Här har man sedan 1995 förlagt ett av Islands Maraton-lopp. 1999 hade man beslutat sig för att förlägga detta lopp kring midnatt på midsommaraftonen.
Mývatn är en sjö som ligger på nordöstra Island 3 mil från Ishavet och 15 mil söder om polcirkeln.

Hit kom undertecknad dagen innan loppet skulle gå av stapeln. Vi kom från en solig östkust till ett regnigt Mývatn.
Efter en uppladdning bestående av valsafari, pasta och rekognosering av banan, närmar sig kl. 21 som är startpunkten för loppet.
Jag har redan innan starten gett upp hoppet om att få någon sol under loppet. Temperaturen är 7 grader, det regnar och blåser mycket, men jag är förberedd, jag har vasaloppskläderna med mig.

PANG! Startskottet går och vi ca 70 startande är i väg.
Vägen runt Mývatn är asfalterad och 36 km lång, därför börjar man 6 km innan kommande målgång, dessa 6 km springs alltså två gånger.
Starten går i ett parti av banan som är något kuperad och kurvig. Efter 3 km kommer man ut på en lång raksträcka som är ca 3km lång, banan består överhuvudtaget av många raksträckor (Norr Mälarstrand står sig ganska slätt i jämförelse). I ett lopp med så få deltagare kommer man ganska snart in i sitt eget tempo.
Mössa och vantar känns efter ett tag överflödiga, jag lämnar dem till min son som står vid Skútustaðir efter 6 km, där målgången skall ske efter ytterliggare 36 km. Temperaturen är behaglig, loppet har fått en bra start.
Lunken pågår, mitt tempo visar sig vara detsamma som för fyra islänningar. De samtalar livligt med varandra, jag försöker hänga med i språket och förstå vad de pratar om, men det är svårt.
Annars tycker jag mig ha märkt att det som svensk går att snappa upp ganska mycket av isländskan.
Islänningen både ung som gammal behärskar oftast det engelska språket mycket bra (I den gamles fall kanske den brittiska ockupationen under andra världskriget är orsaken till detta.)
När jag började samtala med dem visade det sig att två av dem har sprungit samtliga (det här var det fjärde) Mývatn maraton. En av dem (snart 60 år) har för en tid sedan deltagit i ett ultra-maraton lopp och skall köra bil hem till Reykjavik senare på kvällen (en sträcka på 50 mil)
En hästkaravan rider någon km parallellt med oss på lavafältet.

Vid 11 km springer vi över floden Laxá som är Mývatns utlopp i Ishavet, känd som Isländs lämpligaste älv för laxfiske. Nu började det blåsa betänkligt, litet snett framifrån, men nu har klungan växt till totalt 8 personer, vilket gör det lättare.
Vätskestationerna dyker upp punktligt var 5:e kilometer. Jag börjar gilla deras sportdryck, en klargrön soppa och för att få den ropar jag "- Leppin" vid vätskestationerna.

15 km passeras och nu är det inget snack, MOTVIND!, vi kan knappast kalla oss klunga längre, vi är 2 st. som dock är lika långa, så vi börjar växeldra med ca 2 minuters intervaller. Nu har vi kommit i höjd med Vindbelgjarfjell (det hörs på namnet att här brukar det blåsa) , nu svänger vi svagt runt detta fjäll och får åter sidovind, vilket i nuläget är ett steg framåt.
Nu ser jag röken från alla de öppningar till underjorden som hela tiden fräser ut svavelhaltig vattenånga i Reykjahlið (Mývatns centralort).
Hade det inte varit så mulet så skulle vi löpare nu även kunna se Krafla-området, ett vulkanmassiv som ständigt har utbrott. En get som vi skrämt upp skenar mot oss, lyckligtvis blir det ingen krock.

Efter 23 km är det dags för stigningen mot banans högsta punkt. Nu är inte vinden något problem men regnet börjar tillta. Efter att ha nått toppen är det omedelbart dags för nedförsbacke igen, regnet smattrar mot kroppen som blir rejält avkyld. Många av mina medlöpare har make/maka som åker i bil och levererar varma vantar med jämna mellanrum, en service som även jag skulle behöva, mest om högerhanden känner jag.

Här börjar även en lätt kramp i vadmuskeln att infinna sig, tidigt kanske, men kanske det pris man får betala för att man sprang Stockholms Marathon 13 dagar tidigare.
Mest gör sig högerbenets vad påmind, börjar få konstiga tankar om att det nog är pga. att vi springer högervarv (centrifugalkraften).
Nu passeras vårt vandrarhem i Reykjahlið, (vår torra varma stuga), vår klungan består nu av tre personer, som jag nu börjar släppa.
När centrum i Reykjahlið passeras vid 27 km upphör regnet och minsann blir det inte ljusare i horisonten mot Blafjell (1222m). Nu passeras ett av Islands få skogsområden (dvärgbjörk) och det blir faktiskt lä.
I detta parti finns det litet kurvor och backar, sådana som inte märks om man springer 5 km, men ter sig som Kilimanjaro om man sprungit 35 km.

Dimmuborgir passeras, detta landskap som består av lava som formerat sig som pelare, portar hus, när en vulkan för ca 2000 år sedan hade utbrott och lavan rann ned i Mývatn. Lavan dämdes upp av sjön och bröt sedermera igenom i kanaler, vilket medförde att tunnlar bildades och skapade en av Islands största turistattraktioner.

Nu springer jag ensam, jag får visserligen följe av hästar som tydligen finner det roande att parallellöpa med en ensam svensk, mitt i natten.
6 km kvar och jag ser lamporna vid målet i Skútustaðir.
Ultramaraton-löparen springer förbi mig med ett glatt "Hej Du", jag passerar en islänning som haltar betänkligt, frågar om han vill ha hjälp, han avböjer och säger att han skall kämpa på. Jag tänker sedan på vad jag skulle ha gjort, tagit honom på ryggen?

Nu uppenbarar sig den sista raksträckan (3 km), målet ligger rakt framför mig, jag har vinden i ryggen, jag ser en svag guldkant på molnen i norr. Jag tar fram mina sista krafter och ansluter mig till de ca 70 som besegrat midnatt, regn och asfalt.

Nu väntar en belöning i form av ett varmt bad, som ingår i anmälningen till loppet.
I stort sett varje by på Island med ett innevånareantal överstigande 50 personer har ett badhus så även Skútustaðir. Badvattnet kommer naturligtvis från en varm källa. Det är 40°C, det luktar svavel och gör mycket gott åt våra nedkylda kroppar.

I badet pratar man naturligtvis om loppet, de svåra partierna, var tröttheten var som störst.
Mývatn-området är även känt för sina stora svärmar av mygg och knott (och därmed sitt rika fågelliv, här finns t.ex. Europas artrikaste ankkoloni). Mývatn betyder just myggvattnet .
På grund av kölden , vinden och regnet har vi under loppet ej besvärats av dessa gynnare. Nu menar de flesta rutinerade Mývatn-maratonlöpare och andra bekanta med Mývatn-området att årets löparförhållanden varit att föredra framför värme och mygg.
Jag ställer mig litet tvivlande till detta påstående, men när vi dagen efter loppet lämnar Mývatn-området ser vi något som bör omnämnas.
Temperaturen har stigit något. Över de lavabevuxna fälten ser vi 100-tals "pelare" stå upp likt tromber. Pelarna är ca 1 meter i diameter och mäter från marken ca: 4m , innehållande mygg.
Vi stannar bilen och det blir alldeles svart på vindrutan.
Detta tycker vi är ett lämpligt tillfälle att lämna området.