Blixtar och dunder. Magiska under. Sara Holmgren möter Karin Schön

Under tidigt 80-tal sköljde en kvinnlig löparvåg över världen med Grete Waitz i spetsen. 1984 blev maraton en kvinnlig distans på Olympiska spelen och året då 42-åriga Evy Palm anförde premiären av Tjejmilen i Stockholm. Bröderna Herreys - ni vet “Diggiloo Diggiley” - sjöng sig rakt in i många svenska hjärtan med sin vinst i Melodifestivalen och göteborgarna Mats Erixon och Midde Hamrin vann Göteborgsvarvet i storslagen stil. Jag möter maratonlöparen Karin Schön, vars intresse för löpning påverkades i positiv riktning av den kvinnliga löparvågen.

Karin inspirerades av Midde Hamrin som hon idag kan dela både en öl, en löprunda och många skratt med, och likt Evy Palm fann hon löpningen sent i livet. Karin fortsätter än idag att tävla och Evys veteranrekord förbättras ett efter ett.

-Under Göteborgsvarvet 1984 var det var ett himla ståhej på stan. Bröderna Herreys skulle springa och jag var med en kompis på stan för att se dem springa. När Mats Erixon kom förbi kunde vi inte fatta att man kunde springa så fort som han gjorde i 21 kilometer, säger Karin och poängterar att så långt och så fort, det kunde man inte springa.

-”Han var nog hare, så där som de har på skidor, eller en sån där föråkare heter det ju” tänkte vi, skrattar Karin.

- Men sedan så kom det fler löpare, som sprang nästan lika fort och då funderade vi, “Aah, det kanske är möjligt”. Vi förstod då att Mats var segraren och inte en föråkare.

35 år har gått sedan den dagen, när vi nu befinner oss i Botaniska Trädgården i Änggården - beläget i höjd där den sista kilometern på Göteborgsvarvet tar vid. Efter att varit inomhus under hela dagen njuter Karin av ljuset och värmen från solens strålar. Hon kom på cykel från Sahlgrenska Universitetssjukhus där hon arbetar som biomedicinsk analytiker och forskar på vaccin för vårt immunsystem. Det var under 80-talets kvinnliga löparboom som hon flyttade till Göteborg, men att just löpningen skulle bli en viktig del av hennes liv var inget hon hade en aning om då. 

-Jag kommer ihåg första dagen på laborantskolan när man skulle berätta om sig själv i klassen och de flestas fritidsintressen var jogging. Det blev och var ju väldigt mycket fokus på kvinnor och löpning då, så man rycktes väl med, berättar Karin.

-Andra året på universitetet visade det sig att skolan brukade vara med på “Solastafetten”. Det var någon lärare där som alltid var entusiastisk och drog ihop ett lag. “Ja, ja, vi kan väl vara med då” sa vi och tänkte vi att vi kanske skulle få springa en sträcka på 3 kilometer, någonstans uppe i Kungälv. Men så blev det inte alls utan jag och en kompis fick varsin sträcka på 10 kilometer uppe i Dalslands skogar klockan 05.00 på morgonen, berättar Karin.

Göteborg och Karlstad Studenters IF arrangerade Solastafetten första gången 1968 och som mest lockade tävlingen 120 studentlag. 30 år senare genomfördes den sista Solastafetten i Sverige efter några år av lågt deltagande men traditionen lever än idag vidare i Schweiz, som inspirerades av Sverige och grundade ”SOLA Stafette” 1974. Idag är SOLA Stafette Schweiz största studentidrottsevenemanget med runt 10 000 deltagare.

Stafetten väckte liv i en nyfikenhet hos Karin. Året därpå följde hon Mats och Middes fotspår och det var med “blånaglar och elände” som Karin beskriver hur hon genomförde Göteborgsvarvet för första gången. Karin hade tränat 15 kilometer som längst inför loppet så tiden kom att bli sekundär mot genomförandet, men hon kom ändå i mål på 1 timme och 50 minuter.

