Berlin Marathon - ett lopp genom historien

Berlin kan man ta som ett lopp som alla andra. Ha det som mål för årets träning eller varför inte försöka slå personligt rekord på den flacka banan. Hur mycket man än tränar kan man ändå inte springa ifrån historien. Något som Torbjörn Sköldefors insåg när han med guidebok och kamera sprang 1995 års Berlin Marathon.

Hotellet ligger så nära att man skulle kunna ligga i sängen och höra startskottet och antagligen inte vara sist över startlinjen.
Men jag är ingen lat maratonlöpare. Jag är av en annan sort. Med guidebok, kamera och fyra rullar film i midjeväskan följer jag strömmen av 16 000 löpare på väg till start.
Funktionärerna som sköter insläppet till startfållorna vinkar fram mig längre och längre. Jag letar efter blåa insläppet men blir bara framföst. Det har uppenbarligen blivit något fel på min nummerlapp. Till slut har jag kommit längst fram men där är skylten röd. Bitte, bitte, säger någon .
Vips och jag är inne i främsta startledet i Berlin Marathon. Vad jag nu har där att göra.
Jag - en turist i Berlin.

Med kamera och guidebok står jag framför startlinjen i ett av världens största maratonlopp. Bara ett femtiotal meter framför mig skymtar jag elitlöparna som den här dagen ska jaga världsrekordet.
Där står Vincent Rousseau - superlöparen. Belgaren har personliga rekord som är bättre än svenska rekorden på alla distanser från 1500 meter och upp till maraton.
Jag känner också igen portugisen Antonio Pinto som sadlade om från cykling till löpning och nu tillhör världseliten. Afrikaner ser jag några, men däremot ser jag inte skymten av publikfavoriten Uta Pippig.
Men det är inte för att beundra elitlöpare jag är här. Jag är nyfiken på Berlin. Det fria Berlin.
1995 var det 50 år sedan Nazitysklands sammanbrott och fem år sedan muren föll.
Hu, vilka hemska spöken som måste hemsöka den här staden.
Starten vid Charlottenburg Tor är ingången till en historisk spöktunnel.

