Ett lopp mellan två världsdelar

Istanbul Marathon är det enda loppet som går mellan två kontinenter. Ulf Berggren berättar om sitt lopp 2004 och om sina intryck från den den myllrande staden som balanserar mellan Asien och Europa.

Efter tre timmars försening i München landar vi till slut på Atatürkflygplatsen i Istanbul. Med hjälp av taxi anländer vi till Askoc Hotel i ”gamla stan” klockan 3 natten mot lördag. Nattrafiken är enormt intensiv i denna stora stad med 10-12 miljoner innevånare.
Maj-Britt och jag checkar raskt in och tar det förbeställda rummet i besittning för några timmars sömn. Vi bor på samma våning och i samma korridor som när vi var här i april.

Vi är, om sanningen skall fram, inte först vid frukostbordet denna lördagsmorgon. Det känns ju praktiskt att vila åtminstone några nattimmar om jag skall springa marathon i morgon bitti. Nåväl, vid 10-tiden har vi pillrat i oss frukosten och efter rekognosering med hjälp av karta och hotellpersonal tycker vi att det står ganska klart var i Istanbul jag kan hämta ut min nummerlapp.

Det blir en promenad på ca 5 km till marathonkontoret i närheten av Dolmabahce Palace och Stadion. Jag har föranmält mig till loppet genom att fylla i ett formulär, taget från Internet, som jag postade för tre veckor sedan. Det blir intressant att se om min anmälan har kommit fram. Adressen var ju lite bökig: Istanbul Municipality Spor Activities, Kadirgalar Caddesi Kücükciftlik Lunapark Karsisi Dolmabahce, Istanbul, Turkiet.
På långt håll ser vi att spåret är det rätta, det hänger hundratals, ja kanske tusentals små vimplar kors och tvärs över gatan. Det rör sig mycket folk i och omkring entrén till den stora byggnaden på vänster sida av gatan. En stor skylt på väggen talar om att detta är kontoret för Istanbul Marathon. Det börjar pillra av spänning i kroppen.
Strax innanför dörren, till höger, sitter två turkar vid ett litet bord avsett för utländska löpare. Jag visar upp en kopia av den anmälan jag skickat per post. Den tas omhand av en tredje turk som försvinner men återkommer efter 15 sekunder med en liten påse som innehåller bl a min nummerlapp 1840. Dom vill ha 20 $ alt 20 € i startavgift. Så smidigt fungerade detta.
Jag får besked om att bussar kommer att stå utanför entrén kl 07.30 i morgon för transport av löpare till starten i Asien på andra sidan Bosporen.

Vi vandrar tillbaks till vårt hotell för ett par timmars vila efter den korta natten. Därefter tar vi en taxi till City Hall för att delta i loppets invigning och pastaparty. Istanbuls borgmästare håller tal. Athletförbundets ordförande gör likaledes. Vi minglar med folk från många olika länder, vi äter gott och trivs. Jag språkar med en kille från Holland, en ”spindelman” med långa tunna ben under dom smala långbyxorna. Han ser vältrimmad ut och kommer säkert att göra en kanontid i morgon. Han bor i Turkiet sedan tolv år.
Som avslutning på kalaset bjuds på ett stort fyrverkeri i parken utanför City Hall.
En spårvagnstur genom ”gamla stan” till hotellet får avrunda kvällen. Hotellreceptionisten lovar att frukost finns tillgänglig redan klockan halv sju i morgon bitti.

Nu är det söndag morgon. Klockan är halv sex. Det är alltså tre och en halv timme till start. Jag stoppar i mig ett par små kokta potatisar och lite knäckebröd med kaviar som jag tagit med hemifrån. Det får vara grunden i dagens frukost. Jag tar en dusch för att kvickna till och öppnar fönstret för att kolla väderläget. Mulet och svalt så här tidigt på morgonen, men klart läge för linne och kortbyxor.
Utsikten från hotellfönstret är magnifik. Närmast syns ”gamla stan”. Bortom det närliggande vattnet Golden Horn ligger ”nya stan”, och till höger, på andra sidan Bosporen, ligger Asien någon kilometer bort. Sju kilometer norrut ser jag, i diset, den 1,5 km långa Bosporenbron som snart skall hjälpa mig från starten i Asien till målet i Europa. Jag ser en mängd moskéer och minareter. En del av dem kommer jag snart att springa förbi.
Det här blir häftigt!
Jag nålar fast nummerlappen på linnets framsida. Nu känns jag klädd.