-Jag tyckte det var väldigt roligt, flikar Karin in. Sedan tror jag att det var Mamma som en gång sa, “Men, om du springer Varvet, ska du inte springa Stockholm Marathon en gång också?” -Jo, det kanske jag ska, svarade jag och kände ganska snart efter det att “Jo, men det vill jag göra”, berättar Karin.

“Hej, Grattis till ett bra lopp, var vänlig kontakta Christina på telefon.”

Vi har hunnit förflytta oss från 80-talet och kliver rakt in i 90-talet. Karin var vid den här tiden 28 år. Hon och hennes dåvarande man hade börjat prata om att skaffa barn, men innan dess, hade hon bestämt sig för att genomföra Stockholm Marathon.

Det var den 2 juni 1990 och ljumma 19 grader i luften. Dagen för Stockholm Marathon. Midde Hamrin vann damklassen på 2.37, efter att själv ha blivit mamma 18 månader innan. Debuterande Karin genomförande ett stabilt lopp med resultatet 3.43,45. Året därpå föddes hennes första barn.

-Att jag skulle satsa mer efter det, det fanns det ingen plan på. Men det kom av att jag gjorde det som jag tyckte var kul. Man hittar sin grej liksom, säger Karin.

Prestation i genomförandet och i uppgiften man ställs inför är det som ofta känns mest betydelsefullt i hjärtat. Frihet, kreativitet och självstyrande. Man känner att man gör något gott för sig själv. Just idag, sitter vi under ett träd som ger oss en skön sommar-fläkt och på trä-bordet står varsin kaffekopp. Vi reflekterar över att många ofta kan säga att de springer “för att det är så roligt” och funderar vidare på vad det innebär.

-Det är ju inte roligt på det viset att man springer där och skrattar. De flesta pass är dessutom ganska jobbiga. Det kan ju vara lite kallt och lite “Öööh. Blää” - så där va - skrattar Karin. Men går det dåligt på en tävling, då vill man ha revansch istället och går det bra, ja då vill man ha den känslan igen. Det driver mig. Samtidigt som jag också vill känna att jag mår bra utav det, berättar Karin.

Karin började alltså att springa när hon var 22 år och genomförde sitt första maraton vid 28 års ålder. Resultaten över 10 kilometer och maraton började efter det att synas i statistiken. En gång vann hon Lerumsloppet representerande “Enbärsvägen” där hon bodde. 1994 är Karin 32 år och efter en andraplats på det kuperade stadsloppet i Lerum dimper det ner ett vykort från Christina Hildesson, tillika den första svenska som var utomlands till Aten för att springa ett maraton.

-Alla som sprang då vet vem hon är. Hon hade ett stort svart burrigt hår och gick ofta i tighta svarta träningskläder. Hon pratade med alla, om både högt och lågt. Just efter Lerumsloppet satt hon och skrev ett vykort till alla som inte hade en klubb. Hon själv var med i idrottsföreningen Kville, säger Karin.

-På kortet stod det: “Hej, Grattis till ett bra lopp, var vänlig kontakt Christina på telefon.” På framsidan stod det “ Varning för tand-troll”  skrattar Karin och formar samtidigt en varningsskylt med fingrarna. Jag har fortfarande kvar det kortet. Det fanns inte google då men på något vis kunde jag härleda det till att det var hon, säger Karin.

Karin slog henne en nyfiken signal och mycket riktigt var det så att Christina ville värva Karin till Kville, samtidigt som hon drog ihop flera andra tjejer till en ny löpargrupp. Det blev ett samtal som till stor del förändrade Karins liv och perspektiv på löpningen. Det var inte längre för skojs skull utan drivkraften och glädjen att utvecklas och prestera tog över.

