Felmeddelande

  1. Warning: include(misc/ui/images/ui-icons.png): failed to open stream: No such file or directory in include() (line 529 of /mnt/persist/www/marathon.se/build-assets/partials/symlinks/sites-default/settings.php).
  2. Warning: include(): Failed opening 'misc/ui/images/ui-icons.png' for inclusion (include_path='.:/usr/local/php-5.6.40/lib/php') in include() (line 529 of /mnt/persist/www/marathon.se/build-assets/partials/symlinks/sites-default/settings.php).

Kanaguri – japanen som inte försvann

Starten har gått för maratonloppet i Stockholm 1912 och löparna är på väg ut ur Stadion. Löpare nr 822 är den mytomspunne japanen Shizo Kanaguri.

På dagen 99 år efter maratonloppet i Stockholm vid OS 1912 – och exakt ett år före Jubileumsmarathon – passar vi på att avliva myten om ”japanen som försvann”.
Friidrottsexperten A Lennart Julin skriver om Shizo Kanaguri som var en av de 34 löpare som bröt den heta OS-maran och som långt senare blev uppkomsten till myten om ”japanen som försvann”.

Marathonlöpningen föddes ur en myt – den om budbäraren Pheidippides som sades ha kommit med segerbudskapet från slagfältet i Marathon in till Athen för att sedan falla död ned.
Så det är kanske inte så konstigt att också historien för den moderna idrottsgrenen marathon innehåller ett antal berättelser som rör sig i gränslandet mellan sanning och saga.

En del av dem är faktiskt helt sanna – som den om att etiopiern Abebe Bikila sprang barfota på Roms gator 1960 när han tog det OS-guld som skulle komma att framstå som den symboliska startpunkten för den östafrikanska löparvågen – medan andra historier under årens lopp utvecklats till rena skrönor.

Agata Christie-roman
Till den senare kategorin hör den svenska folksagan "Japanen som försvann" som handlar om marathonloppet vid Stockholms-OS 1912 där en japansk deltagare sades ha försvunnit spårlöst under loppet som hade han blivit upplockad av ett då ännu uppfunnet UFO.
Det är lätt att förstå att berättelsen omedelbart fascinerade med sin mix av extrem elitidrott, exotism och djup mystik.

"Japanen som försvann" skulle kunna ha varit titeln på en Agata Christie-roman, ett raffinerat mysterium som krävde det yttersta skarpsinnet hos en Miss Marple eller en Hercule Poirot i högform för att efter ett par-tre hundra sidor av olidlig spänning få sin otippade upplösning.
Men "Japanen som försvann" är ingen internationell kriminalroman (däremot faktiskt titeln på en svensk novellsamling).

Överhuvudtaget är den objektivt sett fullständigt ofattbara berättelsen egentligen omtalad och känd bara hos oss här i Sverige. Men om det verkligen hade hänt att en OS-deltagare försvunnit spårlöst under pågående tävling skulle detta ju då ha gett braskande förstasidesrubriker över hela världen.
Händelsen skulle dessutom sedan ha blivit en bestående del av den levande idrottshistorien.

Glokar Well utvecklade historien
Ändå är den alltså obekant utanför vårt land! Faktum är att den försvunne japanen inte var en nyhet ens i de svenska tidningarnas samtida rapportering efter OS-maran. Ingen verkar alltså ha saknat honom när det verkligen hände!
Exakt när och hur myten sedan föddes – kanske var det ett tillfälligt skämt, som sedan kom att få ett okontrollerat eget liv? – kräver mer källforskning. Det som är känt är att legendariske sportjournalisten Oscar Söderlund (signaturen "Glokar Well" i Aftonbladet) älskade och utvecklade historien.

Flera decennier senare brukade han avsluta sina uppskattade idrottshistoriska kåserier med en fras som ungefär lydde "Och skulle ni råka stöta på en liten japansk löpare som irrar runt någonstans ute i Stockholms norra förorter så säg åt honom att loppet är slut och att han kan åka hem".
En formulering som fick ny näring av associationerna till de "kvarglömda" japanska soldater som flera år efter andra världskrigets slut upptäcktes på öar i Stilla Havet som landet hade ockuperat.

På 1960-talet fick berättelsen så en ny komponent när – efter vad som här i Sverige framställdes som en väldig journalistisk bragd – det rapporterades att den försvunne japanen minsann hade återfunnits.
Inte ute i Sollentunatrakten förstås, utan hemma i Kumamoto i Japan. Där hade Shizo Kanaguri – den i alla tider anonyme "japanen" hade nu fått ett namn – levt sitt liv lyckligt ovetande om att han på andra sidan jordklotet i ett halvsekel betraktats som spårlöst försvunnen.