Klockan halv sju infinner vi oss i frukostmatsalen. Kolsvart…! Dom sa ju att det skulle vara öppet nu. Tur att jag hade lite ”pära ” och bröd på rummet. Nu behövs ju bara lite kaffe för att vakna på riktigt.
Det dyker upp ytterligare en man och en kvinna. Tyskar. Jag frågar om det är läge för marathon. Mannen, i 45-årsåldern, skall springa. Han ser verkligen rutinerad ut. Det står Boston Marathon på hans t-shirt. En riktig ”spännis” som bryter sig fram när han går. Och han går med bestämda steg ut mot köket i avsikt att sparka igång kökspersonalen. Då finner en liten turk som sitter i mörkret i matsalen att det är lika bra att tända lyset innan det blir ett nytt världskrig. Och vips…! Där är ju frukostbordet dukat och klart.
Jag tar mitt kaffe och lite bröd. Maj-Britt, som inte skall springa, kan förse sig med lite mer godsaker. Tysken och jag kommer överens om att jag kan åka med i deras taxi till marathon-kontoret varifrån bussarna skall avgå. Jag studerar tyskens frukostmanér. Han vräker i sig en hel del. Marmeladen dryper från franskbrödet. När jag tror att han har ätit färdigt så går han och hämtar en rejäl skål som han fyller med tre stora slevar marmelad. Han sätter sig och äter upp marmeladen med matsked.
Jag blir alldeles matt. Hur skall detta sluta? funderar jag.

Om tio minuter skall taxin komma, så det är hög tid att gå till rummet och fixa det sista.
Maj-Britt skall stanna kvar på hotellet för att så småningom söka sig till Atatürk Bridge över Golden Horn som jag kommer att passera efter drygt 10 km löpning.
Jag väntar i lobbyn från klockan sju. Tyskarna dröjer. Har dom fastnat i marmeladen eller har dom hunnit dra iväg utan mig?
Nå, skönt! Nu kommer dom släntrande ner i trappen. Tysken, med en stor tysk fana i ena handen, skall nu först läxa upp personalen, för hissen har tydligen strejkat. När jag åkte ner tio minuter tidigare fungerade båda hissarna. Det måste ha något att göra med marmeladen, tänker jag.

Vi beställer en taxi som snart dyker upp utanför hotellet. Maj-Britt vinkar från ”vårt” fönster. Jag och tysken med fru och fana sätter oss i bilen för transport till bussarna. Tysken meddelar att han skall springa maran på 3.40. Jag tror mig behöva ca 4 timmar, beroende på hur varmt det blir.
Efter tio minuters taxifärd är vi framme. Jag betalar taxin, fem miljoner lira (ca 25 kr).

Här finns mycket folk och många bussar. Tysken ställer sig strategiskt på andra sidan gatan, i enskild ställning, med den stora tyska fanan vackert lutande från den vältrimmade kroppen. Han spanar. Mig ser han inte längre.
En turk ropar i högtalare att vi kan ta vilken buss vi vill. Jag söker upp buss nr 10 och kliver in. Efterhand fylls bussen med löpare och bussen rullar iväg. En kille kommer och trycker fast en liten lapp på mig och på min persedelpåse så att vi skall hitta varandra efter loppet. Vi åker över Bosporenbron, det är mäktigt, och kommer så småningom till Asien.
Snart ser jag, genom bussfönstret, löpare som håller på och ”värmer upp” på andra sidan om vägens mittskiljeremsa. Och vi åker bara vidare. Ve och fasa, har jag tagit fel buss? Det finns ju också ett lopp på 15 km och ett på 5 km.
Jag frågar killarna bredvid mig om denna buss går till marathonstarten. Dom bara tittar på mig och svarar inte. Dom förstod tydligen inte ett ord av min engelska. Klandra inte mig!
Så småningom stannar bussen och jag får klart för mig att jag är på rätt ställe. Bussen har bara gjort en kringgående rörelse för att hamna i rätt körfält för löparna. Dom som jag tidigare såg i uppvärmning känns nu riktigt bekanta.