Speakern förkunnar att det är en minut kvar till start och försöker distrahera den oroliga massan av 16 000 löpare. Jag kan inte motstå frestelsen att klättra upp en bit på starttribunen där startern nervöst fingrar på sin pistol. Bakom mig är ett hav av huvuden. Hela den breda Strasse des 17 juni gungar. Jag tar upp kameran och tar ett par bilder och har just kommit ner igen när startskottet går.
Framför mig så öppnas hela den breda vägen upp mot Brandenburger Tor när löparna drar iväg som gällde det ett 100 meters lopp.
Det är härligt att sätta fart på benen. I hetsen hinner jag inte stoppa ner kameran i midjeväskan utan springer med den i höger hand. Då och då lyfter jag den till ögat för att hitta motiv.
Vi stormar fram mot den höga Siegessäule. Högst upp finns en bevingad figur. Hon ska heta Viktoria men får heta Guld-Elsa i folkhumorn. Pelaren är ett minnesmärke över framgångsrika krig på 1800-talet och mosaiken vid basen hyllar tyska framgångar.
En helpeppad maratonlöpare ser knappt den 67 meter höga pelaren. Även om gatan är bred så är det nu full rusning. Det är så här maratonlopp brukar - och ska - vara. Adrenalinet i starten ger en kick och det är nu dagar, veckor och månaders träning ska sättas på prov.
Det är också så här det kan vara att ströva eller som nu springa igenom en främmande stad.
Hus är hus, ofta lite gråa och trista.
Gator är som alla andra städers gator.
Här och där några minnesmärken.
Några statyer av stadens eller landets stora män. Alltid finns det någon kyrka och ett par museum man bör besöka men som man hoppar över. Istället hamnar man i ett varuhus och går runt och räknar om det är billigare eller inte mot hemma i Sverige.
Här skulle jag alltså kunna springa som om ingenting har hänt. Men bilden av folkmassan vid Siegessäule är påträngande. Jag har sett den förut, en helsidesbild i JOLOs, Jan Olof Olssons, bok 1914: Fullt av folk samlade för krigsgudstjänst kring pelaren den ödesdigra söndagen den 2 augusti 1914. Ett krig där miljoner och åter miljoner unga soldater kördes till slakt för att tyska kejsaren gjorde ett slarvigt uttalande och generalerna inte kunde stoppa mobiliseringen och anfallet på Frankrike när man väl fått en order. Allt var uppgjort i förväg. Tågtidtabellerna och avmarscherna kunde inte ändras när den tyska krigsmakten väl satts igång.
Jag hinner inte tänka tankarna färdigt förrän vi passerar nästa krig. Två sovjetiska stridsvagnar flankerar en sovjetisk soldat på piedestal.
Stridsvagnarna ska ha varit bland de första nådde fram till staden 1945. Hit har tusentals sovjeter vallfärdasom t under kommunisttiden, men snart tas säkert minnesmärket bort. En stad om än med smutsig historia ska väl någon gång få chansen att bli ren igen.
Måste i alla fall ha en bild tänker jag och stannar. När jag börjar springa igen hamnar jag bredvid Steven. Engelsmän kan verkligen konsten att turista och Steven förstår mig precis och vi kommer överens om att det här är ett fantastiskt sätt att se en stad på.
- There you have a nice view, the Reichstag I presume, säger Steven och pekar åt vänster.
Snacka om renoveringsobjekt. Nazisterna satte eld på huset 1933, kommunisterna intog det 1945 och sedan har det fått stå och förfalla i ytterligare 50 år. I somras klädde bulgariska konstnären Christo in hela byggnaden med tiotusen kvadratmeter silverfrägat tyg, men här ska faktiskt bli parlament igen. 1998 är det tänkt att Berlin åter ska bli huvudstad i Tyskland och "Bundestagen" ska flytta från Bonn till Berlin och riksdagshuset.
Det blir ingen bild på riksdagshuset för nu har vi självaste Brandenburger Tor framför oss.
Fram till för bara fem år sedan var det en omöjlig tanke att passera genom Berlins stoltaste minnesmärke. Brandenburger Tor låg på östsidan men muren gick alldeles intill och platsen var en av de hårdast bevakade längs hela den långa "antifascistiska skyddsmuren". När det första loppet efter murens fall ordnades 1990 så rusade 25000 löpare igenom, varav nästan 1000 svenskar. Så många är vi inte nu men så hade de också väntat i 29 år.
På den tiden då Berlinmuren fortfarande fanns kvar hade Västberlinarna ett favoritskämt om maratonloppet.
- Varför går inte Berlin Marathon genom Östberlin?
- För att 10000 skulle starta men 20000 skulle gå i mål!
Berlin Marathon ordnades i år för 22:a gången. Som så många andra lopp var det från början en tävling för ett fåtal entusiaster. Fram till 1981 hade loppet ingen gång mer än 400 fullföljande löpare. Då hade redan New York Marathon varit stort i flera år, London växte och hundratusentals åskådare kantade gatorna kring Stockholm Marathon. 1981 ville Berlins löparklubb SCC också ordna ett lopp av internationella mått. Att ordna ett maratonlopp och stänga av gatorna i det visserligen fria men ändå hårt reglerade Västberlin blev en dust med militärer från ockupationsländerna och framförallt med den egna Polisen.
- 10000 personer springande på en gång på gatorna. Unmöglich!
Allt var ordnat för loppet 1981 utom polistillståndet. Tiden gick och eldsjälen Horst Milde tjatade och tjatade på ordningsmakten.
- Följ med till Stockholm och se hur ett maratonlopp kan gå till, föreslog Horst och fick med sig polischefen till det soliga loppet i Stockholm i augusti 1981.
Polischefen blev entusiastisk över vad han fick se. Glada människor, ordning och reda. Ändå såg han knappt skymten av poliser. Om man i Berlin skulle ha ett lika stort lopp och dessutom några fler poliser så skulle det nog gå minst lika bra. Så berlinarna och alla vi som någon gång sprungit Berlin Marathon får väl skicka någon slags tacksamhetstanke till polischefen, men också till Stockholm Marathon som med sin ordning lyckades imponera även på en tysk polis.
Är det på något ställe man ska fotografera är det alltså vid Brandenburger Tor. Jag stannar en lång stund och försöker få några bra vinklar innan vi fortsätter in på den forna paradgatan Unter den Linden. Fram till 1945 var det här Berlins viktigaste gata. Full av liv, kaféer och nattklubbar. Spår som bomber och kommunister sopat bort. Istället springer vi förbi dystra byggnader som tills helt nyligen inhyst ambassader och östtyska ministerier. Vid den jättelika ryska ambassaden stannar jag igen. Enligt min guidebok ska det finnas en byst av en stirrande Lenin framför och statyer av heroiska arbetare på taket. Arbetarna ser jag snabbt, men Lenin är borta. Om det inte är han som finns i den till synes i hast ihopspikade låda som står framför ingången.
Jag hastar iväg igen och vi löpare äger hela Unter den Linden. Här finns knappt några åskådare och ljudet från tusentals steg och andetag studsar mellan huskropparna och ger en märkvärdig stämning.
Vi passerar Friederichstrasse. Svårt att tänka sig att det var här som först en visselpipa, sedan en trumpet och till slut världens första trafikljus behövdes för att reglera trafiken i början av seklet.
Kanske är det så att Östberlinarna fortfarande sover . Det är i alla fall söndagsmorgon och klockan är inte ens halvtio.
Så fortsätter vi, och jag räknar in guidebokens sevärdheter.
Stadsbiblioteket, jaha, visst det stämmer - man ser var kulor och granater har slagit in. Jaha, här är Humboldt-universitet där Einstein undervisade tills han jagades iväg. Och så en sådan där ryttarstaty av en kung som finns i alla europeiska storstäder med självaktning. Den här visar sig vara Fredrik den store, eller gamle Fritz, som tyskarna själva säger, Tysklands egen hjältekung. Krigade mycket och verkar på mig ha varit rätt galen men inte fullt lika galen som sin far Fredrik I som samlade på jättar från hela Europa för att bygga en oövervinnelig här.
Jaha, Bebelplatz, här brände nazisterna misshaglig litteratur när Buchverbrennung började 1933.
Fast då hette platsen Opernplatz. Att byta namn på platser och gator är också ett sätt att sudda ut historien.

