Du sprang nyligen Tjejmilen i Stockholm runt 55 minuter. Det låter vasst och talar en del mot myten om dig själv som laidback författare som gärna lever livet med vin och röka?
– Ha, ha, ha! Jag tränar hårt just för att kunna dricka vin och röka. Det tar ut vartannat.

Uppgifter gör gällande att det ändå blev en cigg efter målgång?
– Ja, den hade jag sett fram emot i nästan en hel mil. Jag belönar mig gärna när jag ansträngt mig.

Var det din första Tjejmil, eller har du sprungit förut?
– Det var min andra. Jag sprang förra året också, även då var det Mari Jungstedt (författare och bloggare på marathon.se) som lurade med mig.

Springer du med klockan på armen och försöker pressa dig till bra tider, eller springer du för att det är skönt?
– Jag tycker definitivt inte att fysisk ansträngning är skönt. Mer än efteråt, och det är den känslan jag vill uppnå. Att vara nöjd över att jag tvingat mig till något jobbigt. Det är karaktärsdanande och hjälper mig att mentalt klara av även andra utmaningar. Men jag har en grundregel när det gäller träning: Jag tävlar aldrig, inte ens med mig själv. Min tillvaro är så fylld av prestationer ändå. Träningen får inte bli ännu en.

Vad ger Tjejmilen dig, vilka intryck får du, vad händer längs med banan, kör du ner huvudet och bara springer, eller blir det småsnack med dina medlöpare?
– Tjejmilen är helt och hållet en social aktivitet. Det är jippot och ståhejet som lockar mig. Men jag stannar aldrig. Har jag bestämt mig för att springa gör jag det. Men jag springer i ganska maklig takt. Allt det där handlar om viljestyrka, och det har jag på gott och ont.

Hur menar du?
– Jag är bra på att genomföra saker. Det goda är att jag verkligen är plikttrogen och pålitlig. Det onda kan vara att jag är för jävla envis i till exempel förhållanden och stannar kvar för länge.

Hur mycket tränar du i veckan?
– Varje dag. Jag har gymkort på två ställen.

Vad tränar du?
– Allt. Spinning, bodypump, styrketräning, aerobics, pilates, vattengympa och ibland, när inget annat står till buds, löpträning.

Tränar du helst själv, eller tillsammans med någon eller i grupp?
– Gruppträning är min grej. Man måste passa en tid så att man inte skjuter upp det, och det är bra med en instruktör som peppar. Det är också ett socialt vattenhål, jag har träffat flera gymkompisar som numera är riktiga vänner.

Hur mycket löpning? Vilka distanser? Något favoritspår, favoritsträcka?
– Löpning är dessvärre ingen favorit. Mest blir det löpning när jag är utomlands. Då brukar jag ladda mina lurar med nåt bra poddat radioprogram, och så springer jag en skön runda varje morgon och avslutar med lite armhävningar och magövningar,

Vilket är roligast eller ger mest i din träning?
– Variationen, det är a och o. Och det sociala i det hela. Gymmet har kommit att bli mitt andra hem och är ett näringsrikt avbrott i mitt stillasittande och intellektuellt krävande yrkesliv. Skulle numera aldrig klara mig utan att träna. Jag far upp ur sängen 05.45 varje vardagsmorgon för att störta iväg till ett träningspass, hinner knappt vakna förrän det är över och njuter av att ha börjat dagen på ett så grymt sätt.

Har du alltid tränat (någon idrottsbakgrund), eller är det något som du har börjat med på senare år?
– Nej gud nej! Först när jag var 45 började jag träna, innan dess bar jag bara ungar, vilket i och för sig var fysiskt krävande det med.

Har du misskött din kropp tidigare?
– Jag har ätit vettigt, men aldrig varit en sundhetsneurotiker. Min livsfilosofi går ut på att jag vill ha allt. Och i mångt och mycket har jag lyckats med det.

Är det lite som när fan blir gammal så blir han religiös (om du nu inte har tränat tidigare?)?
– När fan blir gammal vill han visa de jävlarna, ha, ha.

Kan även träningen bli till ett knark? Att du riskerar att överdosera?
– Jag överdoserar allt som ger mig tillfredsställelse. Fast jag överdriver med måtta, he he.