Tillbaka i Stockholm efter 54 år
Han blev sedan 1967 inbjuden till Stockholm för att symboliskt avsluta sin avbrutna mara. Tiden "54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder" utbasunerades av legendariske Sven Jerring på Stadion och i radion och blev direkt ett populärt kuriosasvar på frågan "Världens längsta marathonlopp?".
Men precis som det mesta i denna historia är den ett påhitt. Man var ju inte så grym att man släppte av den 76-årige Kanaguri ute i Rotebro och tvingade honom att springa den dryga mil som fattades 1912. I stället behövde han bara iklädd ytterrock och lågskor jogga några steg inne på Stadion.

Själva storyn 1912 klarades också ut. Loppet hade ju gått i extrem sommarhetta (en portugisisk löpare avled t o m!) och Kanaguri – som på förhand räknats till favoriterna – kände sig så sliten att han stannade och blev omhändertagen av en familj som satt i sin villaträdgård och svalkade sig med saft.
Han fick sedan hjälp av dem till OS-byn inne stan och reste därefter hem som planerat. Ingen egentlig dramatik alls alltså, även om kan ana att han själv nog var mycket besviken över att ha tvingats bryta.

Här kunde historien ha varit slut, en liten episod som av tillfälligheternas spel likt "fjädern som blev en höna" kommit att blåsas upp till orimliga proportioner. Men då har man totalt missat den riktiga och verkligt intressanta berättelsen om Shizo Kanaguri. För snarare om en kuriosafigur att småskratta åt nu något sekel senare så handlar det om en av den internationella löparhistoriens allra största och inflytelserikaste personligheter!

Deltog i OS 1920 och 1924
Det krävdes inget som helst detektivarbete för den som ville veta vad som hände med Kanaguri efter den brutna OS-maran i Stockholm. Till att börja med ställde Kanaguri – som faktiskt var bara 20 år när han sprang i Stockholm – upp i ytterligare två OS-maror (som kunnat vara tre om OS 1916 inte hade blivit inställt p g a kriget): 1920 i Amsterdam blev han 16:e man och 1924 i Paris bröt han.
Fakta som tydligen ingen i Sverige märkte - eller kanske man valde att blunda eftersom det annars skulle förstöra en bra story ....

Men även om Kanaguri alltså hade en lång elitkarriär är det inte de egna aktiva meriterna som motiverar att beteckna honom som en av de verkligt betydelsefulla i löparhistorien. Nej, hans stora gärning handlade i stället om ett outtröttligt arbete med att utveckla och stimulera intresset i Japan för långdistanslöpning.
Vi vet att idag är japansk friidrotts i särklass starkaste gebit just marathon och annan landsvägslöpning och det är absolut inte någon överdrift att hävda att det är just Kanaguris förtjänst.

Han verkade hela sitt långa liv inom alla olika aspekter av sporten. Alltså inte bara som en entusiasmerande ledare utan också genom att förbättra träningsmetoder, utveckla bättre löparskor, skapa nya tävlingar osv.
"Ekiden" t ex är som bekant ett ord som lånats in från japanskan till alla världsspråk som beteckning för långdistansstafett på landsväg. Numera utgör ekiden en helt egen storbransch inom den japanska löpningen med mängder av prestige- och prispengsfyllda lopp.

En legend i sitt hemland
Allt detta började faktiskt med att en 25-årig Shizo Kanaguri 1917 kom upp med idén att fira 50-årsminnet av flytten av Japans huvudstad från Kyoto till Tokyo med med en landsvägsstafett på 23 delsträckor över de 51 milen mellan de två städerna.
Bakgrunden var att Kanaguri ville göra propaganda för landsvägslöpningen och även förbereda/motivera nya löpare för en framtid på den individuella marathondistansen. Premiären blev en omedelbar succé och Kanaguri medverkade de kommande åren till att många nya ekiden föddes runtom Japan.

När Kanaguri avled 92 år gammal 1983 var han alltså i ordets rätta bemärkelse en legend i sitt hemland och minnet av honom lever fortfarande oerhört starkt. Hemma i Kumamoto i södra Japan arrangeras t ex varje år en arenatävling som bär hans namn och som förstås fokuserar på långdistans, i det klassiska marathonloppet i Fukuoka får vinnaren Kanaguri-trofén, för ett par år sedan lanserades ett Kanaguri-spel och självklart finns det också en särskild Kanaguri-avdelning i det lokala museet.

Så snarare än den blågula sagofiguren "japanen som försvann" är Shizo Kanaguri än idag i högsta grad närvarande som den av alla erkända "Japanska marathonlöpningens fader".
Så glöm vår svenska myt en gång för alla och minns i stället den fantastiska mannen!

A LENNART JULIN

Den lilla japanska truppen vid invigningen av 1912 års OS i Stockholm. Skymd bakom flaggan går maratonlöparen Shizo Kanaguri som bär nationsskylten. Han skulle sedan bli uppkomsten till myten om japanen som försvann.