På med lite tejp här och lite vaselin där. Dojorna på fötterna. Pannband och solglasögon. Nu är jag redo! Persedelpåsen lämnas kvar i bussen som kommer att finnas vid målgången när jag sprungit färdigt.

Jag blandar mig med övriga löpare och upptäcker på långt håll tysken med den stora fanan. Han har även den germanska flaggan vackert målad på vardera låren. Han är magnifik!
Skall du springa med fanan? frågar jag. Nej, den skall hustrun bära med sig när hon med hjälp av taxi åker runt efter löpsträckan och vill synas när hennes man kommer dundrande.

Hela motorvägen är avstängd för biltrafik. 15-kilometerslöparna skall tydligen disponera den vänstra halvan av vägen medan marathonlöparna håller sig till höger om mittskiljeremsan. Det hålls en högljudd och spektakulär show i startområdet. Turkisk TV filmar. Två kvinnor och en man, vackert klädda, kanske teaterfolk, kör en intensiv underhållning med hjälp av en och annan lättklädd löpare som plockas ut på måfå ur startfältet. Stort jubel från åskådarna. Det har en klart avslappnande effekt på många av oss startberedda löpare. Men knappast på vår stolte tennsoldat från Germany. Tysken, med sin fana och flaggade lår, har nu lyckats fånga TV-teamets uppmärksamhet. På den fria ytan på andra sidan startlinjen vrider han sig runt, långsamt och kokett, så att TV-kameran kommer åt från alla håll. David Kiptanui från Kenya och dom andra elitlöparna som väntar på start 20 meter längre fram gör ingen TV-karriär.

Nu är klockan snart nio och dom 400 marathonlöparna formerar sig bakom startlinjen. Från högtalare på scenen till höger hörs högljudda turkiska formuleringar som jag inte förstår ett dugg av. Men jag antar att det går bra ändå – loppet lär väl köras ungefär som på andra håll i världen.

Pang! Ett skott och massor av olikfärgad rök släpper iväg oss. Jag når startlinjen efter tre sekunder – ingen trängsel. Loppet har börjat.

Nu gäller det att hitta den lämpliga löprytmen och inte förivra sig. Här blir jag inte instängd i klungor som bestämmer farten – jag avgör tempot själv. Det bär svagt utför - tror jag - mot Bosporen. Det känns skönt att vara igång. Det här har jag längtat efter sedan Maj-Britt och jag besökte Istanbul första gången för ett halvår sedan.

Nu skall jag snart lämna Beylerbeiy i Asien för att springa över Bosporenbron till Ortaköy i Europa. Denna bro var den första som byggdes över sundet som delar Istanbul. Bron var klar den 29 oktober 1973 till 50-årsjubileet av den turkiska republikens grundande. Med en längd på 1560 meter, 64 meter över vattenytan, är Bosporenbron den sjätte längsta hängbron i världen.
Bron ger en hyfsat lång ”slakmota” som inte alls känns besvärande, kanske tack vare den enorma utsikten över Istanbuls ”nya stad” och på håll ”gamla stad”. Moskéer och minareter så långt ögat når. Vi möter en skylt: ”Welcome to Europe”.
Solen tränger fram samtidigt som temperaturen stiger markant. Redan innan vi når Europas fastland får en av de 25 aktiva ambulanserna ett transportuppdrag. Dessbättre inte med mig som resenär.

I Ortaköy samsas 15-kilometers- och marathonlöparna om det högra körfältet på motorvägen. Det blir ändå ingen trängsel. Efter bron stegrar sig ”slakmotan” i en längd som jag inte ser något slut på den närmaste kilometern. Jag springer på säkerhet i motbackarna, jag vill inte bli liggande någonstans i Istanbul med min hustru förtvivlat letande. Så småningom planar det ut och det är bara att rulla på.

Efter ytterligare några kilometer når vi Taksimtorget och springer vidare till utförslöporna ner mot Golden Horn. Vid 11 km viker 15-kilometerslöparna av till vänster. Nu är vi inte många löpare kvar. Det är i alla fall glest. Strax före 12,5 kilometersskylten väntar Maj-Britt med kameran och en kyss innan jag spränger vidare över Atatürk Bridge som bär mig över Golden Horn.