Kan du jämföra kicken du får av att träna med andra kickar du fått i ditt liv? (Tror det finna någon undersökning som säger att det är samma område i hjärnan som stimuleras vid träning som till exempel vid alkoholmissbruk och andra missbruk)
– Ja, den där speciella känslan efteråt påminner lite om hur det känns efter att ha svept en stor stark.

Du har hittills skrivit nio böcker? Den från 1998 heter Heroine, det låter inte som en hälsobok?
– Nej, jag skriver om livets fallgropar och skuggsidor. Dem har jag också undersökt väldigt noga.

Du var 38 år när du släppte din debutbok Jag, jag, jag. Vad gjorde du innan?
– Drev Slitz som jag ägde med min dåvarande man. Jag skrev, redigerade, layoutade och formgav. Och fick ovärderliga erfarenheter som jag har glädje av än idag.

Du har fem barn. Det kan inte ha varit lätt att få utrymme för egen tid och träning?
– Nej, men jag behövde inte det då. Mina barn var så roliga, jag ville vara med dem jämt.

Tränar du med någon av dem?
– En av mina döttrar, Nono, löptränar och tycker det är jättekul. Det händer att vi springer tillsammans.

I din senaste bok Boven i mitt drama kallas kärlek som kom i september förra året, berättar du väldigt utlämnande om ditt liv i förtryck med din dåvarande man/sambo?
– Ja, det var nödvändigt. Jag hade kommit till den punkt då jag inget hade att förlora, eftersom jag redan förlorat allt. Han hade berövat mig allt som gör livet värt att leva. Men jag klamrade mig fast vid träningen. Det blev min livlina som fick mig att stiga upp varje morgon, och i omklädningsrummet upplevde jag värme och tröst från mina gymkompisar. Jag kan fortfarande känna välbehag då lukten av svett och gummi slår emot mig när jag äntrar gymlokalen. Vill man vara drastisk kan man säga att jag gärna dör med gympaskorna på.

Förutom att skrivandet av boken gav dig kraft att gå vidare, hjälpte också träningen till på något sätt, att koppla bort det ”onda” och bara få ägna sig åt sig själv?
– Det blev som sagt ryggraden i mitt återerövrande av livet.

Träningen verkar ge synbart resultat. Du ser ut som friskheten själv och att du har passerat 50 år känns inte ens troligt?
– Åren går och jag vill ta ansvar för min kropp. Sen vill man ju inte heller bli för fet för ett fuck.

Kommer du att springa fler lopp, eller blir det Tjejmilen nästa år?
– Nono (den springande dottern)har anmält mig till Berlinloppet nästa år (september). Det är ett maraton på 4,2 mil. Hilfe! Jag har redan ångest inför det loppet. Berlin är en jättetrevlig stad, men att springa fyra mil känns tufft.

Spånar du på någon ny bok? Vad ska den handla om? Unnis träningsbok kanske?
– Skulle aldrig skriva en träningsbok, jag är för oborstad för sånt. För övrigt har jag just avslutat en ny roman.

Ny roman?
– Den är precis färdigskriven. Jag vet inte ens när den kommer ut och jag vill inte säga något om innehållet ännu.

Lycka till i löparspåret?
– Tackar.

Fakta
Namn: Unni Drougge.
Ålder: 52 år.
Yrke: Författare.
Bor: Södermalm, Stockholm.
Familj: Mina fem barn och flera riktigt nära vänner plus två galna raskatter
Träningsmotto: En om dan.

En typisk träningsvecka:
Måndag: Spinning+core
Tisdag: Bodypump och/eller dance aerobics
Onsdag: Spinning+core
Torsdag: Corepuls
Fredag: Bodypump+spinn/core
Lördag: Body Combat
Söndag: Muskelpass och/eller Pilate

Unnis utgivna böcker:
Jag, jag, jag (1994), Andra sidan Alex (1996), Regnbågens Tid (1997), Heroine (1998), Meningen med män (1999) Hella Hells bekännelser (2001), Slyngstad Events (2002), Lutherska Badet (2003), Penetrering (2006), Boven i mitt drama kallas kärlek (2007).