Igår var det stor demonstration utanför Palast der Republik. Folkmassan krävde att DDRs forna parlament skulle jämnas med marken, inte för att det är så inpyrt med asbest att det är hälsovådligt att vistas i byggnaden utan för att det var härifrån som DDR styrdes av betongkommunister som Walter Ulbricht och Erich Hoenecker. Hoenecker bor numera hos sin dotter i Chile och byggnaden ska saneras, renoveras och bli utrikesdepartement i det enade Tyskland.

Här kommer jag äntligen ifatt en svensk. Det är ingen tvekan om saken. Olle Wiklund från Tullinge springer nämligen med en flagga instucken i pannbandet. Annars tycker jag att det verkar vara många danskar längs banan. I år sprang mer än 500 danskar loppet och ännu fler verkade stå efter banan.
Efter Under den Linden kommer vi fram till Berlin Alexanderplatz där banan efter drygt fem kilometer gör sin första sväng. En vätskekontroll med bara vatten hinner vi också klara av innan vi tar in på Karl-Marx-Allee. Från början hette den Frankfurter Allee och gick genom de oändliga arbetarkvarteren som i snabb takt byggdes upp när Berlin blev en miljonstad i början av det här seklet.
Gatan leder österut och när nazisterna fick makten kunde de inte motstå frestelsen att döpa den till Hitlerallee. Efter kriget låg husen ända från centrum och långt ut i ruiner och vad vi nu springer på är en 80 meter bred paradgata som skapades när kommunisterna ville återupprätta gatans stolta traditioner. Den bytte namn till Stalinallee och här skulle byggas Nya hus för de Nya människorna. Kommunisterna piskade på sina prestigebyggen, men när de sedan också sänkte ackorden inledde byggnadsarbetarna en strejk. Den 17 juni 1953 tågade de till Brandenburger Tor. Protesten som var det enda upproret under kommunisttiden spred sig över staden och ut i landet och slogs ner av ryska soldater med stridsvagnar.
Berlins lysande författare Bertoldt Brecht skrev en dikt om händelsen:

Efter upproret den 17 juni
lät sekreteraren i författarförbundet
utdela flygblad i Stalinallén
på vilka det stod att läsa, att folket
förverkat regeringens förtroende
och endast genom fördubblat arbete
kunde återerövra det. Vore det då
trots allt inte enklare, att regeringen
upplöste folket och
valde ett annat.

