så att jag får finnas länge för mina barn. Det känns självklart att vårda kroppen – det viktigaste vi har. Jag är inte världens sundaste människa men jag är mån om att röra på mig för hälsans skull.

Vad betyder det för dig att springa Tjejmilen?
– Det känns som att jag når en milstolpe. De senaste tre åren har varit en kamp och en utmaning. Det känns häftigt och helt fantastiskt att jag nu kan anta en annan typ av utmaning, på en helt annan nivå. Tidigare var det för att överleva – nu är det för att springa en mil. Jag har absolut inga tidsmål, utan jag tar mig runt i min takt.

Vad ser du fram emot mest med Tjejmilen?
–  Att få komma i mål och visa mina barn att jag har klarat det. De kommer ta emot mig vid målet och jag hoppas att de också kommer att tycka att det är roligt. 

Av Kristina Lager

Följ Emma på instagram @eemmaasch

Lyssna på Emmas sommarprat

Ärren bär jag med stolthet – boken

Ärren bär jag med stolthet – ljudboken