Se sändningen från Premiärhalvan, lördag 20 april 10.30

In Memoriam: Sven Gärderud

Lidingöloppslördagen den 24 september avled Sven Gärderud i en ålder av 99 år och 361 dagar.

För merparten av de drygt femtusen löpare som den dagen fullföljde den klassiska tremimilen i höstsolen på Lidingö var namnet Sven Gärderud förmodligen obekant. Men faktum är att utan Sven hade årets löpare – liksom deras sedan 1965 totalt närmare halvmiljonen föregångare på tremilen – aldrig sprungit något Lidingölopp alls.

För det var Sven som en majdag 1965 – alltså för över ett halvt sekel sedan – ”uppfann” Lidingöloppet och som sedan som tävlingsledare under loppets ”barnaår” formade evenemanget till vad som nu är en så självklar institution i idrotts-Sverige att man idag nog upplever att Lidingöloppet väl alltid måste ha funnits.

Inspirationen kom från en artikel i dåvarande Idrottsbladet där legendariske skribenten Sven Lindhagen framförde att Sverige borde ha en sommarmotsvarighet i löpning till vinterns Vasaloppet på skidor. Vasaloppet hade just då i början av 1960-talet utvecklats blixtsnabbt från ett i huvudsak lokalt tävlingsarrangemang till ett nationellt breddevenemang med tusentals deltagare från hela landet.

Från idé till verklighet på 5 månader

Sven Gärderud insåg omedelbart han läste Lindhagens text att just Lidingö med sina stora grönområden på näravstånd till Sveriges huvudstad vore perfekt för ett sådant lopp. Han hade inga problem att omedelbart entusiasimera sin kreative klubbkamrat i IFK Lidingö Karl-Axel Karlberg för idén och bara fem månader senare genomförde klubben det första Lidingöloppet med drygt femhundra deltagare.

Ett egentligen omöjligt utfall med tanke på att det handlade om ett lopp som var någonting på alla sätt helt nytt och väldigt annorlunda. Det fanns terränglopp, javisst, men de var på sträckor på max 12 km. Sprang man längre var det på landsväg och precis som i terräng var målgruppen där bara uttalade tävlingslöpare. I det läget kom Lidingö alltså med ett 30 km långt terränglopp som vände sig snarast främst till motionärer.

Konceptet visade sig dock alltså ligga precis rätt i tiden i det svenska 1960-talet. För då propagerades det – med en alltmer stillasittande befolkning – allt intensivare för motionsidrottande. Något som bl a fick svenska kommuner att anlägga tusentals ”sågspånsslingor” runtom i landet i syfte att inspirera till just motionslöpning.

I den tidsandan kom Lidingöloppet att passa in perfekt som motiverande målsättning för motionslöparna. Inte så att dessa siktade på att konkurrera i topp utan så att man använde det som en ”morot” för träningen. Lidingöloppet fick status för motionärerna som ”träningsexamen” där målet var att fullfölja på en viss tid.

Pionjärinsats för kvinnlig långdistans

Även om tremilen än i dag är hjärtat i Lidingöloppet tillkom ganska snabbt under Sven Gärderuds ledning nya klasser med kortare distanser för juniorer och kvinnor.

Särskilt anmärkningsvärt var att en kvinnlig tävlingsklass på 16 km infördes redan tredje året. Idag låter det inte så märkvärdigt men då 1967 existerade ingen kvinnlig långdistanslöpning överhuvudtaget: På bana var 800m (!) elitkvinnornas längsta tävlingssträcka, på terräng-SM hade de precis fått ett 2 km-lopp – plus att marathon och annan landsvägslöpning i praktiken var något bara för män!

Så Lidingöloppet var på många sätt en banbrytare och en inspiration för en helt ny sorts friidrott: Motionslöpningen som vände sig till alla som sprang. Redan under andra halvan av 1960-talet tillkom i Lidingöloppets efterföljd en lång rad nya lokala terrängtävlingar som också vände sig till motionärer. För även om Lidingöloppet fungerade som ”examen” för löpare från hela landet uppstod ju en snabbt växande efterfrågan hos motionärerna på fler lopp.

Visade vägen för Maran och Varvet

Och Lidingöloppets ”ringar på vattnet” kom att visa sin kraft igen ungefär 15 år senare när marathonvågen sköljde in från andra sidan Atlanten. För då hade svensk friidrott erfarenheten och kompetensen till att snabbt etablera nya attraktiva löparevenemang även på vägar och gator. Det var inte en tillfällighet att Stockholm 1979 var den första storstadsmaran i Europa eller att Göteborg 1980 arrangerade Europas första moderna stadshalvmara.

I andra länder tog det något eller några år längre och då handlade det dessutom oftast om att inititativen kom från externa entreprenörer med personliga vinstintressen eller från lokala myndigheter som såg det som ett PR-instrument för sin stad.

Men hos oss i Sverige blev det tack vare Sven Gärderuds briljanta idé den där majdagen 1965 alltså i stället ”Folkrörelse tillhandahållen av folkörelse som bidrar till mer folkrörelse”. För genom att alla våra stora löpevenemang skapats av den ideella idrottsrörelsens klubbar och förbund kom eventuella ekonomiska överskott att återinvesteras i föreningarnas verksamhet med att tillhandahålla mer idrott till hela tiden nya generationer.

Initierade en ny form av friidrott

Det hade varit stort nog att skapa ett lopp som kommit att växa till ett klassiskt evenemang som nu mer än ett halvt sekel senare är en årligen återkommande institution i idrotts-Sverige. Men Sven Gärderuds snilleblixt Lidingöloppet kom alltså att bli starten för en helt ny och nu självklar verksamhet inom svensk friidrott:

Långloppen – inledningsvis i terräng men senare alltså även på landsvägar och stadsgator – som samlar stora skaror löpare på hela skalan från elitlöpare till husbehovsmotionärer! Och som bekant inte sällan även stora skaror åskådare! Det var sannerligen mycket mer än bara ett enskilt lopp som föddes då 1965!

Så även om hans namn och hans roll som ”uppfinnare” då för över ett halvt sekel sedan tyvärr nog lär blekna bort ur det allmänna medvetandet kommer det som Sven Gärderud lade grunden till med Lidingöloppet hösten 1965 att leva för överskådlig framtid som en oundgänglig del av svensk friidrott.

Ett bestående positivt avtryck i verkligheten som måste vara det finaste betyg ett nyskapande och banbrytande initiativ kan få!

Skribent: A. Lennart Julin