Den stalinististiska arkitekturen är fortfarande effektiv. Gatan är bred och husen höga. Vi löpare så små. Och var är åskådarna. Var är stämningen? En utbeordrad ungdomsorkester i röda uniformer förmår inte ensamma att höja humöret. Muren är borta, men klyftorna som byggts upp under 45 år är inte lätta att överbrygga.
Ett helt samhällssystem har blivit förklarat värdelöst. Allt ändras nu på västs villkor: från sophantering till skomode.
Motsättningarna mellan öst och väst är uppenbara.
Herregud, det är ju bara lite mer än tio år sedan jag sprang här i öst senast. Vi hade hamnat på en bar och var unga och överförfriskade. En stilla diskussion blev till slut ett brandtal och var det jag som stod upp på en stol och ropade "Die Mauer muss Weg" - muren måste bort?
Hela föreställningen bröts av att någon slet tag i min arm och viskade Polizei - och nickade åt två kraftiga typer som gjorde sig väg genom den knökfulla bierstuben. Vi puttades ut genom en bakdörr och sedan sprang gatan fram med våra rutinerade vänner. Ner i U-bahn (tunnelbanan) och upp igen. Spring, spring. Åk hem. Nach Friedrichstraße ropade de och försvann åt andra hållet. Flykten ur Östberlin sitter djupt och när jag nu springer på Berlins gator igen känner jag ingen entusiasm. Minnet är för starkt och jag ryser av obehag när jag tänker på det jag såg i går när vi turistade i Östberlin. Ett gäng som först såg ut som skinnhuvuden, eller fotbollshuliganer, marscherade längs perrongen på Hauptbahnhof. Det var bara det att de här busarna ropade inte på något fotbollslag (har Berlin något att tala om förresten?). Istället gick de taktfast "Links"- "Links" - "Links". (Vänster - vänster - vänster).
Nej, öst är öst, väst är väst. Det kommer att ta tid att smälta samman de båda. Nynazismen gror och gammelkommunisterna finns kvar. Kommunistpartiet PDS fick 15 procent av rösterna i delstatsvalet i Berlin den 22 oktober. Kristdemokraterna är största parti med 35 procent, men vinnare i valet var PDS som i det gamla Östberlin nu är största parti.
Vi fortsätter genom Östberlin och jag har gett upp hoppet om att komma ifatt den trevliga Steven. Det skulle vara roligt att ha lite sällskap och prata lite, men min tyska är för dålig och förresten verkar det inte som någon har tid med mig. De har fullt upp med sitt maratonlöpande. Löpare som siktar på att göra under tre timmar brukar inte vara särskilt snackvänliga och jag inser att jag faktiskt har sprungit första milen på 45 minuter och att mitt sällskap är hårdsatsande motionärer. Jag ska inte störa dem tänker jag och stannar för att byta film i kameran och väntar sedan på att det ska komma någon att plåta.
Guideboken säger att vi nu är i trakterna av det gamla Gestapo-högkvarteret. På Streßemannstraße 110 finns ett upprörande museum om Gestapos och den nazistiska terrorns historia.
Efter elva-tolv kilometer springer vi in i väst igen. Här har några hundra meter av muren lämnats kvar som minne och jag stannar och tar några bilder innan jag fortsätter.
Gatorna är trängre nu och nu börjar den stora massan av löpare komma. Jag får svårt att hålla min egen takt. Det börjar helt enkelt bli trångt ? och roligt. För åskådarleden tätnar och folk tjoar och tjimar.
Vi springer över Landwehrkanal och vidare mot Kreuzberg. Det var här som alternativrörelsen växte sig stark under 60- och 70-talen och det är här som de flesta av Berlins 100 000 turkiska invandrare bor. Åskådarleden är täta och vi löpare får härligt support.
Äntligen har berlinarna vaknat. Och fastän det är söndagsförmiddag så ser jag att några kaféer och barer är öppna. Från ett fönster högt upp vrålar en rocksångare och på gatan står ett trumgäng. Två killar och en tjej iakttar frenetiskt löparna och försöker hitta löparnas takt och rytm i sina instrument.
Kul idé att kompa ett maratonlopp. Trumma är på något sätt rätt instrument.
Men alla har sina favoritinstrument.
Harskramlor går alltid bra
Mistlurar låter mest.