Det har gått fint hittills, men nu börjar lite häftiga stigningar upp mot City Hall. Pumpa på! Lite upp och lite ner, men snart börjar utförslöporna ner mot Marmarasjön. Nu känns det riktigt ”artut”. Jag vet ju att mer än halva loppet är helt flackt och följer havsytan. Jag springer rakt söderut, i det nu gassande solskenet, mot Marmarasjön. Vid 17 km tar vi motorvägen till höger. Det är fascinerande, vägarna är helt avstängda för biltrafik. 100-tals poliser står och bevakar säkerheten. Marathonlöparna behärskar hela stan. Vilken känsla!

Jag fortsätter västerut, ganska ensam. Det är långt mellan löparna, men omgivningen är härlig att betrakta. Jag ser en stor digitaltermometer som visar på 22 grader.
Vatten var 5:e km, ingen sportdryck.
Jag börjar fundera på när jag skall möta täten i motsatta körfältet efter deras vändning längre bort.
Här kommer dom, Kiptanui m fl, en grupp på 5 löpare. Med ledning av detta möte försöker jag beräkna var vändpunkten är. Kanske vid 24 km. Det är ju alltid skönt när man har vänt och är på hemväg.

Jag jobbar vidare. Nu börjar det ta emot lite, men det är ju som det skall vara. Jag funderar på när jag skall möta vår vän tysken. Jag har en god överblick över vänstra körfältet. Nu får han snart komma. Det börjar buska till sig mellan körfälten, nu har jag inte full koll över mötande löpare längre.

En holländare kommer ikapp mig men viker helt plötsligt över i det vänstra mötande fältet. Visserligen korsar han det fältet en aning och stannar för att ”slå en drill” i busken, men han kommer aldrig över till mitt löpfält igen…?! Det hade varit mindre tidsödande att fixa ”drillen” i vårt löpstråk, men var och en är ju salig på sin tro. Han kanske hade bråttom hem.

Jag kämpar vidare och där, äntligen, kommer vändpunkten. En ung turkisk kille kommer emot mig och fäster ett vändpunktsmärke på min nummerlapp. Hur kommer detta att påverka holländaren med ”drillen”, tänker jag.

Nu är jag på väg hem. Härligt! Marmarasjön till höger, med fartyg från världens alla hörn som väntar på kajplats. Solen steker nu på rejält. Är det kanske 28 grader? Svetten rinner.

Vatten bjuds nu var 2,5 km, men fortfarande ingen sportdryck. Däremot bjuder fagra kvinnor på sockerbitar och äppelklyftor. Dessutom kryllar det av poliser och vägvakter som håller kontroll på övriga trafikanter. Vi får verkligen springa ostört.

På Kennedy Caddesi ligger en löpare tvärs över vägen. En löpare med kamera stannar upp för att fotografera.
Jag ropar: han är död!
Ja, men jag måste dokumentera, blir svaret.

Från minareten till vänster börjar böneutroparen utstöta sitt högljudda klagorop. Jag undrar om han har fått syn på mig från sin magnifika utsiktspunkt. Jag vinkar i tron att han skall se mig. Istanbuls alla övriga minareter stämmer in i larmet.

Jobba på! Marmarasjön är vacker att skåda.
Men, vad f-n…! 20 meter längre fram springer två killar, den ene med en t-shirt som det står ICA-HANDLARNA på. Jag som hade hoppats på att vara den ende och därmed bäste svensk.
Dj-ar! Finns det, förutom mig, ytterligare en svensk så kan det ju finnas flera.
När jag har närmat mig 10 meter ropar jag: heja svensken!
Ingen reaktion.
Jag når ikapp grabbarna och klappar ICA-killen på axeln och frågar var han kommer ifrån. Han svarar inte, men han blänger på mig. Han förstår tydligen inte alls vad jag säger.
Jag tänker att det kanske är en öst-statare som varit på bärplockning i Jämtland och fyndat blusen i något fritidshus.

Nu slutar jag med avdelningen fördomar, men under ett marathonlopp gäller tankefrihet. Det gäller att fördriva tiden.
Jag lämnar grabbarna bakom mig, med förvissningen att jag aldrig ser dom igen.

