"Vi kommer in i handlingen dagen M, söndagen 13 oktober 1985.
Klockan flämtar. Det är becksvart. Uret visar fem, vi kliver upp och äter frukost. En sämre sådan, men det gör inget, förberedelserna har stämt exakt efter ritningarna.
Kvart över sex tar vi bussen från hotellet. Vi åker in till Athen, förbi den klassiska Marmorstadion och fortsätter utmed den klassiska maratonsträckan baklänges. Ut genom stan och sedan på en mindre väg österut mot kusten.
Någon upplyser oss om att det har regnat tre gånger sen april. Därför stannar vi halvvägs och vattnar den snustorra stäppen. Dricker upp en hel liter quickfix innan vi är framme vid Marathon-byn.
Vet ni vad Marathon betyder? Tro det eller ej, men det betyder fänkål!!
Starten är mitt framför en marmormur och den klassiska stoden med de olympiska ringarna. Klockan närmar sig nio och vi samlar oss på vägen i en otrolig röra. Ett folkhav blandar sig med oss ca femtio seedade löpare framför startlinjen och vandrar i maklig takt mot Athen.
Polisen får stopp på oss och ropar ”pisso, pisso”. (Översatt tror jag: backa, backa). Men pissat hade vi gjort och pizza var vi inte sugna på, så vi stod lugnt kvar.
Äntligen gick starten under ett härligt klang och jubel. En hemmalöpare tar initiativet och kör i 2:06 fart. Spänningen är olidlig. Skall vi få ett nytt fantastiskt världsrekord? Efter tre kilometer och ett par hundra meter film från TV-teamet är det kört.
Jag tar över tillsammans med ett par fransmän fram till första vätskan vid fem km. Där viker vi av från vägen och rundar en grav med 192 stupade greker (490 fkr). Ryktena säger att man fortfarande kan höra vapnen klinga om nätterna. Fransmännen stannar och jag blir ensam när jag springer ut mot vägen igen. Här möter jag flertalet av löparna. Många hejar, och där, där framme kommer ju Carina. –Heja Carina, ropar jag och svänger ut på landsvägen med en lucka på femtio meter.
Jag har kanske gått ut för hårt. Banan skall ju vara en av de hårdaste och solen börjar kännas. Har svårt med andningen i den vindstilla och förorenade luften. Det känns tungt. Har jag inte kramptendenser i högra vaden också?
Urinvånarnas hejarop uppmuntrar mig och jag travar på i jämn fart. Passerar 10 km efter ca 34 minuter och jag behåller försprånget. Undrar hur långt Carina har kommit? Strax innan 15 km hör jag klappret av fyra par skor som kommer bakom mig. Vänder mig om och ser två greker, en britt och en amerikan. Snackar lite med Tony (britten). Han ser otroligt fräsch ut.
Efter några små kuperingar så börjar den långa motluten vid 20 km. Vi passerar på 1:07:40 och där tar greken Theofanis initiativet och rycker hårt.
I Pikermo reduceras vi till tre löpare. Theo, Tony och jag passerar halva sträckan först efter 1:12:00. Exakt efter mina beräkningar. Det går fort och efter 22km har jag fått nog och släpper täten.
Tröttheten kommer smygande och jag börjar känna mig ledbruten. Efter vägen ligger det skräp och skit överallt. Springer förbi ett hundkadaver, uppsvällt och fullt med flugor. Det börjar bli riktigt hett (28 grader var det som varmast). Känner mig illa till mods. Tittar bakåt och ser att den andre greken närmar sig.
Det här går inte. Jag hade bestämt innan loppet att köra hårt uppför hela backen till 32 km. Jag biter ihop och ökar farten, tittar upp och ser att Theo har släppt. ”Jag skall ifatt”, säger jag till mig själv. Känner något fuktigt och klibbigt i handen. Det hade jag glömt. En påse med strösocker från hotellet. Tog med den efter ett tips om att det bara var vanligt vatten (nåja, starkt klorerat) och något slags iste som bjöds vid vätskestationerna. Smakade på sockret strax innan vätskan, mm….
