New York Marathon har varit förebilden för en rad av de maratonlopp som under de senaste tjugo åren startats världen över. Idén till Stockholm Marathon, London Marathon med flera storlopp är hämtad från New York.
Fred Lebows ande vilar fortfarande över New York Marathon. En staty föreställande den skäggprydde invandraren från Rumänien som skapade världens mest kända löpartävling står uppsatt vid målet i Central Park.

Fred Lebow var New York Marathon. Han ordnade i stort sett ensam den första tävlingen 1970, och han ledde sedan utvecklingen under alla år fram till 1991 då han drabbades av cancer.
Efter att ha behandlats med cellgifter - som satte ned krafterna betydligt - började Fred så sakta träna för att få tillbaka styrkan. Den första tiden orkade han bara gå en och en halv kilometer om dagen, men han kämpade vidare. Så småningom kunde han börja jogga igen, och på försommaren 1992 avslöjade New York Marathons grundare att han planerade att springa loppet för första gången på tjugo år.
Fred var medveten om att hans deltagande skulle öka uppmärksamheten för både honom själv och för maratonloppet, och löpningens främste PR-man heda inte något emot detta. Han bad niofaldiga New York Marathon-vinnaren Grete Waitz springa tillsammans med honom, väl medveten om att detta ytterligare skulle öka intresset. Kungen och drottningen av New York Marathon följdes av ett TV-team under hela det känslofyllda loppet. Båda grät av glädje när de passerade mållinjen efter 5.32,34. Det blev Fred Lebows 69:e och sista maratonlopp. Han
tävlade i 32 länder, ofta inbjuden för att ge loppet ökad prestige. 1981 avverkade han Stockholm Marathon på 3.50,14 och var efteråt entusiastisk
över den vackra banan och över den stora publiken.
Fred Lebow avled den 9 oktober 1994.

Fred Lebow - eller Fischel Lebowitz som han då hette - föddes 1932 i Arad i västra Rumänien där pappan hade en liten handelsbod. Han var det sjätte barnet av elva. Familjen Lebowitz överlevde judeförföljelserna under andra världskriget, men hela den övriga släkten blev utplånad.
1947 flydde 15-årige Fischel tillsammans med en äldre bror till Tjeckoslovakien. De övriga familjemedlemmarna lämnade Rumänien och flyttade till Israel när de sovjetiska trupperna stannade kvar i landet efter kriget. Fischel Lebowitz valde dock Europa. Han livnärde sig på att smuggla socker - som var en bristvara under efterkrigsåren - och fortsatte så småningom som kurir mellan Belgien och Storbritannien för ett gäng diamantsmugglare.
När Lebowitz slarvade bort en värdefull diamantsändning vågade han sig inte tillbaka till Belgien utan flyttade till Irland. 1951 kom han till New York, efter att ha fått stipendium från en judisk skola. 19-åringen började plugga på allvar för första gången i sitt liv.
Eftersom Fischel hade fått visum som student kunde han inte få något arbetstillstånd. Han kringgick detta genom att ändra sitt namn till Fred Lebow och beviljades sedan - utan att någon ställde en enda fråga - först arbetstillstånd och tio år senare även amerikanskt medborgarskap.
Fred Lebow flyttade till Cleveland där han arbetade som TV-säljare. Han blev senare delägare i en nattklubb i Chicago som snabbt blev en framgång, men som gick i konkurs efter två år.

Fred flyttade tillbaka till New York. Av en ren slump kom han där i kontakt med några personer inom den stora konfektionsindustrin på södra Manhattan och började arbeta för ett av företagen.
- Det var en helt ny värld för mig, skrev Fred Lebow i sin bok "Inside the World of Big-Time Marathoning". Arbetet var en utmaning, och jag älskade det.
- Jag lade ner all tid jag hade på att lära mig textilindustrin, jag studerade på min lediga tid och arbetade på alla olika avdelningar inom företaget under dagarna. Till slut bestämde jag mig för att tillsammans med en kollega starta ett eget företag. Lebow blev expert på det som delar av New Yorks textilindustri arbetar med, d.v.s att göra billiga plagiat av dyra europeiska kläder.
- Hemligheten är att ta t.ex. en klänning som finns att köpa på Bloomingdale´s (ett exklusivt varuhus i New York) för 300 dollar och sedan tillverka en som ser nästan likadan ut för halva priset genom att snåla lite överallt.
Affärerna gick bra. Ambitiöse Lebow tjänade mycket pengar, levde billigt och kunde spara en hel del. I slutet av 60-talet började det dock gå dåligt och han sålde sin del av företaget. Samtidigt kom Fred för första gången i kontakt med löpningen. Efter att ha försökt sig på tennis upptäckte han att löpningen var en både roligare och effektivare motionsidrott.