-Jag märkte att jag var så lättränad och förbättrade mig snabbt. Med småbarn i familjen blev det ett himla pusslande att få ihop de där milen i veckan. Jag sprang ofta när min man jobbade och barnen hade somnat. Jag visste ju att de sov, men jag vågade aldrig att berätta för någon att jag gick ut och sprang samtidigt. Första gången var det bara runt kvarteret, sedan tordes jag springa längre och längsta rundan var cirka 7 kilometer. Jag vet inte om de någonsin vaknade, men det var ju aldrig så att jag fann dem i hallen, storgråtandes. Hade de vaknat och gått upp hade de i så fall också gått och lagt sig igen. En del tyckte inte det var så passande, men det struntade jag i. På något vis går det att få ihop sitt liv när man väl vill något, berättar Karin

“Vi blev en av de första som hade ett stort tefat på taket”

Sex år och många träningspass senare blev Karin vid milleniumskiftet tillfrågad att åka till Singapore iklädd den blågula tävlingsdräkten. Midde och Mats var nu “gamla i gemet” och ansvariga för långlöpning i Göteborg och de som nominerade Karin till tävlingen.

-Det var första gången jag blev inbjuden och tillfrågad att åka iväg, vilket jag tyckte var väldigt häftigt. Det var en belöning efter mycket slit i vardagen och verkligen ett lyft för löpningen. “Oh, kan man hålla på såhär”, tänkte jag. Det blev en motivator som gjorde att jag ville fortsätta, säger Karin.

Med en fallenhet för de långa sträckorna och orädd för det mesta ville hon ställa sig på tartanbanan och år 2000 deltog Karin i sitt första svenska mästerskap. Det gick i Uppsala, det handlade om 25 varv på Studenternas IP och distansen 10.000 meter.

-Jag kom 6a och tog SM-poäng, så klubben var nöjd. Men jag var jättelångt efter de första tjejerna. Det var till och med en liten kille som stod i en kurva och buade åt mig. Jag var verkligen nervös, då det var första gången på bana och för att de där “himla duktiga människorna” var med. Men man ville ändå, berättar Karin.

Samma år kom Johan Wettergren in i bilden som ny tränare för den löpgrupp i IF Kville där Karin var med. Förändringen i träningen gav en bättre struktur med mer mängd, och vad ingen någonsin kunde veta - ett axplock av historiska händelser.

-I början av oktober 2001 skulle vi åka och springa Chicago Marathon. Men veckorna innan hände 11-september attacken och det blev ett totalt kaos och många flyg ställdes in. Mina vänner Paula och Eleonor, som skulle med arbetade på Volvo då, och de förbjöd alla sina anställda att åka någonstans i den perioden, berättar Karin.

- Jag blev jättebesviken. Jag vill ju åka till Chicago och springa maraton. Då sa min man: “Det är klart du skall åka, det är väl aldrig så säkert som det är nu”. Men jag ville inte åka själv, så då ringde jag till Ellinor och sa:

- “Ja, det är tråkigt att vi tillsammans inte kom iväg, men jag skulle gärna vilja åka”

- Det visade sig att hon också verkligen ville åka iväg. Så då åkte vi. Och det var ju himla bra, säger Karin.

En stor del av världseliten kom av naturliga skäl aldrig till start den dagen. Men Karin kände sig trygg på startlinjen och gjorde sitt bästa lopp någonsin. Hon kom i mål som 9a i det lopp som också gick till historien då Catherine Nderaba från Kenya, blev första kvinna i världen att springa under 2.19.

-Men att Catherine hade slagit världsrekord var svårt att ta till sig, berättar Karin. Hon förstod knappt sin egen prestation.
Karin sänkte sitt egna personliga rekord ner till 2.42 och fick för första gången oförberedd genomföra en dopingkontroll.

-Jag kom i mål och arrangören kom till mig: “Ah, you are number nine” och berättade att jag skulle gå på dopingkontroll före prisutdelningen.

-Doping? Jag var helt snurrig och frågade: “Men min kompis?” Jag fick möjlighet att vänta på Eleonor och efteråt så fick vi ranta iväg till ett hotell och då började vi också förstå att det hade blivit världsrekord. Där satt vi tillsammans med Catherine och väntade på att bli kissnödiga, säger Karin med skratt i rösten.

