Trist att löparäventyret snart är över
– Nu är det snart bara spurten kvar. Det känns tråkigt. Jag vill inte att löparäventyret ska ta slut, säger Susanne Johansson. Tillsammans med Rune Larsson nu har hon nu sprungit 328 mil genom sju länder i Europa.
Jag mår alldeles perfekt. Förra veckan hittade jag en våg. Det visade sig att jag gått ner två kilo sedan vi började springa, men det går jag nog upp de närmaste dagarna.
Efter att ha passerat floden Elbe nådde Rune och Susanne den 8 juni fram till Neumünster, en stad med drygt 70 000 innevånare i nordvästra Tyskland.
Sedan starten i Monte Gordo i sydligaste Portugal den 10 april har de avverkat i snitt 5,4 mil om dagen.
Den senaste veckan har det blivit 43 mil vilket är den längsta distansen hittills på sju dagar.
– Det har varit flackt och lättlöpt i Belgien, Nederländerna och i Tyskland, kommenterar Susanne. Vi har inte haft några backar sedan vi passerade Ardennerna.
Fina cykelvägar
Under hela löpningen genom Europa har Susanne och Rune undvikit att springa på stora vägar med mycket biltrafik. De har istället använt sig av olika småvägar. I Nederländerna och i Tyskland har de istället sprungit på cykelvägar.
– För oss har det varit bra att det finns så många cykelvägar.
– I Nederländerna såg vi många som var ute och cyklade. Det var trevligt, tycker jag. Vi såg en annan kategori cyklister än vad man är van vid i Sverige. Hela familjen var ute och cyklade liksom äldre män med kavaj och slips. Dom använde cykeln som transportmedel.
– På några ställen sprang vi på smala vägar med cykelbanor båda sidorna av vägen. Det fanns knappt plats för två bilar att mötas.
Förra veckan sedan fick Susanne, som är sjuksköterska, tillfälle att visa sin yrkesskicklighet:
– En man i 70-årsåldern som cyklade omkull framför oss. Jag plockade fram min sjukvårdsutrustning och tejpade ihop hans ögonbryn. Jag var riktigt nöjd med mitt lilla verk.
Inte enbart vila på vilodagarna
De närmaste dagarna stannar Susanne i Neümunster. Rune Larssons son Isak tar studenten på fredag. Rune har därför hyrt en bil och åker på torsdagsmorgonen hem till Trollhättan. På lördag kväll räknar han med att vara tillbaka i Neümunster, och på söndag fortsätter Susanne och Rune sin löpning.
Under de tre vilodagarna har Susanne fått besök av sin man Ingemar.
– Jag får nog ge mig ut och morgonjogga tillsammans med Ingemar. Annars får jag abstinens.
– När Rune sprang över USA på 70 dagar vilade han tre dagar efter att ha nått målet på östkusten. När han sedan skulle ut och jogga 10 km med några bekanta fick han stora problem. Rune har berättat att benen aldrig känts så tunga.
När Susanne och Rune börjar springa igen på söndag – den 12 juni – räknar de med att nå Puttgarden på två dagar. Därifrån blir det färja till Rödby i Danmark. Sedan väntar tre dagars löpning norrut på Själland innan Susanne och Rune är Helsingör där de ska ta färjan till Helsingborg.
Till Halmstad snabbare än beräknat
Innan Susanne inledde sitt livs löparäventyr planerade hon att nå hemstaden Halmstad den 28 juni. Den f.d. svenska mästarinnan i maratonlöpning har redan bjudit in alla som hon genom året sprungit med att följa med henne den sista milen av den nära 400 mil långa löpningen genom Europa.
– Nu ser det ut som om jag kommer hem den 20 eller 21 juni. Jag måste försöka få ut den informationen i Halmstad.
Efter 60 dagars löpning genom Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien, Holland och Tyskland är Susanne fortfarande på bästa humör. De problem med hälsenorna hon haft under förberedelserna för detta äventyr har helt försvunnit.
– Jag mår alldeles perfekt, förklarar hon.
– Förra veckan hittade jag en våg. Det visade sig att jag gått ner två kilo sedan vi började springa, men det går jag nog upp de närmaste dagarna.
