Kurs för förstföderskor i vecka 20. Mikaela Larsson scannar av rummet. Det är fyllt med ett 40-tal stockholmare i 30- till 35-årsåldern. Hon drar slutsatsen att hon är den som tränar mest. Barnmorskan säger:
– Spring inte ett steg efter vecka 20. Punkt.
Mikaela försökte göra sig osynlig. Hon har ändå dragit ner träningen från 15 till elva-tolv mil i veckan.

– Det är alltid svårt att prata om graviditetsträning, för det är ett ganska minerat samtalsämne. De nya råden verkar vara att man ska gärna röra på sig, väldigt lugnt, 30 minuter om dan, men absolut inte få upp pulsen.

– Tidigare var det: Ät för två, ta det lugnt. Nu är det mera enligt Livsmedelverkets hemsida, att de tio första veckorna ska man äta ett äpple extra, och sen ska man börja äta en macka extra.

När Mikaela gick till barnavårdscentralen frågade hon specifikt efter en barnmorska som kunde lite mer om träning.
– Hon låg på handbromsen och jag lite mer på gasen, när jag säger Lidingöloppet i månad 6. Hon kanske är mer lite skeptisk.

Det är naturligt att ta Mikaela på pulsen om hur hon tar sig an graviditeten. Det är trots allt den trefaldiga svenska mästarinnan i maraton, som alltid rört på sig. Men som gick från motionär som extraknäckte som instruktör på gymmet till att skrälla som elitlöpare vid 30 års ålder. I våras sprang hon ett av de snabbaste maratonloppen någonsin av en svenska, 2:31 i London. Då var hon redan gravid, men utan att veta om det. Det resultatet innebar att hon blev uttagen till VM, som avgörs nu till helgen i Doha. Mikaela tackade nej till uttagningen av personliga skäl.
– Du är medveten om att folk kommer att tro att du är gravid i fjärde månaden? undrade undertecknad, som är landslagsledare för maratonlöparna.
– Då får de väl tro det! svarade Mikaela utan att avslöja sanningen.

Mikaela ler åt minnet och förklarar:
– Jag hade varit tillsammans med min man i tio år. Vi gifte oss i våras. Jag är 34 år, har vunnit tre SM-guld och sprang bra i London. Det hade inte varit så underligt, menar Mikaela som nu bär efternamnet Arfwedson.

Om vi backar bandet, så började illamåendet två veckor före Stockholm Marathon. 
– Jag tänkte att jag inte ens skulle starta, så illa mådde jag och var så trött. Men sen bestämde jag mig för att starta. Jag skulle få en del pengar för det. Jag kan kliva av vid Odengatan!Under den tiden hade jag jättesvårt att ta mig upp på morgonen, fick inte i mig någon frukost, sov en halvtimme till, åt en banan, tog mig till jobbet, försökte bita ihop en arbetsdag.

– Det var hemskt. Mitt sista marapass var tanken 3x 15 minuter tröskel och jag hade bra sällskap. Vi hade klarat 3:33/km i ganska många veckor utan att det var problem. Nu gick den först kvarten på 3:48. Sen 3.55, och jag klarade inte hela. Fick hoppa över den tredje. Då stod Kent (tränare Claesson) där vid Husarviken och var ganska nervös. Han visste ingenting. Det var en ganska varm kväll. Hur ska det här gå? Det här är kaos, tänkte jag. Det var exakt den känslan som när man är lite bakis. Man är lite varm, kallsvettas, mår illa, man vill bara dricka en cola, gå och lägga sig i ett svalt rum.  

– Jag hade så himla tur att det var lite ruggigt väder på maratondan, 10-12 grader. Jag mådde lite, lite illa. Men när jag väl kommit igång efter uppvärmningen kändes det lite bättre. Så det släppte. Jag hade tagit något koffeinpiller och kände mig inte så jättetrött heller. Men jag var väldigt orolig hur magen skulle reagera på gelen, för när jag åt något på morgonen kändes det som om det ville komma upp igen. Det var ganska svårt att få i sig någonting, oavsett om det var flytande eller inte. Men det gick bra. Jag var lite illamående någon gång men lyckades pressa bort det.

Loppet utvecklades mot att etiopiskan Fayesa fick en liten lucka efter att par mil. Mikaela hade sällskap av den andra stora svenska favoriten, Hanna Lindholm. 

– Jag var väldigt sammanbiten och vågade inte ta ut ngt i förskott. Halvvägs hade etiopiskan sju sekunder på mig och jag kände att det finns ingen anledning för mig att jaga ikapp det här. Nej, jag skiter i det. Jag gjorde en bra tid i London, Jag ska bara ta det lugnt, i mitt tempo, ta mig i mål. Annars ska man tänkta taktiskt.

På Söder var Mikaela loss i SM-kampen. De närmaste svenska konkurrenterna låg över en minut efter. Hon var på väg mot ett tredje SM-guld, men mot slutet blev hon orolig igen.

– När jag kom på Strandvägen, upp mot Narvavägen hörde jag ”Heja, tjejer!” Neeej, vem är det som kommer nu? För jag hade hört att jag hade lucka bakåt. Och jag ville inte kolla bakåt, för det är ett svaghetstecken. Det gör jag inte på lopp. Sen står Kent lite senare. Är det någon tjej bakom? Nej, det är lugnt. Du tar SM-guld!