-Vi hade en liten digitalkamera med oss, och funderade på att fråga om vi fick ta kort? ”Nee, ingen annan tar ju kort”, tänkte jag & Eleonor. Till slut blev jag ju kissnödig så jag kunde klämma ur mig de där dropparna. Hade det varit idag hade jag inte tvekat en sekund att ta ett foto, men då var det inte på samma sätt och det kan jag ångra, det hade varit ascoolt att ha ett foto på henne från det loppet. 

- Efter ett tag fick vi tag på en telefon och jag ringde hem till min man; “Jag såg att du kom 9a, vad bra!”, svarade han. Jag hade vunnit sjukt mycket pengar på det loppet, omkring 40.000 kronor och när han förstod att jag hade vunnit så mycket pengar sa han glädjande: “Nu kan vi köpa parabol!” Det var hans högsta önskan och det var ju ganska dyrt då. Vi blev en av de första som hade ett stort tefat på taket, berättar Karin.

Historien om Chicago Marathon är historisk på många sätt och i många olika perspektiv. När Johan Wettergren hade kommit in och tagit över ansvaret för tränings- och tävlingsplaneringen tillfördes inte bara struktur och mängd utan också en ny dimension av begreppet prestation.

-Bara det att han föreslog att jag skulle åka till Italien i Mars 2002 och springa en mara - det hade jag aldrig kommit på själv. Han lärde mig att tänka mer tävlingsinriktad, säger Karin.

2002 blev ett otroligt givande tävlingsår för Karin. I mars vann hon Ferrara marathon på  person- och klubbrekordet 2 timmar 38 minuter och 21 sekunder. Hon blev också den andra person i Kvilles historia att bli uttagen till ett mästerskap när hon fick springa Europacupen i lag i München. Hela staden stängdes av för de 28 kvinnor som deltog i loppet och Karin sprang in på en 21:a plats.

-Visst trodde man att jag skulle fortsätta och bli bättre efter det året. Vi ökade intensiteten och sprang även kortare distanser. Många varnade mig för det, men jag tyckte att det var väldigt roligt att träna på det sättet och även för Johan. Jag blev dock mycket skadad och missade Stockholm Marathon många år i rad. Jag var väldigt bra tränat, men fick ofta väldigt ont och har sprättat upp här, säger Karin och visar ett par stygn vid skenbenet.

Efter många år av toppar och dalar blev det inte längre värt att leva ett liv som elitsatsande. Rehabträningen tog över och de kommande vinter-halvåren utvecklades hon istället både teknisk och fysiskt på längdskidor. För sex år sedan lockades hon tillbaka in i friidrotten då hennes vänner från Kville, Paula och Eleonor, ville göra en träningsresa tillsammans. De tre hade också börjat intressera sig för veteranlöpning vilket idag, till Karins stora förtjusning, gör att man kan hitta henne i toppen på allt från 400 meter upp till 42.195 meter.

“Hur man än vrider och vänder så är det ändå häftigast” - Karin Schön om maraton

-2013 åkte vi upp till Skellefteå på Veteran-SM. Det var jätteroligt och veterantävlingar har det blivit mycket mer av efter det. Man ska ju inte kunna springa alla sträckor, som jag gör. Man ska inte kunna springa 400 meter när man springer maraton, men man ska inte lyssna på vad andra säger. Jag tycker alltid bäst om maraton ändå. Hur man än vrider och vänder på det så är det ändå häftigast, berättar Karin

I både K50 och K55-klassen rök Evy Palms gamla veteranrekord på maraton men också halvmarathon. När Karin får frågan om hur det kändes att slå de rekorden svarar hon;

-Jag var jädrigt nöjd. Inte bara för att det var hon, men det var ju faktiskt väldigt bra tider. Jag hade 3.03 och Evy hade 3.04 på maraton och 1,24 på halvmaraton, där jag hade ungefär 1.23,30, säger Karin.

Om tre år fyller hon 60 år och har inga planer på att sluta stimuleras av både löpningen och av rekord som ryker. Fortsättning följer skulle man vilja lova - men för nu, tar hon sin cykel iväg till Olskrokstorget för att träffa några vänner över en middag med trubadur.

Mer om Personporträtt