Jag slår följe med en kille som verkar hålla mitt tempo. Han följer tacksamt med. Jag styr när vi kryssar mellan en och annan löpare med lägre tempo. Vart kommer han ifrån? Jag orkar inte fråga. Nu gäller det att överleva i värmen. Vid 32,5 km tar vi varsin förseglad vatten-mugg och några sockerbitar. Vi har sällskap ganska länge. Vid 35 km tar vi åter vatten och sockerbitar. Vi går medan vi dricker. Jag vill gå ganska länge men killen töjer på och springer vidare. Han har tydligen mycket ork kvar. Det är dessvärre bara att haka på. Jag finner ånyo löprytmen och känner hemlängtan. Helt plötsligt saknar jag min löpkompis. Jag orkar inte vända mig om för att se vart han tog vägen. En sned bakåtblick säger dock att jag inte har någon bekant strax bakom mig.

Jag passerar fiskmarknaden som Maj-Britt och jag besökte i april. Lukten kan man inte ta fel på. Fisken ligger vackert upplagd i drivor. Nu närmar jag mig ”hemtrakterna”.
Snart kommer jag ikapp en kille som springer och jazzar på kantstenen som skiljer körfälten åt. Men…, det är ju ”spindelmannen” från Holland, han med dom brunbrända, slanka benen.
Varför springer han på kantstenen och tittar bakåt? Har han ansvar för killen strax bakom?

Jag jobbar vidare längs Marmarasjön och upp längs Bosporen, sundet som ansluter till Svarta Havet i norr. Snart ser jag, långt där borta, Dolmabahce Palace och Stadion. Fem km kvar.
Först skall jag passera Sirkeci och Eminönu. Nu är det nära till hotellet. Jag springer över vår nära och välbekanta Galata Bridge. Turkarna står med halvmeters lucka på bron och fiskar. Dom bryr sig inte mycket om löparna. Men det finns många, många andra som förundrat tittar på oss och applåderar.

Fortfarande helt bilfria gator och ingen sportdryck. Det går lika bra ändå. Det är mycket varmt. Men skönt! Visst vore det härligt att gå en stund, men nej, det är ju bara några km kvar. 40 km-skylten finns där den bör vara. Nu är det bara att slita på! Har jag kommit hit så fixar sig resten. Jag har inga krampkänslor eller andra problem, bortsett från att jag är ganska trött. Men pigg!

Dolmabahce Palace till höger, Stadion till vänster. En hel del publik utanför Stadion. Jag ropar högljutt till publiken som svarar med samma mynt. Jag svänger upp den ganska branta gatan längs Stadions långsida. Några hundra meter kvar. Där står Maj-Britt med kameran. Jag springer in längs den övre kortsidan och där finns ett brant hål ner under läktaren.
Den soliga arenan med den vackert gröna innerplan lyser upp samtidigt som publikmassorna på läktarna jublar över min ankomst. Min vana trogen kommunicerar jag med publiken som i sin tur ger mig ”en kick”, och jag förmår, till publikens stora förtjusning, öka tempot sista biten mot mål. Bländande!
4.05.07, klart godkänt i den nu tryckande värmen. Det är över och jag känner mig helfräsch. Jag har inte ont någonstans. Kanske värmen har varit som balsam för lårmusklerna.

Direkt efter målgång får jag i min hand en påse innehållande medalj, t-shirt, banan, choklad och dryck. Perfekt!
Jag sveper med blicken över den vackra arenan och de stora publikmassorna. Tänk att dom har ställt i ordning allt detta för mig. Det pågår någon form av underhållning på en scen och ljudet är öronbedövande. Jag som är lite ”halvdöv” tycker att ljudnivån är ganska lagom, men Maj-Britt som ville skona sina öron föredrog en plats utanför Stadion i loppets slutskede.
Det är skönt att skrota omkring lite längs ena kortsidan, och bara njuta av livet. Jag ser en och annan löpare på väg mot mål.

Nu har jag slutat att svettas. Allt känns kalasfint.
Men, vad skådar mitt norra öga? Här kommer tysken knixande från målområdet. Dyngsvettig.
Har du nyss kommit i mål? frågar jag hoppfullt. Han pekar på marmeladskrinet och förklarar att han har magbesvär. Hans klocka visar på 4.12. Hmm.., sju minuter efter mig. Det går alltid att finna något glädjeämne i marathon. Tyskens marmeladladdning på morgonen var kanske inte det bästa.
Så småningom kommer också den holländske spindelmannen i mål. Enligt Maj-Britt hade han, förmodligen läkare, hjälpt en löpare som kollapsat 300 meter före mål, i väntan på ambulans.

