Skrällvinnare i Valencia

Valencia blev ännu ett bevis på att det sällan går att peka ut favoriter i ett maratonlopp. Vem hade tippat på att Kelvin Kiptum och Amane Beriso skulle vinna? Än mindre att de skulle bli den tredje snabbaste mannen respektive kvinnan i maratonhistorien. Samuel Russom och Carolina Wikström infriade däremot förväntningarna och blev dagens snabbaste svenskar.

I idealiska förhållanden på den lättlöpta banan chockade debuterande kenyanen Kelvin Kiptum med att springa andra halvan av loppet på 60:14 till segrartiden 2:01:53. Det är bara Eliud Kipchoge och Kenenisa Bekele som har sprungit ett maratonlopp fortare. Kiptum har sju halvmaror under en timme varav de två snabbaste just i Valencia.
Och när allt ljus var på debutanten Letsenbet Gidey, som innehavare av världsrekorden på 5000, 10 000 meter och i halvmaraton, var det i stället en annan etiopiska, Amane Beriso, som vann med nästan två minuter, på 2:14:58. Beriso har visserligen inte förlorat ett lopp sen 2018, men hon hade också bara sprungit två under den perioden. Men det var ändå ingen nöjd vinnare.
– Jag hade kunnat slå världsrekordet om farthållarna hade hjälpt mig i stället för att bara bry sig om Gidey, hävdade Beriso, som ändå tappade en aning efter att ha passerat halvvägs på 1:07:19.
Utöver nytt etiopiskt rekord (Beriso har bara kenyanskorna Kosgei och Chepngetich före sig i historien) sattes det nationsrekord för Marocko, Australien (2:21:34 av snart 46-åriga Sinead Diver!), Kroatien, Spanien och Wales.

Tufft lopp för persande Carolina
Även Carolina Wikström sprang sitt snabbaste maratonlopp. 2:26:14 är halvminuten snabbare än på i stort sett samma bansträckning för två år sedan.
– Vad ger du dig själv för betyg?
– Fyra på en femgradig skala. Jag är väldigt nöjd med genomförandet. Jag kollade inte på klockan alls, bara halvvägs. Och trots att jag var nöjd med den tid som jag såg (1:13:11) började jag få negativa tankar redan där. Jag låg på gränsen och var orolig att jag inte kulle kunna hålla farten. Det kändes ansträngt. Jag började revidera målsättningen. Med tanke på hur det gick på VM (där Carro väggade hårt) var jag nervös över att det skulle eskalera.
– Vad ändrade du den till?
– Vi hade sagt att om det gick bra skulle vi öka med en sekund/kilometer, men jag sa till Martin (farthållaren Öhman): ”Öka inte!”
– Men jag lyckades hålla jämnt trots att det var tufft. Christian (tränaren Mundt) stod med en kilometer kvar och ropade ”Håll i! Du är tio sekunder under pers!” Jag var säker på att vi hade tappat, så det gav krut i benen.
– Det blev en ny kaskadspya strax efter som jag skulle tacka Martin för hjälpen. Det var väldigt skönt att han höll koll på mig och peppade.
Hanna Lindholm hängde med i Carolinas stora grupp i uppemot 15 kilometer, men bröt efter att ha fått problem med den ena lårets baksida. Inte heller Camilla Elofsson tog sig i mål, då hon inte kände sig riktigt kurant. Däremot blixtrade SM-tvåan Erica Lech till med ett progressivt lopp på 2:39:29, nästan sju minuter snabbare än i Stockholm i juni.

Linus hade hoppats på mer
Samuel Tsegay bröt i ett tidigt skede medan Samuel Russom hamnade i ingenmansland. Han höll runt tre minuter/kilometer under loppets första halva och fortsatte för egen maskin långt från någon annan, men tappade åtskilligt och kom i mål på 2:10:38, en dryg minut över det personliga rekordet
– Man får knappast vara missnöjd med ett pers, men med tanke på allt som man lägger ner, så vet jag inte. Jag sa att jag skulle vara nöjd om klockan stod på 2:11 nånting, konstaterade Linus Rosdahl ett par timmar efter målgång. Klockan stannade på 2:12:48.
Arrangören hade angett att en buss stod vid 33 kilometer för att plocka upp hararna. Det tolkade Linus som att åtminstone en av dem skulle fortsätta så långt.
– Men den förste klev av vid 21 och den andre vid 25.
Då hade den till en början 15 man stora klungan vittrat ner till tre.
– Det var tungt. Jag fick ingenting gratis. Jag försökte tänka positivt och hålla en uppmuntrande dialog med de runtomkring, men det var svårt att hålla de negativa tankarna borta efter 30, erkänner Linus som efter 1:05:30 halvvägs tappade nästan två minuter på vägen hem.
Hans analys av utfallet kräver inga långa reflektioner.
– Det var lite för tuff träning för tätt inpå loppet, för många maratonspecifika pass. Jag blev för sliten. Linus berättar om sju veckor med ett snitt på över 20 mil. Två veckor före Valencia sprang han 30x 1000 meter, bara tre dagar efter att ha kört 20x 1000. 
– Det var lite kul att testa. Men nu ska jag ta det lugnt för få tillbaka motivation och energi, menar Linus, som sätter upp Berlin Halvmaraton som nästa mål innan han troligen återvänder till Valencia. För trots att dagens lopp inte riktigt blev som han hoppades lyder konklusionen:
– Det är svårt att få bättre en mara.

/Lorenzo Nesi

Fakta
Bästa svenska klubblöparna
OBS! Det är fortfarande stora problem med resultatrapporteringen, elva timmar efter att de första kom i mål. Många saknas och placeringarna är därför högst preliminära.
15) Carolina Wikström, Upsala IF, 2:26:15 PB
Erica Lech, Örebro AIK, 2:39:29 PB
50) Fanny Schulstad, KFUM Örebro, 2:41:51
51) Emilia Siltanen, FK Studenterna, 2:41:58 PB
Moa Gustafsson, FK Studenterna, 2:44:48 PB (från andra startgrupp)
Anna Bjurman, IS Göta, 2:45:04 PB
Weronika Brzuchalska, FK Studenterna, 2:49:58 PB

23) Samuel Russom, Hässelby SK 2:10:38 
29) Linus Rosdahl, Hässelby SK, 2:12:48 PB
59) Kristofer Låås, Keep Up RC, 2:19:05