En tjej vevar på någon slags primitiv träspeldosa.
På ett ställe står en man och blåser ett tapto på trumpet. Honom är jag bara tvungen att plåta!
Och den gamla damen som har släpat fram ett positiv är oemotståndlig.
Oj, det är visst roligt att springa Berlin Marathon ändå! Alla som jag pratat med har sagt att Berlin är ett sådant välarrangerat lopp.
Vad är det egentligen som jag får för mina 90 D-mark - 450 kronor? En nummerlapp, en biljett till pastapartyt, medalj och en resultatlista (som fortfarande inte har kommit en och en halv månad efter loppet.)
Det känns lite fattigt i jämförelse med till exempel Stockholm Marathon. Och tydligen är det så att Berlin Marathon har haft ekonomiska problem sedan en av huvudsponsorerna hoppat av. Nu finns det ingen sportdryck i vätskekontrollerna, utan löparna får hålla tillgodo med vanligt vatten.
Svabbsvamp fick man på nummerlappsutdelningen och den förväntas man ha med sig själv under hela loppet.
Efter loppet fick Jogging ett brev från en besviken Berlin-löpare. Eva Hansen från Hede kan inte förstå att Berlin Marathon kan kallas för ett av världens mest välorganiserade lopp:
"...att man ska bli utan vatten och dricka det trodde jag inte var möjligt. På vissa ställen fanns varken muggar eller vatten och på något ställe fanns te och vatten men inga muggar så det var tur att man hade rena händer att dricka ur."
En del löpare dricker ändå så mycket att de måste stanna och lätta på trycket. Kampanjen inför delstatsvalet pågår för fullt. Men löparna visar inte politikerna någon respekt.
Nej, jag tror att folk gillar Berlin Marathon för publikstödet i Västberlin och för att banan är flack.
Eller för att det är så lätt att röra sig och hitta i Berlin. Ordning och reda. Här går man inte mot rött ljus. Här kan man knalla omkring i city utan någon större risk för att bli nerknackad.
Vi springer genom det fashionabla Wilmersdorf och vidare mot Schöneberg efter närmare 30 kilometer. Jag spanar förgäves efter den där speciella balkongen. Den där John F. Kennedy 1961 under Kuba-krisen 1961 förkunnade det berömda "Ich bin ein Berliner!"
Solen gassar och det är skönt med lövträdens skugga när vi springer längs ytterligare en av Berlins många alléer.
Småkillarna i publiken hejar och sträcker ut händerna för att ge löparna en hand.
Det är sådant som behövs nu. Jag skuttar inte lika lätt längre och har slutat med att springa kors och tvärs för att hitta motiv. Nu gäller det att klara av maratonloppet. Jag bestämmer mig för att koncentrera mig på löpningen i fem kilometer. Det tar bara tre kilometer innan det spricker.
Jag kommer ifatt en kille som springer utklädd till indian.
- Ugh, ugh!
Publiken jublar när den siste mohikanen stannar och gör några tomahawk-hugg i luften.
Honom måste jag ha på bild, men att skugga denna man visar sig bli en besvärlig historia. Han stannar och pratar med någon, spurtar iväg för att hänga på någon han känner igen och just när jag kommit ifatt stannar han igen.
Så håller vi på tills jag gör en tjurrusning på honom med kameran i högsta hugg.
- Ugh, ugh, säger indianen och slår mig i huvudet med tomahawken.
I alla fall tror jag att han ska göra det.
Jag ber om ursäkt och tack och förlåt. Låtsas sedan att jag måste stanna och byta film. Men min fjärde och sista rulle sitter redan i kameran och jag måste spara på skotten så att de räcker ända in i mål.
Indianen får vara.
Istället stannar jag och tar en banan och en mugg te vid nästa vätskekontroll. Inte för att det kommer att ge någon energi under de få kilometerna som jag har kvar, utan för att det är mycket kvar av dagen när jag kommer i mål. Har man bara tre dagar i Berlin gäller det att ta tillvara på dem.
Vi springer vidare och passerar Godahoppspunkten där banan gör en knyck i riktning mot målet vid Kurfürstendamm. Långsamt räknar jag kilometerna och frågar några i publiken om de vet vem som vunnit loppet. Men jag får bara huvudskakningar till svar trots att Sammy Lelei och Vincent Rousseau spurtat i mål för närmare en timme sedan.
Guideboken har jag för länge sedan slutat att titta i. Dels berättar den inte så mycket om de här lummiga förorterna i sydvästra Berlin, dels är jag trött.
Benen känns stumma. Jag kan inte längre springa omkring hur som helst. Nu måste det gå rakt fram om jag ska ta mig i mål. Men när en svensk flagga dyker upp strax innan målet på Kurfürstendamm kan jag inte låta bli och stanna och ta en bild. Tjejerna som håller i den granskar mig och tycker att jag ska skynda mig.
Inte har jag något bråttom inte. När jag går i mål är ju loppet slut. Tur att Berlin finns kvar. Här finns fortfarande mycket att upptäcka.

Mer om Reseberättelser från EUROPA