Energin går åt i backarna
Längden är en svårighet i Fjällräven Extreme Marathon. Men det är backarna som är värst. Branta stigningar kramar musten även ur de bästa löparna.
- Det går åt dubbelt så mycket energi att springa en mil med en stigning på 1100 meter mot om man håller samma fart på platten, förklarar Fredrik Engström, doktor i teknisk fysik.
Kolhyrdratladdning är en viktigt del i förberedandet oavsett vilken klass man deltar i Fjällräven Extreme Marathon. Full tank är ett måste om man ska ut och köra 30, 50 eller kanske 70 kilometer på två dagar.
Men framförallt gäller det att vara smart och inte göra av med för mycket energi i uppförsbackarna. För det är i backarna man kan bränna av hur mycket energi som helst.
Du trodde kanske nu att du skulle kunna slöläsa den här artikeln. Dags att skärpa sig! Om du ska hänga med vidare krävs koncentration.
Vi låter nämligen en expert förklara var all spaghetti, pasta och andra kolhydrater tar vägen. En riktigt doktor i teknisk fysik får ordet.
Fredrik Engström , själv van fjällvandrare men också civilingenjör och färsk doktor i teknisk fysik berättar:
- När man springer på platta backen med konstant fart motarbetas man endast av luftmotståndet som yttre kraft och den är ganska liten. Att det känns jobbigt beror på att man måste röra kroppens armar och ben för att ta sig fram och under den rörelsen skickar man också kroppen i ett litet hopp som kräver energi. Kroppen utvecklar effekten 1200 W om man springer 10 km på 40 minuter. Energiåtgången är cirka 700 kcal på en mil i den farten.
Kroppen är inte särskilt effektiv dock. Av de 1200 Watt som utvecklas går bara ca en fjärdedel till mekaniskt arbete, dvs 300 Watt, återigen bara till att röra armar och ben och kroppens tyngdpunkt upp och ner.
- När man springer i uppförsbacke måste man också jobba emot jordens gravitation, eftersom man hela tiden lyfter kroppen mot högre höjder. Det blir jobbigare ju brantare det är, vilket oftast resulterar i att farten sänks med ökande lutning. Lyckas man hålla farten 10 km på 40 minuter krävs den dubbla effekten redan vid 5-10 graders lutning, vilket är en flack pist för en skidåkare.
- Därför slår man oftast av på tempot i stället när det bär av uppför. Om man justerar sin fart så att effekten hålls konstant i stället, så kommer farten ungefär att halveras vid samma lutning.
Har du hängt med så här långt så förstår du att det gäller att hushålla med energin. Att under loppet fylla på den är ett måste, men i till exempel en PowerBar är det inte mer energi än cirka 230 kcal. Det räcker alltså bara i knappt två kilometers fart om man springer brant uppför med en fart på 4 minuter per kilometer.