1970 väckte Fred Lebow idéen att starta New York Marathon. Han presenterade sina planer för New Yorks friidrottsförbunds styrelse, och berättade att han hade några välbärgade bekanta som skulle finansiera loppet, vilket var en lögn. Men Lebow ville driva igenom maratonloppet.
Alla sa nej. Det skulle aldrig gå att få tillstånd från staden och från polisen för loppet, och det skulle aldrig gå att hitta några löpare som p.g.a risken för överfall vågade springa ett maratonlopp i Central Park, ansåg styrelseledamöterna.
- Jag blev arg, skrev Fred i "Inside the World of Big-Time Marathoning". Här kom jag med förslag om en tävling som skulle kunna bli verkligt intressant. Jag lovade att ordna det ekonomiska, men dom ville inte ens tänka över min idé.
Den enda vid detta möte som inte var negativ till tanken på ett maratonlopp i Central Park var Vince Chiappetta, som var ordförande i New York Road Runners Club.
- Vi arrangerar loppet du och jag, sa Chiappetta på väg från styrelsemötet.
NYRRC var 1970 en liten klubb med bara ett hundratal medlemmar, så det blev Lebow och Chiappetta som svarade för allt arbete tillsammans med Ted Corbitt, amerikansk maratonmästare 1954 och blivande segrare i det första New York City Marathon. 126 löpare betalade anmälningsavgiften en dollar. Fred Lebow stod själv för alla omkostnader - 15 armbandsklockor till priser, läsk att dricka vid målet o.s.v. Han stegade upp på redaktionen för New Yorks viktigaste dagstidning The New York Times för att få publicitet för loppet.
- Jag vill tala med någon om New York City Marathon, förklarade Lebow när han kom på centralredaktionen. Ingen hade hört talas om loppet, men han lyckades ändå få in en liten notis.

Med 55 fullföljande löpare var Fred Lebow nöjd med 1970 års New York City Marathon, och han arrangerade och finansierade i hög grad ensam även 1971 års tävling, men 1972 ville han ha bättre stöd från NYRRC.
Fred föreslog en mer professionell satsning på maratonloppet, med en elegant inbjudan och ett snyggt program. Eftersom klubben hade dålig ekonomi erbjöd han sig att täcka alla eventuella förluster om tävlingen inte skulle gå ihop ekonomiskt. Efter detta löfte godkändes förslaget, men när klubbstyrelsen i nästa ögonblick begärde att Lebow skulle betala alla utgifter i förskott blev han rasande:
- Klubben lägger ut pengarna, jag säljer annonser och om det inte räcker så betalar jag det som fattas, förklarade han.
- Men vad händer om du dör innan du hunnit betala, undrade någon.
Fred Lebow blev mycket besviken:
- Här har vi en sport med mycket goda framtidsmöjligheter, och så sköts den av folk som inte ens vågar satsa några hundra dollar på att marknadsföra en bra tävling trots att jag lovat täcka eventuella förluster.
- Det finns bara ett sätt att lyckas med maratonloppet, och det är att aldrig lyssna på dem, att aldrig bry sig om vad de tycker. För att loppet ska kunna utvecklas som jag drömmer om måste jag sköta det som jag själv tycker är bäst.
Fred finansierade 1972 års tävling främst genom att sälja annonser i tävlingsprogrammet till olika textilföretag han hade kontak med. Han bad General Motors bli sponsor för 2000 dollar. Företaget tackade nej, med motivering att det inte fanns plats för en sådan satsning i budgeten.