Jagar ifat Theo och får vara med på publikens ovationer. Han har en följemoppe med sig, samt service var hundrade meter!!!
Det känns redan lite lättare och jag ökar. Ända upp ska jag. Theo släpper och jag får ytterligare krafter. Passerar 30 km efter 1:45 ca 100 meter bakom Tony. Då märker jag något. Är det möjligt? Närmar jag mig inte britten. Är inte helt säker. Jag bestämmer mig för att ge järnet upp till toppen. Det är ett faktum. På krönet efter 32 km har jag honom 50 meter framför mig. Det finns bara ett alternativ. Jag ska ifatt till varje pris.
Vi springer in till Athen på en sexfilig huvudled som går raka vägen ner till Olympiastadion. Plötsligt befinner vi oss i mittfilen med ett öronbedövande oväsen omkring oss. Polisen har stängt av en fil åt oss, och pressbilen som ligger emellan Tony och mig svänger ut i trafiken vid 34 km, så att jag får fritt fram. Smyger mig upp bakom britten. Han hör mig inte i allt oväsen och som tur är har han inte kollat bakåt på länge. Springer bakom Tony och funderar på nästa drag. Kommer fram till att jag måste utnyttja överraskningsmomentet.
Vid 35 km kan jag inte hålla mig längre. Torkar av ansiktet med linnet och minskar andhämtningen. Det gäller att se oberörd ut. Jag tar sats, går ut bredvid Tony och drar på full gas. Det går undan för det är bara utför till målet. Törs inte se bakåt. Känner värme i hela kroppen när jag hör hejaropen och signalerna från trafiken. En bilist i Athen (har vi kommit fram till) använder signalhornet istället för bromsen. Det är en hel orkester av olika signaler och jag känner mig som en mästerdirigent när jag springer efter poliseskorten.
Det var f-n vad långa kilometrarna blev på slutet. Äntligen kommer jag till sista vätskekontrollen, 2 km från målet. Missar vattnet efter en missuppfattning, men det skall gå ändå. En gul taxibil glider upp jämsides och en mikrofon sticks ut. Mikrofonmannen presenterar sig som Greklands radio och börjar ställa frågor. Är inte speciellt upplagd för några intervjuer, så jag svarar kort och vinkar avvärjande. Kastar en blick bakåt och ser ingen löpare, men en hel hord av press- och polisbilar. Det kan inte vara långt kvar nu.
Känner mig enormt sliten. Har ont i hager vad och fot. Därframme skall vi nog svänga av till vänster in mot stadion. Istället dyker det upp en vätskestation till. Blir helt överrumplad och missa vätskan här också. Jag blir matt i hela kroppen när jag kommer underfund med hur det förhåller sig. Lugnar ner tempot och tittar bakåt. Kan inte hålla mig lugn många meter utan ökar tempot igen. Engelsmän är inte att lita på.
Efter två otroligt långa kilometrar får jag syn på flaggorna och strax efter gamla Olympiastadion. En sista blick bakåt och det är tomt i mittfilen. Som förste budbärare viker jag in på stadion, tar ett glädjehopp och vinkar till publiken. Sträcker armarna i luften samtidigt som jag bryter målsnöret.
Det är ett faktum, jag är den förste flemingsbergare som vinner i Aten, och hörde jag inte historiens vingslag på prispallen efteråt?
Feidippedes hade säkert inte lika jobbigt med med all press på sin tid. I ett par timmar var det intervjuer, allt från TV till vänstervridna kamptidningar. Jag slår mig ner på marmorbänkarna ett slag och väntar på Carina. Yiipee!! Där kommer hon, lite tröttare och stelare än senast jag såg henne. Vicken kämpe. Sörpla tvättvatten och hålla på så länge bland avgaserna. Jag skulle dö av utmattning. Då äntligen började våran semester på riktigt, men det är en annan historia."