– Efter loppet hade jag fruktansvärt ont i fötterna, hade fått blodblåsor av mina skor. Så jag kunde inte tänka på så mycket annat. Och så var jag så glad över SM-guldet och då kunde jag andas ut lite grann. 

Men hur har de närmaste reagerat på graviditeten och Mikaelas önskan att träna vidare, i bara lite lugnare takt och omfattning?

– Mamma var orolig redan innan. Måste du träna varje dag? Så jag har alltid blivit bromsad, av hela familjen. Min man börjar tycka nu, ett lätt generat skratt avbryter Mikaela, att jag ska ta det lite lugnare, att jag inte behöver köra dubbelpass varje dag. Men nej, han vet hur jag är, att jag mår bra av att träna.

– Nu är det mycket jobbigare än det var i början. Det går inte att jämföra riktigt. När man är trött och illamående, att bara ta sig ut, det är ganska jobbigt. Men jag har mitt träningsprogram och jag har bestämt mig att jag ska köra i alla fall. Efter att man har sprungit några kilometer, känns det mycket,  mycket bättre. 

Men Mikaela går mot strömmen på flera vis. Från att ha reducerat arbetstiden en aning för att kunna satsa på löpningen har hon återgått till hundra procent.
– Nu tränar jag inte lika många mil, och då kan jag lika gärna jobba heltid. Jag har mått fysiskt och psykiskt bra under min graviditet. Nu är jag snart uppe i sex månader och jag har inte haft problem med ryggen, foglossningar, inga fysiska problem, och ingen depression. 

– Jag springer inte längre lika snabbt. Jag lyssnar mer på pulsen, håller mig någonstans kring tröskelpuls, kanske strax under på en tävling som halvmaraton. Och jag undviker att springa bana, för då ska man verkligen ta ut sig till max, köra järnet. Halvmaraton och Lidingöloppet kan man inte starta som det vore en tusenmetesintervall. Då kommer man ganska snabbt in i väggen och det blir inte ett roligt lopp - även om man inte är gravid! Bättre att välja lite längre lopp, som kräver mer uthållighet.

I början på september genomförde Mikaela Stockholm Halvmarathon. Det var fortfarande okänt för de allra flesta att hon var gravid. Efter loppet noterade Mikaela på bilder att hon hade en hel drös med killar bakom sig, som uppskattade hennes jämna farthållning. Hon hade blivit till en ofrivillig hare. Någon undrade om hon inte måste ha haft en jättejättedålig dag?

– Det var fem och en halv minut långsammare än när jag sprang en halvmara precis samma vecka, året innan. Det kändes jättebra. Jag hade bara pulsen på min display, så jag visste inte alls hur snabbt det gick.

– Det var många som tackade mig efter att jag hade kommit i mål.  Och jag, återigen avbryts Mikaela över att hon blir full av skratt, ska man inte få lite hjälp om man är gravid? Det kanske inte syntes så mycket.
 

Under sommaren har Mikaela framför allt förberett sig inför Lidingöloppet, bland annat med den speciella träningsgruppen WeWhoRun, som samlats på ön om söndagarna. Det kryddat med några varv i det klassiska och råaspåret på Fiskartorpet. 

– Den är tuff. Det är bra! Tempot är inte detsamma. Men jag får inte mjölksyra lika snabbt i backarna. Jag klarar den bättre som gravid, än innan. Men flåset är betydligt värre nu.

– Jag tror att jag skippar klockan helt på Lidingö. Nu kommer det att gå så mycket upp och ner att det gör inget om pulsen går lite över tröskel i 20 sekunder. Jag hade som mål 2:15. Men jag tror att jag ska försöka springa lite snabbare, ner mot 2:10, för att undvika trängseln.

Kent Claesson skriver fortfarande Mikaelas program. Men inte med samma uppföljning som tidigare, att stämma av hur det känns och går. 
– Nu modifierar jag ganska friskt. Om jag är trött stryker jag ett pass. Utan problem. Lägger in en vilodag. Tidigare, om jag blev sen på jobbet, körde jag passet ändå. Nu kan jag bestämma nej, jag hann inte idag. Det var ingen ursäkt tidigare. 
– Det var en lunch då det spöregnade. Nej, jag ska inte ut idag! Jag behöver absolut inte springa 15 mil i veckan. Jag behöver inte springa 8 kilometer i spöregn. Jag blir ändå långsammare och långsammare. Jag kanske lägger på två kilometer extra på kvällen, när jag ställer in spöregnslunchen.

Mikaela tänker träna en timme om dagen, kanske spinning eller cross trainer, och försöka hålla i det nästan hela vägen fram till den planerade födseln i januari. Sen väntar den boost som så många nyblivna mammor vittnar om, eller är det en myt, att man bara får höra om de som får den hormonkicken?

– Jag är helt övertygad om att jag kommer att bli så jäkla bra. Det tror jag! skrattar Mikaela. Det måste jag bli. 
– Det kanske tar ett tag. Nu är jag 34. Det är inspirerande att se att det går bra för Johanna Eriksson, som är 38, Hanna Lindholm som fyller 40. Jag hoppas att det blir några år som blir mina innan det blir barnens aktiviteter som tar över.

Vi ska följa Mikaela under de kommande månaderna. För även om hon klargör att det inte blir några lopp inomhus, så hoppas hon komma iväg på ett läger till våren inför det som är det stora målet under 2020.

– Jag ska försvara SM-guldet på maran.

Skribent: Lorenzo Nesi