Det är nu dags att leta rätt på Maj-Britt. För säkerhets skull har vi avtalat en träffpunkt utanför Stadion, i närheten av där hon stod och fotograferade.
Jag söker mig fram mellan löparnas upploppsraka och läktarna. Publiken ropar igenkännande även på min väg ut ur Stadion. Det känns högtidligt. Snart har jag funnit min hustru varefter vi söker upp buss nummer 10 och hämtar min persedelpåse. Inga duschmöjligheter här.

En bit från Stadion ser jag en påse med skelettdelar, bland annat ett långt ben som kan vara ett lårben. Kan det möjligen vara efter en löpare som inte nådde ända fram, en som stupat 500 meter före mål? Tappert! Sanningen får vi nog aldrig veta.

Vi vandrar lugnt och fint i det härliga solskenet halvmilen till hotellet. Dusch och några minuters vila. Vi klär upp oss lite och går ut till en liten krog med uteservering nära hotellet. Vi äter gott samtidigt som vi språkar med en kille vid bordet intill. Han är nu på väg hem till Colorado, USA.
Efter middagen drar vi oss tillbaks till hotellet och varvar ner med lite godsaker som vi tidigare införskaffat. Livet känns härligt! Marathondistansen har en positiv inverkan på kropp och själ.
Det är nu söndag kväll och vi skall inte resa hem till Sverige förrän på fredag. Vi har alltså ett flertal dagar på oss att njuta av det fascinerande Istanbul. Det är lätt att fördriva tiden här. Det finns mycket att göra och mycket att se på.

På måndagen går vi in på ett Internetcafé. Jag ansluter till Istanbul Marathons hemsida för att ta del av resultatlistan. Jag blev 4:a i åldersklassen 60-64 år och 198:a totalt. Och, om nu det skall fram, jag blev bäste svensk. Gissa varför!

Roligt är det när vi en dag vandrar vid kajen i Eminönu, en bit från hotellet. Det kryllar av människor. En skoputsarpojke i min egen ålder hoppar glädjestrålande upp från sin pall och omfamnar mig med en turk-puss på vardera kinden. Han känner igen oss sedan han putsat våra skor vid april-besöket. Även om hans gedigna arbete då fortfarande syns på våra skor så får han göra ytterligare en insats.

Givetvis besöker vi även denna gång Stora Basaren och Kryddbasaren. Vilken färgprakt och vilket stimmande. Trångt och skojigt!
Golden Horn och Bosporen trafikeras av en ofantlig mängd större och mindre båtar. Det är märkligt att dom kan navigera i den båtträngseln och med dom höga farterna utan att kollidera. För 1 miljon lira - 5 kr – tar vi en färja över till Asiensidan, denna gång till den intressanta förorten Kadiköy. Det är roligt att strosa omkring och betrakta all intensiv verksamhet.

Nu är det dags att avsluta Istanbulberättelsen. Istanbul skall gärna upplevas på plats.

Hemresedagen infinner sig. I god tid, klockan 10 på fredagen, checkar vi ut från hotellet och tar en taxi till flygplatsen. Vi handlar lite grejor i butikerna. Lufthansa/SAS transporterar oss via Frankfurt och Arlanda till Östersund. Efter en timmes bilfärd når vi Strömsund klockan 01.30 natten mot lördag. Jag hinner precis innanför dörren så packar magen ihop. Magsjukan håller i sig dag ut och dag in. Efter en vecka känner jag mig helt uppgiven och tvivlar på att jag kommer att klara mig igenom det här. Det åttonde dygnet händer något, magen blir helt i ordning.
Vad orsakade detta långvariga elände? Kan det ha kommit av den ”råa” laxen som SAS bjöd på i smörgåsen, mellan Frankfurt och Stockholm? Det kanske är dylikt som SAS kallar EuroBonus.
Nåväl, ordningen är återställd. Efter en lättare förkylning denna vecka har jag nu, tre veckor efter loppet, återupptagit löpträningen.

Till de läsare som orkat med ända hit säger jag: Tack för uppmärksamheten.

Strömsund 2004-10-31
Ulf Berggren