Amerikanen Frank Shorters maratonseger vid OS i München 1972 tände intresset för långlöpning i USA, och när Fred Lebow 1973 blev vald till ordförande i New York Road Runners Club hade medlemsantalet på mindre än ett år fördubblats och var då 800. Fred arbetade för klubben på heltid och levde på sina besparingar. Maratonloppet fortsatte att öka stadigt, och det blev något lättare att hitta företag som stöttade tävlingen.
New York City Marathon var dock fortfarande en händelse som engagerade mycket få utanför de innersta löparkretsarna. 1975 genomförde 339 personer loppet som avgjordes på en fyravarvsbana i Central Park.
Efter den tävlingen blev Fred Lebow kontaktad av George Spitz, som var sekreterare till New Yorks borgmästare. Spitz föreslog att maratonloppet 1976 - då USA firade 200-års jubileet av nationens självständighetsförklaring - skulle avgöras på en bana genom de fem kommuner som bildar New York; Staten Island, Brooklyn, Queens, Manhattan och Bronx.
- Jag var motståndare till idén skrev Lebow. Att arrangera loppet i Central Park var svårt bara det. Att dra ut banan så här skulle vara nästan ogenomförbart. Men jag ville inte vara oartig och säga nej direkt, så jag bad Spitz gå tillbaka till borgmästaren och diskutera igenom det hela en gång till. Sedan tänkte jag inte mer på saken, övertygad om att alla skulle inse att hela idén var ogenomförbar.
Men så blev Lebow kallad till ett möte med borgmästare Percy Sutton, som var entusiastisk över tanken på ett lopp genom hela New York. Fred Lebow förklarade ännu en gång alla de arrangörstekniska problemen, och för att riktigt åskådliggöra hur ogenomförbart det hela var sa han att det skulle kosta minst 20000 dollar att arrangera tävlingen (idag är budgeten 5 milj dollar).
- Jag tvivlade själv på att det skulle bli så dyrt, men jag drog till med 20000 bara för att dom skulle förstå. Några dagar senare ringde Percy Sutton upp och berättade att han ordnat en sponsor som skulle betala 25000 dollar, och att polistillståndet för loppet var klart. Då kunde inte ens Fred Lebow säga nej.

Tillsamman med sina medhjälpare började Fred Lebow planera för detta nya New York City Marathon. På våren 1976 inbjöd de till presskonferens för att berätta om planerna för loppet. Inte en enda journalist dök upp (Årets tävling bevakades av drygt fyra hundra journalister och fotografer).
Från början hade Fred Lebow undrat vad klubben skulle göra med de 5000 dollar extra som sponsorn - fastighetsägarfamiljen Rudin - lovat bidraga med. Snart insåg han dock att inte ens denna summa skulle räcka och Fred ordnade själv fler sponsorer.
Med Frank Shorter - OS-etta 1972 och OS-tvåa 1976 - på startlinjen tillsammans med USA:s nye maratonstjärna Bill Rodgers hade Fred Lebow samlat de mest attraktiva löparna i USA.
Över 2 000 var anmälda. 1976 års tävling blev en oväntat stor succé. Hundratusentals åskådare kantade den nya banan. Massmedia upptäckte New York Marathon som med ens blev ett känt lopp världen över.
Resten är löparhistoria. Redan nästa år fick banan ändras från bakgatorna till de stora avenyerna för att ge plats för publik och löpare. Sponsorintäkterna ökade dramatiskt, liksom gagerna till topplöparna. Antalet deltagare har stigit. Numer accepteras officiellt 30000 anmälda löpare. I verkligheten återfinns drygt 35000 i startlistan.
New York Road Runners Club har blivit världens största löparklubb med över 30000 medlemmar.
(Denna artikel har tidigare varit publicerad i löparmagasinet Jogging).

Så minns vi Fred Lebow

"Fred blev en legend bland löpare världen över. Hans vilja och hans entusiasm har betytt mycket för löpningens utveckling. Han var också en av dem som tidigast arbetade för att även kvinnorna skulle få tävla på längre distanser."
(Grete Waitz, niofaldig vinnare av New York Marathon.)

"Det finns visionärer och det finns byråkrater i den här världen. Fred var en stor visionär som gjorde maratonlöpning till en uppmärksammad idrott. Han har gjort stora satsningar och han har gjort vissa misstag, men vi behöver folk som är lika kreativa som Fred."
(Norman Goluskin, f.d. ordförande i Central Part Track Club).

"Om inte Fred hade funnits hade löpningen inte varit en så stor sport som den är idag."
(Joan Benoit Samuelson, vinnare av damernas första olympiska maratonlopp
i Los Angeles 1984.)

"Fred tog en idrottsgren som tidigare bara utövats av elitlöpare och omvandlade den till en idrott där tusentals människor från olika samhällsklasser, olika åldrar och olika träningsbakgrund välkomnades att deltaga. Utan tvekan är det i hög grad Freds förtjänst att det idag finns stora maratonlopp och landsvägslopp över hela världen."
(Andy Galloway, f.d. generalsekreterare för Association of International
Marathons).

"Fred var fenomenal på att övertala folk. Han skulle kunna sälja olja
till araberna."
(Eamonn Coghlan, världsmästare på 5 000 meter 1983).