Ligger i tältet någon kilometer norr om Gökturk, det är vår första natt i tält och vi är lite spända då vi hör många hundar skälla i närheten. Helt plötsligt är det något som klart och tydligt överröstar alla hundskall; vi förflyttas in i en amerikansk film i och till ljudet av polissirener sticker vi ut huvudena genom tältöppningen för att i nästa sekund stirra rakt på två turkiska poliser. "Two women! You are crazy, bad dogs, bad men, can we see your passports?".

Vi får i mörkret packa ihop våra grejor, ta ner tältet och packa in allt inklusive oss själva i polisbilen. Vi blir väldigt fundersamma på vart de ska ta oss då de pratar om hotell och enligt den information som vi tidigare fått så finns inga hotell i Gökturk. Det visade sig dock att vi kunde vara lugna, de kör oss till ett ställe där det står ett bönehus där vi kan sova tryggt den natten.

Turkiet visar sin vänliga sida
Turkiet visar oss sin bästa sida. Alla människor vi möter är oerhört hjälpsamma och vänliga, de visar oss vägen, bjuder oss på te, erbjuder oss skjuts och langar yoghurt från bilfönstret mitt på motorvägen där vi springer. Vädret har varit fantastiskt, mycket varmare än vi trodde, vi har haft flera dagar runt trettio grader och sparsamt med regn. Vägarna här i norra Turkiet har varit backiga, det går upp och ner hela tiden och uppför är det rätt tungt att skjuta den 40 kg tunga vagnen.

Springer på i ullsockorna
Löpningen har trots det gått bättre än förväntat, vi har under den här första veckan snittat 40 kilometer per dag vilket är nästan en mil mer än plan. Kropparna mår också bättre än förväntat, tack vare Rune Larssons tips att springa med ullsockor så har vi faktiskt inte en enda blåsa eller skavsår! Vi tvättar oss själva och våra kläder så fort vi har möjlighet för att få bort salt som kan skava. Längs vägen har det funnits många vattenkällor som hjälpt oss med det.

Turkiets är väldigt vackert, gröna böljande kullar och vidsträckta landskap. Mycket jordbruk blandat med skog. Vi möts av stora gårdar och mer välmående än vi förväntat oss. Det är först då vi närmade oss den Bulgariska gränsen som vi kunde se byar och gårdar där husen är byggda av sten och vi möts av många tandlösa leenden. Ett tecken på att folk har det lite sämre. Hjärtligheten och vänligheten består dock även här.

Dollar och whisky
När vi passerar sista byn möts vi av två charmerande damer som oavbrutet pratar med oss på sitt förr oss obegripliga språk. Vi lyckas dock förklara vart vi är på väg varav den ena damen skrattar högt tar Carina på midjan och tycker hon är lite för mager för en sån tur. De ger oss också tipset om att vi måste fixa dollar och whisky för att muta oss in i Bulgarien.